I dag på dansen väntade hon in mig efter att vi hade lämnat barnen. Hon var uppenbarligen kontaktsökande och såg nog mig som en vän nu efter helgen. Jag stod med två andra mammor och vi skulle ta en kaffe. Hon erbjöd sig att vi kunde gå hem till henne och ta en kaffe, men det hade ingen av oss lust med, vi ville sitta ute på kafé. Jag hade faktiskt ingen lust att gå hem till någon, oavsett vem, men jag såg hur besviken hon blev. Jag var nära att ändra mig och säga: "Visst, det låter trevligt." Men det gjorde jag inte. Jag ångrar inte det, men jag ångrar att jag inte frågade om hon ville följa med oss. Problemet är bara att de andra två mammorna, snygga och självsäkra, inte gillar den här mamman och den uppfattningen baserar de enkom på hennes utseende, de har ingen aning om hur hon är. Jag försökte säga till dem några dagar tidigare att jag tycker att hon är trevlig, snäll och att hon också är oerhört ensam, men det var de inte intresserade av att höra.
Varför dömer man människor efter utseende? Vad är det som gör att en del anser sig förmer än andra bara för att de har haft turen att få ett fördelaktigt yttre och inte tänder inslängda huller om buller i käften, en alldeles för oproportionerlig kropp på alla sätt och vis och hy som är blekare än salt? Varför kan man inte se människan bakom? Eller i varje fall försöka se den? Jag tänkte göra precis det, lära känna henne för att se människan bakom och utröna om hennes personlighet överensstämmer med utseendet, men det lilla jag har pratat med henne nu så kan jag inte på något sätt se att det skulle vara så. Tvärtom. Hon verkar vara trevlig, snäll och i allra högsta grad intelligent, ekonomilärare som hon är.
3 kommentarer:
Det där var min första rädsla beträffande barnen, redan innan de kom nästan: att de skulle bli utanför för att deras föräldrar är sociala kufar (vi är inte det egentligen, men allt vårt umgänge finns på andra platser än i Byn; här är det snudd på omöjligt att ta sig in i de sen generationer (känns det som) etablerade mönstren.
Men det har inte alls blivit så. Tjejerna har sina egna, aktiva liv som inte kräver att vi föräldrar umgås med deras kompisars föräldrar. Himla skönt faktiskt -- tänk om man inte kunde umgås med andra vuxna utan att bli godkänd av deras ohängda tonåringar. :-D
Ja, man behöver ju inte alls umgås med föräldrarna, men det är oehört tråkigt om barnet inte har lekkamrater som hälsar på bara för att mamman ser ut på ett visst sätt. Mamman till den här flickan är snäll, men visst, inte så himla rolig kanske, men det är inget fel på henne. Hon är inte elak, hon är inte falsk, hon är bara hon. Sen tänker jag iofs inte tvinga Nell till att leka med henne utanför skolan om hon inte vill, hon måste ju vilja. Det får inte bli ett tvång, hon ska inte leka med henne bara för att jag inte vill att lekkamratens mor ska känna sig utanför. Vi får se hur det hela går.
Att lära känna de infödda här i Hålan är inte lätt. Alla mina vänner här kommer från någon annanstans, förutom ett par och de har det tagit ett tag att lära känna. Jag undrar om det är så att lekkamratens mor kommer från någon annanstans och därför inte känner någon.
Och sociala kufar är ni ju verkligen inte! Det faller sig ju därför naturligt att döttrarna är aktiva och självständiga. Heja er!
Fast ... i och för sig ser de oss vara sociala, men inte på vardagsbasis. De verkar kunna helt av sig själva. Eller också är det nån annan egenskap man har och för vidare, en allmän utåtriktadhet :-) som påverkar ens beteende i allmänhet.
Eller som vanligt är det nog en blandning av allt möjligt. De vistas i en småskalig och snäll miljö där goda relationer uppmuntras, det får man inte heller glömma. Lite gammeldags bygemenskap helt enkelt.
Skicka en kommentar