torsdag 15 januari 2009

Awakening

Har precis läst ut en tunn liten bok som heter Familjens projektledare säger upp sig av Gunilla Bergensten. Den handlar om allt kvinnan gör i hemmet, hur hon styr upp, städar, diskar, plockar, ser till att barnen får med sig det de ska ha med sig till skola och dagis, köper presenter när de ska gå bort etc etc. När jag läste den fick JAG mig en knäpp på näsan. I vår familj är det nämligen jag som är den slarviga, den som kan gå förbi och över högar med saker som ligger på golvet i stället för att plocka upp och hänga/lägga sakerna där de ska vara. Sambon är den ordentliga och den som otaliga gånger har hotat med att detta kan bli en anledning till att vi går skilda vägar i framtiden. Än så länge säger han det på skoj, men jag tror faktiskt att jag måste skärpa mig... Däremot är det jag som håller reda på dagis och presenter, men det är mest för att han inte kan språket och har dålig koll på vem som heter vad och vart vi ska. Själva umgängesagendan i Sverige sköter jag och den är jag bra på. I Frankrike är dock han minst lika involverad i det som jag.

Och som den gentleman han är, bär han väskorna.
Je t'aime, mon amour!

När jag läste den här boken, slog det mig att jag nog har hittat en riktig guldkille. Ni vet, en sån där som det finns få av. En sån som städar självmant, till skillnad mot mig som bara gör det när dammråttorna attackerar mig, som packar kvällen innan vi ska åka för att verkligen vara förberedda och se till att vi har allt, till skillnad mot mig som gör det fem minuter innan vi ska åka, som ser till att vi har med blommor till värdinnan, till skillnad mot mig som inte alltid tänker i de banorna fast ändå alltid har med något, men då oftast vin eller något ätbart. Ja, ni ser själva - hade jag varit min sambo hade jag försökt styra upp den hopplösa och funkar inte det hade jag nog till slut dragit. Fast hur skulle han klara sig utan min kokkonst? För det är jag faktiskt ganska bra på, att laga mat. Han också, för den delen.

Men eftersom jag nu är ännu mer medveten om denna negativa sida hos mig själv, så vore det väl själva den om jag inte lyckas ändra på mig. Med början i dag! Har faktiskt börjat redan, så det så. Och för er som undrar så har dotra ärvt sin fars ordningssinne, inte mitt.

Det bästa är dock att sambon och jag kompletterar varandra - han har sina sidor, jag har mina - och än så länge har han överseende med mitt kaossinne, för jag är väldigt organiserad när det gäller andra saker.

4 kommentarer:

Liz1e sa...

I guess we are the lucky ones on this my dear:D

Trixie sa...

Lyllosar, här är det INGEN som städar om inte jag tvingar oss ;)

Balance sa...

Liz1e: Kan tänka mig att J är en av dem också. Congrats! Eller ska man säga: De drog nitlotten, vi drog vinstlotten? ;-)

Trixie: Då är det väldigt bra att i varje fall du tvingar er, för tänk om ingen av er hade tvingat den andre. Då hade ni kunnat sluta som mannen i England som gick vilse i sina egna sopgångar... ;-)

Liz1e sa...

japp - J gör (nästan) vad som helst för att slippa ha med siffror/bokstäver/papper/födelsedagar/datorer att göra, så jag får ha allt det roliga för mig själv;)