Mot ljusare tider?

Jo, det var ju så att trots att jag nu har återhämtat mig och faktiskt kan klassa mig själv som frisk så hjälper det föga, för det där mörka, gråa, trista är fortfarande kvar. Nej, jag ska inte säga att det inte hjälper att jag är frisk, det gör det. Mitt tålamod är oändligt mycket längre, jag till och med ler flera gånger per dag och har börjat tänka på annan mat än mackor med ost. Men det är ju väldans vad det är mörkt den här årstiden! Det är som att gå med en grå kastrull över huvudet dagarna i ända, dagar som är väldigt korta får man väl tillägga också. Senast klockan fyra går ridån ner. Adjö! God natt! Och sen går den inte upp igen förrän vid niohugget. Vojne, vojne.

Men i mitt hem finns min solstråle som jag uppskattar sååå mycket mer när jag är frisk och pigg. Det är inte lätt att vara kanonsjuk och ha en snart tvååring som pockar på uppmärksamhet och mannen är annorstädes. Fast han är på väg nu, jag pratade med honom nyss och då var han vid belgiska gränsen. Beräknas anlända här vid kvällningen. Fast då kan han glömma mitt eminenta sällskap för jag ska till Babel och kolla på Timbuktu, en kväll som garanterat blir toppen. Dotra får antingen sova hos Mimmi eller så får hon vara hemma själv. Jag menar, hon är ju stor nog nu. Jag sätter på en dvd och visar henne var play-knappen är, så löser det sig. Borstar tänderna gör hon ändå inte och klä av sig kan hon själv nu för tiden. ;-)

Dotra hängandes i granen på dagis

Det här inlägget blev bubbelibabbel om ingenting. Nu ska jag väcka dotra, som plötsligt har visat sig vara en sjusovare, den enda i familjen.