Ja, vem sjöng den? Måste googla fram det. Ha! Det var Björn Skifs. Det var ett program om honom häromveckan. Det var trevligt. Minns att jag var förälskad i Björn när jag var liten. Han hade en julkalender och det var då jag föll för honom. Efter ännu en googling får jag fram att det var 1978, jag var 7 år och programmet hette först bara "Julkalendern" och sen "Julius Julskötare". Jag blev helt förkrossad när jag fick veta att han var gift, eller i varje fall hade flickvän. Hur var det möjligt?! VI skulle ju bli ihop. Nog för att jag förstod att han var mycket äldre, men han kunde ju ha väntat in mig. Fast min förälskelse gick över ganska snart. Redan på annandagen var han ett minne blott.
Och efter att ha tagit reda på det på fem röda sekunder, så vill jag bara än en gång hylla internet för att vara en sån fantastisk hjälp, om man så ska leta upp en liten myrsort i Amazonas eller vill veta vad Björn Skifs spelade i för julkalender. Underbart!
Underbart är också att solen envisas med att skina trots att Sydsvenskan hotar med regn. Ja, det gjorde förresten även Rapport här på morgonen. De har väldigt sällan rätt. Vad hände egentligen med den första höststormen som skulle ha infunnit sig i går? Visst fläktade det lite, men inte mer än vanligt egentligen.
Och underbar är dotra som sov ända till 07.30 i dag i stället för till 06.15. Kan ha varit för att hon fick sova i stooora sängen på sin älskade pappas plats. :-)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
12 kommentarer:
Povel Ramel sjunger om Måndag morgon och mitt huvud känns så tungt,( känt från forntiden). Melodin börjar Min fru har rest till Mölle till Mölle by the sea. Hon for för fjorton dar sen och jag kände mig så fri
Den heter The Gräsänkling Blues och
här har ni texten:
Det är måndag morgon och mitt huvud känns så tungt.
Jo ja sa just de att det är måndag morgon
och mitt huvud känns så tungt,
när jag sitter här med ett glas grapefruktjuice,
sjungande The Gräsänkling Blues.
Min fru har rest till Mölle, till Mölle by the sea.
Hon for för fjorton dar sen och jag kände mej så fri.
Oh, hå, hå, hå, oh boy! Nu skulle här jumpas för joy!
Men nu känner jag mig mindre fri,
så nu får refrängen bli:
Oh, Elsalill, come back to me!
Jag glömmer ej den gången när jag stod där på perrongen
och min Elsa höll mej fången i ett stadigt grepp.
Hon sa jag skulle inte glömma de å de å de å de å de
å så sa tåget tut och gick och jag sa "släpp!"
och ännu kan jag höra hur det ringer i mitt öra:
Mata fiskarna, vattna cissusen. Help! Help! Help!
Jag ska köpa nya fiskar, ty dom gamla har tatt slut,
och jag själv är lika vissen såsom cissusen ser ut,
oh, hå hå, hå, hå, o-hå!
Ja, jag mår inte riktigt bra, i-i-i-dag!
Den vecka som har gått har trotsat all kalkyl,
och allt som finns i huset är kapsyl och magnecyl.
Vårt hembiträde Anna, vår trogna gamla skatt,
förlora jag i poker till Stig Järrel förrgår natt.
Oh, hå, hå, hå, hå, hå, vad ska min hustru tro!
Så nu får jag klara allting själv med mycket stort besvär,
och min minneslista låter så här:
Jag måste skura trappan, jag måste bona golv,
och jag ska hinna in på banken före klockan tre,
och jag ska stämma om pianot, jag ska måla om i köket,
jag ska samla alla kräftskal i en prydlig liten hög,
och laga dörren sen, och muta portvakten,
å så damma, damma, damma om igen.
Ni förstår, min fru är lite sotis så om hon får veta att
det var fyra scandale beauties hemma här hos mej i natt,
oh, hå, hå, hå, hå, hå, då skulle jag bli både gul och blue.
Så här gäller det att städa fort och gardera sej,
ty hon tror mera på en hårnål än hon tror på mej. Hysch, hysch!
En nyckel i tamburdörrn, jag hör den alltför bra,
hon skulle kommit först i morron å så kommer hon i dag!
Hå, hå, hå, hå, hå, hå! For now I´ll turn the devil loose...
Full fart på köksdörren, jag tror jag smiter min kos,
sjungande The Gräsänkling Blues.
Britten och Max: Se där, bland vännerna där ute finns det en aldrig sinande källa av minnen och sångtexter. :-)
Själv blev jag kär i Stefan Grybe i en julkalender vars namn jag inte minns. Grybe spelade också sonen Julius (det är ju jättefestigt egentligen -- säger man det snabbt låter det ju som julljus, eller juleljus) i en familj där alla gick omkring i nattskjorta hela tiden och pappan spelades av Ulf Brunnberg som var den värste simulant världen skådat. Med jämna mellanrum utbrast han "Vilken SMÄÄÄÄRTA!" med überlidande ansiktsuttryck. Än idag gör jag själv likadant när jag vill ironisera över nåt i-landsproblem.
Fast allra först var jag kär i Snucke. Då var du nog inte ens född, Balance; jag var själv tämligen späd. Men vänta lite -- var inte det Stefan Grybe det med? Nu vet jag vad dagens forskning ska handla om ...
Miss Gillette: Stefan Grybe säger mig ingenting. Får ta fram en bild på det förnämliga internätet och se om det ringer nån klocka. Du får berätta hur forskningen gick. :-)
balance: Stefan Grybe är ju son till Stig med samma efternamn, vet du. Det stämmer att han spelade i teves julkalender 1972, men programmet jag nämnde först, Jul hos Julofssons, var ingen julkalender utan ett jullovsmorgonprogram av typen Trazan & Banarne. Det sändes tydligen två år, 1980 och 1981. Och innehöll den då artonårige och helt underbart gullige -- tyckte lilla fjortis-Miss Gillette -- Stefan Grybe. I nattsärk. Suck.
Min första kärlek var Tommy Körberg. Jag var fyra år och han vann melodifestivalen med "Judy min vän" på vår svartvita TV. Det var tider det!:D
Miss G: Stefan och Stig Grybe har gått mig förbi. Inte ens bilderna säger mig något direkt. Däremot "borgmästarens son" i Emil i Lönneberga kanske får fram en vag bild av Stefan.
Liz1e: Fantastiskt! Tommy Körberg! Du och jag och våra schlagervinnare. ;-)
balance: Mänska! Okej att Stefan Grybe inte är nån kulturell stöttepelare, men STIG jävla Grybe kan du väl inte ha missat? Karln är ju en istitution. Se så, läs genast på! ;-)
Miss G: Nu har jag läst på, läst Stig grybes hela biografi, och förstår nu varför det inte ringer nån klocka: Jag har inte sett det han varit med i. Jojo, så enkelt kan det vara. Visst känner jag igen snoken på honom (den serien såg jag förresten något avsnitt ur), men inte mer. Men nu, kära miss Gilette, vet jag vem han är, så nästa gång jag ser honom kommer jag att med ett igenkännande utropa: "Där är ju HAN, han vars son miss G var förälskad i när han gick omkring i nattsärk på åttiotalet!" ;-)
balance: Vi berikar sannerligen livet för varann, eler hur! :-)
Miss G: Ja, du ser! ;-)
Skicka en kommentar