Om tio minuter ska jag väcka mina änglar. Eller monster. Det beror på dag och humör hos både mor och döttrar. Och det kan skifta snabbt. Mycket hänger på matintag. Miss Sunshine är som sin mor. Får hon inte mat blir hon sur och omedgörlig och kan även gråta en skvätt eftersom det känns som att alla är så orättvisa mot just henne just då, vilket säkert är sant på ett sätt men inte helt korrekt på ett annat. Men det kan man ju inte säga till liten snart femåring som sitter där och gråter för att kompisen har bestämt sig för att retas just då. Även i såna situationer är Miss Sunshine lik sin mor: väldigt tacksam att reta. Hon tar åt sig och blir ledsen, för att inte säga förtvivlad, för minsta lilla. Det här snappas snabbt upp av de som besitter ret-genen, som till exempel Miss Starshine och kompisen E. Jag försöker lära Miss Sunshine att strunta i det, att bara ignorera retstickorna, men det är inte så lätt. Hon lär sig, precis som sin mor, men det kommer att ta tid.

I går råkade vi ut för både för lite mat och en retsticka. Miss Sunshine grät för att E inte ville leka och i stället bara gick omkring och sa att Miss Sunshine inte var hennes kompis längre ni förstår vilken katastrof det är för liten snart femåring som inte har fått mat och som är trött efter en två timmar lång promenad och jag stod nog allt och surade lite i ett hörn, surade för att jag hade en mage som skrek efter mat och den där galette de roi och vin chaud  som var utlovade aldrig serverades. Jag trodde att det skulle bli en fika, men allt drog ut på tiden och plötsligt var klockan sex på kvällen och "fikan" serverades klockan sju... Jag vet inte hur ni har det, men jag blir inte mätt på en kaka och lite varmt vin, jag behöver mat, riktig mat. Det fick vi också en timme senare hemma. Grönsakssoppa, makaroner, ost. Magen nöjd - familjen min nöjd. Men väninnan som bjöd på kakan både lät och såg förvånad ut när jag sa att jag skulle hem och äta. För henne räckte det tydligen med en bit kaka och lite vin. Jag är fortfarande förvånad över det, för att inte säga häpen, men alla är vi ju olika. Nästa gång tar jag dock med mig mer än två päron och en flaska vatten när jag ska på promenad av det åt jag ett halvt päron, andra halvan åts av E, mini det andra päronet och vattnet dracks upp av ett annat barn, inte mina, för ingen av de andra föräldrarna hade med sig någonting att dricka eller tugga på*. Det var ovanligt lite för att vara jag, men jag trodde inte att vi skulle vara ute i två timmar och sen trodde jag inte att vi skulle vänta en timme efter det på att få fikan...

Nu har de där tio minuterna gått och lite till. Dags att väcka sötnosarna. Det är ju måndag och skola och dagis. Och lite drygt en månad kvar tills vi åker hem till Sverige i tre veckor. Nedräkningen har börjat!

*Och här låter jag som världens mest rekorderliga morsa, vilket jag säkert är också när det gäller mat till mina barn och mig själv, men jag tycker allt att det är märkligt att ingen annan hade med sig något att dricka eller äta, men det ligger inte för dem, det är bara så och det är bara att acceptera, men håll er då borta från min mat!!! Grrrr!