tout simplement

Ibland önskar jag mig bort. Få vara någon annanstans ett tag. Känna doften av andra vindar, se andra vyer, umgås med andra än de som finns i min omedelbara närhet. Då behövs det en eftermiddag som i dag, då sju barn i åldrarna 2,5 till 13, tre vuxna i obestämd ålder och en hund som är ungefär två år knallar runt i skogen, leker i kojorna som förbipasserande har byggt, springer över sanddynerna och åker kana ner till Atlantens mäktiga vågor för att man ska inse att man har det förbannat bra här och nu och att man ska ta till vara på det, varenda minut, för man vet aldrig när det tar slut. Vad gör det att Hålan är en håla, att människorna här är misstänkta mot allt och alla, att trångsynthet är lag och att Hålans borgmästare gör så lite man kan för den yngre generationen, när vi har fantastisk natur att rumla runt i och upptäcka och underbara vänner att göra det med? När barnen känner sig trygga och vi känner oss lugna eftersom vi vet att risken att något otäckt händer dem är väldigt, väldigt liten? Den finns, det gör den, men den är avsevärt mindre än på andra, farligare platser på vår jord. Att sen bo här resten av livet, nja, det vete fabian om jag har lust med, men naturen är det som kan hålla mig kvar här. När Atlanten har gripit tag om en, då släpper den inte taget. Men vem vet vad livet har i beredskap åt oss? Mitt liv hittills har varit kantat och styrt av oförutsedda händelser och möten. Det lär fortsätta på samma sätt, så det är bara att leva här och nu, ta tillvara på vännerna här och sen får man se. Helt enkelt.