missing you

Jahapp, så var man där. Saknaden. Saknaden efter Sverige och det svenska. Särskilt språket. Saknar att prata det på daglig basis med fler än mina gullungar. Jag pratar förvisso med mor flera gånger i veckan och ibland även med andra goa vänner hemifrån, men jag har ju ingen att sitta ner och fika med en regnig eftermiddag. Men snart har jag det. Snart kommer mor hit. Tio dagar ska hon vara här. Lycka.

När ska det där med teleportering bli verklighet? Vi kan göra så mycket med alla våra apparater, men vi kan inte förflytta oss på några nanosekunder till en helt annan plats när vi saknar någon. Det är iofs bra, för om vi kunde göra det så skulle ju saknaden försvinna och det ligger väl ändå i människans natur att sakna. Man saknar människor, platser, dofter, ljud, smaker. Man saknar våren när hösten har kommit och sommaren när vintern har tagit landet i sitt grepp. Ja, inte den här landsdelen i det här landet dock, här tar vintern inga grepp alls. Tyvärr. Fast å andra sidan är här lika platt som i Skåne, så vad ska vi med en riktig vinter till?

Finaste Chica i bästa Falkenberg.

Nej, saknaden behövs för att man ska kunna njuta helhjärtat av det man har saknat när det väl finns framför en. Så därför ska jag ha saknaden efter Sverige undanstoppad i ett litet hörn och ta fram den när jag känner för att sakna. Sen lämnar jag den där i januari eller februari när jag åker hem och njuter av att vara hemma i kalla Sverige. Och då lär jag få ha saknaden efter Maken med mig, för han följer inte med. Men då njuter jag desto mer av att träffa honom igen någon vecka senare. :-))