Jag älskar film. Och språk. Tänk vilken tur jag har då som får jobba med bägge. Som undertextare får man se väldigt mycket film, bra som dålig. Och så får man göra lite roliga serier. Nu sitter jag med en dokumentärserie om internationella filmfestivaler. Har gjort Tribeca International Film Festival som är i New York, rättare sagt Manhattan och området som heter Tribeca för det är "triangle below Canal Street", och som startades av Robert De Niro efter 11 september-händelsen, har gjort Cannes, "festivalernas festival" som hållit på i mer än 60 år, och nu sitter jag med Toronto som räknas som den viktigaste efter Cannes.Det som slår mig när jag ser dessa, är att jag har alldeles för lite tid för att se alla de filmer som de pratar om i programmen, ofta lysande indiefilmer, något som jag tycker är oerhört tråkigt. Det måste till en förändring, jag måste skapa tid för att se dem, gå på bio när de dyker upp, inte sitta hemma och säga att jag inte hinner. Jag börjar vantrivas med att aldrig hinna göra det, nästan må fysiskt dåligt. Beroende? Ja, mer än jag trodde, särskilt eftersom jag inte har sett någon på länge. Jag är dock inte, observera INTE, en sådan som kan rabbla scener och skådisar i all oändlighet. Tvärtom. Men det gör mig inte till en mindre filmälskare för det. Och sen har jag mina idéer och drömmar om att en gång i framtiden kanske läsa mer om filmhistoria och kanske ge mig på att skriva ett manus... Och tänk, om det skulle bli riktigt bra och bli en film av det hela, då kanske även jag får gå på röda mattan uppför trappan till teatern i Cannes, den där det är smokingtvång på fotograferna som kantar vägen och där U2 drog av några låtar för att gottgöra att de inte dykt upp till presskonferensen eftersom flyget varit försenat. Drömma går ju... ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar