Jag läser en bok just nu som handlar om att hela sin rygg*. Det är en amerikansk läkare som har skrivit den och den går ut på att roten till väldigt många onda ryggar/armar/axlar/magsår etc är spänningar i kroppen som sätter sig på musklerna och gör så att de på något sätt drar ihop sig och utstrålar smärta. Smärtan sitter dock inte där, den sitter i huvudet, och när man väl har släppt fram ilskan/avundsjukan/ledsamheten/kort och gott allt som ligger och gror och har grott sedan barnsben kanske, eller i varje fall väldigt länge, eller väldigt kort också för den delen, då släpper även smärtan.Mer än så vill jag inte gå in på boken just nu, men den är väldigt bra och väldigt tänkvärd, och eftersom jag själv har dragit runt med en ond rygg ända sedan en oturlig skidolycka i mitten av 1990-talet då korsband och ledband rök all världens väg och sedan lappades ihop för att sedan gå av igen, så har jag nu blivit så desperat att jag prövar allt, även en bok skriven av en för mig helt okänd amerikansk läkare. Kan den hjälpa mig ska jag skicka en blomma till honom, det lovar jag.
I går bör alltså en bit av min rygg ha rätats ut, en del av spänningarna ha släppt, när en gammal kär vän som sedan snart sju år tillbaka har varit mer eller mindre försvunnen ur mitt liv började chatta med mig på Skype och vi till slut, efter ett långt samtal om ditten och datten, kom fram till frågan om varför hon försvann, något som jag tyckte var oerhört ledsamt och tråkigt. Jag fick en förklaring, äntligen, efter sju år och en stor sten föll från mitt hjärta. Ja, jag fick till och med glädjetårar i ögonen där framför skärmen. Nu hoppas jag, och hon, att vi hittar tillbaka till varandra. Det är den vänskap vi hade då verkligen värd.
Det där med att inte veta varför något sker, kan verkligen få den mänskliga hjärnan att arbeta för högtryck först och sedan fortsätta arbeta i det dolda när det har lagt sig ett tag. Har man tillräckligt många sådana funderingar i det dolda, då är det inte så underligt
att kroppen drar ihop sig av alla spänningar. Så man kanske ska ta och försöka hitta en bra psykolog och snacka av sig lite och se om diverse frågetecken och en envis ond rygg rätar ut sig. Man vet ju aldrig - under har skett.*"Healing Back Pain" av John E. Sarno.
2 kommentarer:
Klart att obearbetade saker tar sig fysiska uttryck! Grattis till ett viktigt första steg och lycka till med de följande. (Ibland får man ju också ställa sig själv mot väggen och försöka se om man ljuger för sig själv om nånting. Och så fram med det i ljuset och knåda det.)
Det är väldigt nyttigt att knåda saker i ljuset. Men lätt är det inte. Även om det är väljäst. ;-)
Skicka en kommentar