Jo, det är så här att jag fortfarande lever och jag fortfarande har hälsan. Under min frånvaro från min blogg har jag hunnit komma på en jädrans massa saker att skriva om...för att lika snabbt som de har dykt upp ha glömt dem igen. Min bok som jag köpte i Spanien, och i vilken jag skulle skriva ner det jag ville skriva mer utförligt om, ligger bra där den ligger - ovanför mikron. Joseni, så kan det bli och så blev det. Nu däremot är jag tillbaka en liten sväng. Sambon har åkt söderut, dotra och jag är kvar här. Hon har inte förstått än att pappa har åkt. Vi besparade henne den förmodade traumatiska upplevelsen att få se papa hoppa in i den älskade biiiilen och tuta iväg UTAN henne. I stället tog vi rundan runt hörnet, sa hejdå, ses sen och sen gick han tillbaka till bilen och vi gick till Hemköp, halv nio en söndagsmorgon. Vi var ganska ensamma hon och jag.Nu har hela dagen gått och hon har väl ännu inte riktigt fattat att pappa inte kommer, men jag hoppas att det är lite som med hundar, d.v.s. att de inte har någon riktig tidsuppfattning. Hon kanske liksom inte ens märker att han har varit borta. Vi vet inte riktigt när vi ses igen, men inom en månad, det är i varje fall säkert. Det är ju inte första gången vi skiljs åt precis.
Måste återgå till min serie utan manus som heter som detta inläggs rubrik...
6 kommentarer:
Lite grann som med hundar är det nog:) och är de vana från start att skiljas-mötas-skiljas så vet de ju inget annat. Våra barn hade ytterst liten uppfattning om J:s fram och tillbaka när de var så små som din N och skulle de sakna honom nu kan man ju förklara:)
Och du - varför inte byta ut boken mot en diktafon?
Jo, så är det nog. Förhoppningsvis. Den som lider mest är nog jag... Ego, ego, ego... ;-)
Japp, diktafon är en idé som jag har tänkt på, men det finns inget som säger att den skulle komma längre än boken på mikron, ej heller att jag skulle prata in på den. Men det är absolut värt ett försök.
Bara hon inte börjar lukta hund......
en annan kul grej med diktafon är ju att man kan spela in sitt/sina barn och lyssna/låta dem lyssna på hur de lät när de var små... I & J tycker det är jätteroligt:)
Med risk för att låta tråkpräktig nu så tycker jag det är oshysst att göra så mot dotra. Att längta och vara ledsen är känslor man måste lära sig hantera, de är inte farliga. Men svek är farliga, att lära sig att rätt som det är så försvinner folk utan att ha sagt hejdå. Underskatta henne inte, hon är inte så liten att hon inte märker att pappa har stuckit. Okej, ibland måste det ske så att barnet inte kan vara närvarande, men är det möjligt tycker jag man ska låta bli att luras. Även om hon gråter ett tag så är hon tryggare i längden när hon märker att hon får veta vad sonm gäller. Att hon är delaktig i vad som pågår.
Men du -- karln, närn ska han ta med sig henne och vara ensampappa i flera veckor? ;-)
max: Bara hon badar då och då så ska vi kunna undvika det...
liz1e: mmm, bra idé det också. Får väl passera Clas O och köpa en när jag är på det hållet.
Miss G: Ja, lite tråkpräktig låter du allt...men jag tar det. ;-) Visst har du rätt, och vi brukar inte undanhålla henne avsked, men det kändes rätt i söndags. Nu är det så att hon fattade ganska direkt ändå att pappa var borta och när hon fick se honom på Skype i går blev hon överlycklig och nästan kramade om datorn. På kvällen var det svårt för henne att komma till ro först, men efter att hon fått säga god natt till pappa så gick det bra.
Och ensampappa ska han allt få vara vad det lider, lita på det. ;-)
Skicka en kommentar