Bland badande barn och bouleklot

Vi har varit i Falkenberg. Igen. Mitt paradis på jorden som jag hoppas att vi alltid, alltid, ALLTID får behålla. Men det står lite skrivet i stjärnorna och jag hoppas att alla stjärnor, månar och alla andra kraftpåverkare är på vår sida i denna tvist som är i sin linda och som jag tyvärr tror kan utvecklas till nåt riktigt jobbigt på grund av brist på kommunikation och vilja. Men nu ska här inte avhandlas några tråkigheter. Nej, nu vill jag berätta lite om allt det mysiga vi gjorde på Torpet.

Dotra och kusin Si. Kanske inte bästisar nu,
så här vid 1,5-års ålder,
men sen kanske?

Vi badade. Dotra njöt till en början, men sen blev hon lite sjuk och då var det slutbadat. Skönt, tror jag att hon tyckte, för hon verkar vara lite som sin mor: Sand är en styggelse som smyger sig in överallt och som hänger sig kvar länge, länge bland kläder, handdukar, skor, kroppsdelar särskilt öron och hårbotten. Dessutom var tång inte nåt som frökenlöken tyckte var så mysigt. Där brås hon dock inte på sin mor.


Vi promenerade, sambon och jag, en kväll, en kväll då ljuset var helt fantastiskt. Med oss hade vi den lilla svarta nykomlingen i familjen: labbetösen Chica. Sötare än de sötaste nosar är hon! Hon fick prova på att simma och då gällde det att hålla sig nära Sambons ben. De symboliserade Tryggheten, då får de inte gå för långt bort. Hennes små ben pinnade på allt de kunde. Till slut bottnade de igen. Stranden hägrade. Sand! Häftigt! Det måste man rulla sig i. Svart hund blev vit...



Vi grillade. Länge. Och mycket. Nästan varje kväll. Fantastiskt gott. Och trevligt hade vi. Särskilt på fredagen då Ståkkålmarna traskade nerför kullen från deras hus till vårt torp. Då satt vi länge länge och tutade i oss rödtjut så att det till slut sprutade ut ur öronen på oss. Fotboll spelades så att Sambon numera haltar. Själv gör jag inte sånt längre, till min stora sorg får tilläggas. Senast jag gästspelade fotboll hamnade jag på akuten i stället för att ta tåget till Stockholm. Men fotbollstjej är jag, tro inget annat. Tolv år spelade jag, i allt från lingonserie till högsta division. Avslutade min karriär i Gagnef, Dalarna, i nödens år 1993. Men det var då det. Och tillhör egentligen ett helt annat tillägg. Till sängs kom vi vid halv två och hur vi lyckades sticka iväg och spela tennis klockan åtta morgonen efter, är för oss alla en gåta.

Ibland är det svårt att välja mellan favoritskorna...

Sen var det dags för Bouleturnering, den årliga. Första söndagen i juli varje år kör släkten på mors sida en bouleturnering. Alla tar med sig något att äta, huvudrätt och efterrätt, och det dukas upp som buffé mellan grundomgångarna och finalerna. Vi är ca 70 stycken varje år. Det blir ganska mycket mat. Och många namn. Alla är släkt. Det är mors mostrar, hennes kusiner, deras barn som då är våra sysslingar/nästkusiner, deras barn som då blir ja vad? Pysslingar? Vi är i vilket fall som helst en hel drös.

Denna turnering startades av en fransos, tillika make till mors favvokusin, hemma hos dem i Halmstad. Nu har den dock börjat gå runt till lite olika organisatörer på landet runt Falkenberg. I år hamnade den i Falkenberg, vid Vallarna. Där finns en boulehall med INOMHUSBANA vid dåligt väder. Och massor med fina banor utomhus.

Gammeldansk, croissant och kaffe serveras innan tävlingen drar igång. Då är klockan nio på morgonen och vi har oftast inte setts på ett helt år. Det kramas och tas i hand. Ja, vi är så många och ses så sällan att en del är man på famntagsbasis med, andra på handtagsbasis. Och sen ska man försöka komma ihåg alla namn...och vem som hör ihop med vem... En omöjlighet, så nu ska vi fixa ett familjeträd som ska sättas upp varje år. Med avtagbara namn på de respektive. Man vet aldrig - folk skiljer sig så ofta nuförtiden.

Sambon begrundar läget.

För att göra boulehistorien lite kortare kan jag säga så här: Ingen i min familj gick vidare... förutom Sambon. Självklart skulle han visa att han var en äkta fransos, född med pétanque i blodet. Joserni, han gick och vann dessutom. Inte själv, man är tre i laget, men ändå. Så nu är pokalen tillbaka på Torpet igen. Förra året vann syrran, jag kom tvåa GRRR, och nu alltså Sambon. Jag är sååå stolt.

Ännu en fantastisk vistelse gick till sin ände direkt efter boulen. Sambon skulle nämligen börja sin intensivkurs i svenska i dag måndag kl. 09.30. Äntligen ska han lära sig detta vackra språk. ;-)