onsdag 14 januari 2009

Singing in the Rain

Vädergudarna har den här veckan inte varit nådiga mot oss malmöiter. Det är få solglimtar man har fått sig till livs och de stackarna som faktiskt har visat sig har i varje fall inte jag hunnit med - de försvann innan jag hann lyfta blicken från datorn. Men i dag, denna onsdag, har jag äntligen kommit i kapp med jobbet och ser ljuset i det kompakta mörkret. Sambon och jag har sjungit, tvättat, nu bakar vi (kanel- och vaniljbullar, sambon gör en fantastisk vaniljkräm som vi lägger i. Godare går inte att få.) och senare ska en mössa eller två skapas (skapade två i går, bägge till dotra för hon får alla dem som jag gör under det så kallade prototypstadiet...).


Alltså, livet känns bra igen, trots den gråa, fuktiga dimman som har legat över Malmö stad hela dagen. Sätter nu på lite Cranberries* på Spotify. Hade en gång en skiva med dem, men den stannade kvar i alpbyn jag en gång bodde i när jag själv åkte hem för att slicka mina sår och lägga 200 mil mellan mig och personen som då var mitt allt. Minnena till skivan är dock inte med honom, de är med bilen, en Ford Fiesta, som vi hade ihop och som jag förfogade över när jag pluggade franska i Aix-en-Provence i tre månader och vi bara sågs på helgerna hemma hos hans morföräldrar i en by i Alpes de haute Provence, ca 2 timmars bilfärd från Aix. Då spelade jag Cranberries på högsta volym både dit och hem. När jag nu spelar "Dreams", så är det min och bilens färder och hur vi sjöng ihop, jag med min människoröst och den med sin motorröst, samtidigt som den vackra naturen for förbi. Särskilt bra var det där motorvägen tog slut och det blev Route Nationale och vi, bilen och jag, fick koncentrera oss på de slingriga vägarna bland vinrankor och äppelträd och att inte glömma att bromsa in när vi kom till en by, för gendarmen stod gärna där och väntade in alla bilister som for fram i mycket mer än 50 km i timmen... Det var då det, år 1999 tror jag minsann att det var. Cranberries musik finns kvar, men bilen är såld. Antar jag.

*Det var Liz1e som fick mig att lyssna på Cranberries igen i dag. Som sagt, det var några år sedan jag gjorde det senast.

3 kommentarer:

Miss Gillette sa...

Å! Vad fint du beskriver hur du och bilen sjöng ihop (borde ha varit en Volvo Duett egentligen, men man kan inte få allt). Jag som ändå är biltokig har faktiskt aldrig gjort det -- sjungit med nån av mina bilar. Jag ska genast fråga den jag har nu om den vill testa.

Äckelväder har vi också haft -- jag törs knappt tänka på hur det måste ha orkaniserat nere hos er, så som det har tokblåst här i det så kallade inlandet. Alla önskar att snön hade kunnat få ligga kvar ett tag till. Vintern såg lite lovande ut ett tag där men nu är det ju samma bedrövlorama som man vant sig vid de senaste åren.

Nåväl: tralla kan alla!

Liz1e sa...

Cranberries och en hederlig gammal Ford - det är kärlek det! Det är härligt med musik - få saker i livet öppnar kranar som en låt. Den låt jag förknippar med puben i mitt inlägg är egentligen "You" med Ten Sharp. De hade nämligen en megaanläggning där nere och när grabbarna i baren städade efter stängning vräkte de på med den så min säng vibrerade (Cranberries valde jag för titeln och för att de är såååå bra!)
mmhhh... de där bullarna låter gudomliga...

Balance sa...

Miss G: Det är aldrig för sent att sjunga med bilen. Vår nya bil, en VW, är väldigt glad i John Legend. :-)
Det har faktiskt inte blåst så farligt, konstigt nog, det är bara den här eviga blöta dimman som är dryg.

Liz1e: Åh! You! Det var en av de första cd-singlarna jag köpte och vips! kom låten upp i mitt huvud. Fantastisk! Bara så fantastisk som de låtarna var då och fortfarande är på grund av att man har bra minnen till dem och, faktiskt, fortfarande kan texten. Jag har blivit kass på att komma ihåg texter till mer moderna låtar, eller för den delen äldre låtar som jag har börjat lyssna på efter att jag blev 30...