Bland kanelsnäckor och hjältar

Svägerskan har, precis som så många andra icke-svenskar före henne, fått smak för kanelsnäckor. Jag var därför tvungen att visa henne hur vi gör denna fantastiska "nationalbulle" så att hon kan göra och lansera dem bland bekantskapskretsen hemma i Frankrike.

Förvisso inga kanelbullar, men vackra så det förslår, det är de!

Sagt och gjort, jag skickade iväg henne för att inhandla ingredienser som jäst och kardemumma, inga enkla saker att hitta om man är van att köpa jäst hos bagaren och inte i mataffären där de ligger likt gula små kuber bland smöret, lite halvgömda sådär för ett otränat öga. Hon lyckades. Visst, hon tog jästen för matbröd och inte för söta degar, men herregud, hon hittade det! Jag är imponerad. Hon hittar nämligen det mesta jag skickar iväg henne för att handla. Jag skriver iofs lappar med orden på både svenska och franska, men ändå - det är inte den lättaste uppgiften för en tjugoårig fransyska med bara franska för ögonen. Hon glömde dock kardemumman, men det gör inget, det tar vi nästa gång.

Jag satte degen, stack ut och stavade det rekommenderar jag varmt, man får igång hela kroppen och det där med att man känner sig lite halvtöntig att gå omkring med stavar i stan en sommardag går raskt över och när jag återvände var det dags att välta upp den. Samtidigt ringer det på dörren och där står min hjälte, en av allas våra hjältar: min gamla go'a vän J som jobbar för Räddningsverket och som sedan 2004 beger sig till katastrofområden. Han var i Indonesien efter tsunamin, på ön Nia efter jordbävningen, i Pakistan efter jordbävningen där, i Sudan, i Afghanistan nu senast och nu ska han tillbaka till Sudan igen där han ska vara koordinator för alla hjälporganisationer som finns där för FN.

Hjälparbetare är för mig riktiga hjältar. Med fara för sina egna liv ger de sig iväg för att hjälpa andra. Visst, jobbar man för FN får man riktigt bra betalt, men det är inte det som räknas för dem, det är det de uträttar som är det betydelsefulla. Jag fylls av inte så lite stolthet över min vän och önskar att jag själv hade samma drivkraft.

J fick alltså vara med i kaoset i köket hemma hos mig. Svägerskan knådade och kavlade, dotra sprang omkring och lät samtidigt som hon höll på med sina kritor på, under, vid sidan bordet, och jag själv diskade, instruerade, bannade, smekte, drack, tjattrade. Ljudvolymen och tempot var högt, mycket högt, men bullarna blev gjorda och goda blev de. Lite för lite kanel bara. Sen fick J samtalet från sin sambo som meddelade att han fått jobbet i Sudan hon är för tillfället hans chef på Räddningsverket och då fick han springa iväg för att ordna pappersarbetet inför resan. Vi hann inte prata om allt men vi får försöka ta det nästa gång, innan han drar till ett lite hetare klimat. Han lämnade mig med en jättekram, en blick på röran hos mig och ett stort leende "Vad skönt att allt är som det brukar hemma hos dig." Tack för att du finns, J! Låt inget ont hända dig!