Sverige och Frankrike har helt olika frukosttraditioner. I Sverige är det nyttigheter som gröt eller yoghurt med flingor eller mackor med ost och skinka som gäller. I Frankrike gör man på allvar reklam för Nutella som smörgåspålägg för att få en balanserad frukost, då tillsammans med en kaffe och ett glas apelsinjuice. Det är där balansen kommer in... Maken har övergett det söta mot det salta, som man säger här. Döttrarna har aldrig haft något val - det är den svenska varianten som gäller, utom på söndagar när vi bor i La Chaume nära bageriet och inte i Sauveterre långt från allt som ens doftar bröd. Då blir det gärna croissant med sylt.
Problemet är dock att Miss Sunshine inte vill äta frukost och har aldrig riktigt velat göra det. Hon har haft sina perioder där hon faktiskt får i sig en halv tallrik yoghurt med flingor utan att jag tjatar på henne, men den perioden är över nu. Jag försöker att inte göra en stor grej av det, men det är inte så lätt eftersom jag vet vilket dåligt humör hon får om hon inte får i sig något. När hon var yngre drack hon sin välling. Den har hon slutat med för längesen. Nu dricker hon mjölk med honung när hon vaknar. Det mättar. Så klart. Men det är därför vi går upp minst 1,5 timmar innan skolan, så att det ska hinna lägga sig och hon bli lite sugen på något. Det kan hon bli. Ibland. Men oftast är det jag som, meddelst lirkning, får henne att få i sig fem skedar yoghurt. Det släpper säkert en dag. Eller så gör det inte det. Jag måste släppa det.
Det gjorde jag i dag. Helt. Det blev frukost i soffan och frukosten bestod av clementiner, tre stycken, och en halv knäckemacka. Det tog en timme att få i sig det, men det är ju lördag. Och det är mysmys i soffan, bara hon och jag. En lugn jag. En som inte stressar upp sig för att hon inte får i sig rätt mängd, enligt mig, mat till frukost. Nu är det dags för mig att äta min tallrik med yoghurt. Det ska bli otroligt gott. Får väl se om jag får en av döttrarna som sällskap.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Ah, barnens matvanor ... *brygger en balja te* Största stötestenen i den här familjen, och megaförvärrat av en mormor som ska pracka på oss sina principer om allt möjligt.
Nästan sen stora började äta vanlig mat på allvar har vi brottats med varianter av den situation du beskriver. Jag är helt ense med dig om att frukosten är jätteviktig, och att det kan bli katastrofalt för hela familjen när blodsockerhalten inte ligger där den ska är nåt som jag även förklarar för mina tjejer (stora börjar förstå, lilla gör det förstås inte riktigt än).
Vacklandet du beskriver är också irriterande välbekant. Vi bestämmer oss för strategier -- allt mellan att strunta helt i vad de petar i sig till att försöka reglera mattiderna för att få upp aptiten på dem -- men har aldrig lyckats hålla oss till någon enda. Men tydligt för mig är att barnen märker att man är angelägen, och att det skapar en låsning hos dem. Maktmedel, sägs det ofta i föräldralitteraturen, att barnen skulle använda ätandet/matvägran som ett av de få maktmedel de faktiskt har gentemot de vuxna, men i vårt fall har det tagit sig uttryck i en sorts prestationsångest (stora, som är perfektionist av födseln och vill prestera "bra") respektive uppmärksamhetsmani (lilla måste man lirka med hela tiden för att få i henne maten, och det är vi rätt säkra på beror på mormors metod). De måltider där alla i familjen bara slår sig ner och äter utan prut är ytterst lätträknade. Frukostarna är för min del att sleva i mig fil i flykten medan jag springer omkring och donar med alla andras mat. Förmodligen ingen bra förebild ...
Men: nyfyllda sjuåringen håller det på att bli bättre med. Ju mer det går att resonera med henne, desto mindre behöver vi ägna oss åt henne och hennes mat. Och då slappnar hon av och mår bättre och kan äta det hon faktiskt behöver just då. (Diskussionen kvarstår mellan mig och Maken: han tycker att de f-n inte ska få annan mat om de inte ätit sig mätta på måltiderna vi serverar. Vadå, säger jag, du och jag äter ju extra om vi känner för det, skulle inte du tycka det vore kränkande att bli nekad en tallrik kvällsfil? osv. Jag tror inte vi hinner enas om en strategi innan barnen är tonåringar. Och då kan vi ju sluta tjafsa.)
Det blev långt detdär. Nu ska jag kryssa i kommentarsrutan också.
Vad skönt att höra att det är likadant hos er, även om det är jobbigt för er också så klart. Håller fullständigt med dig att de kan visst få något mer om de inte blivit mätta och är hungriga innan de ska sova, men det är sällan det händer. Förmodligen för att de får sin välling respektive mjölk med honung, vilket ju mättar det med. De är inga smörgåsbarn, men i morse fick stora i sig en liten en med lite jordgubbssylt på och en halv Actimel framför Bolibompa på SVT Play. Och ja, där rök den principen i dag igen. Hon vet dock att det bara är ibland som hon får äta framför teven. Den lilla är sjuk så hon är förlåten allt icke-intag av mat just nu, annars så äter hon faktiskt, än så länge, ganska glatt både yoghurt och en liten brödbit. Men som sagt, det släpper en dag. Eller så börjar de på dieten cigg och kaffe och den vet vi ju hur nyttig den är... NOT! Hemska tanke.
Allvarligt: I perioder när vi haft det jobbigt har vi matat framför teven eller i badkaret, och det är rätt tydligt att det är platsen/situationen som skapar de dåliga stämningarna för i de lägena äter de ju, utan att ens tänka på det. Jag tycker det är helt okej, för precis som när man får sömnsvårigheter så är en av de bästa åtgärderna att byta miljö, att lägga sig i soffan istället eller vänd åt andra hållet i sängen eller hur/var som helst som inte lockar fram en betingad reflex (att inte kunna sova, att vägra äta). Därifrån går det att fasa ut den dåliga vanan. (Helst utan att skapa andra dåliga vanor istället då.)
Däremot är vi väldigt försiktiga med söt mat. Inte talibanskt försiktiga, man kan lyxa lite på helgen eller vid särskilda tillfällen, men det är så fruktansvärt svårt att ge barnen aptit på sundare mat när de väl fått smak för det söta, då får man ett helvete. Våra har fått färdigköpta fruktkrämer förut och nu tycker de mina hemlagade är för sura! (knappast!).
Men annars: det går över, även om varje måltid känns som en hopplös kamp. Men det _blir_ bättre. Jag lovar. Du är en bra mamma och det blir bättre med maten. :-)
Guva roligt det vore att få träffa dig och de dina. Är du i sommarparadiset nåt i sommar så gör vi kanske en västkustturné & kan komma och titta på er?
Det söta håller vi också stången här. Nell har med sig ett äpple till dagis varje dag som hon äter när jag hämtar henne vid 16.20. Hennes klasskamrater får oftast något sött, men så är det här, de lever i en sötkultur där de trugar på barnen sött godis vid alla möjliga konstiga tillfällen. Vi har dock en liten tradition: En gång i veckan, när det är säsong, går vi och tar en glass på kajen. Nu är glassbutiken stängd för säsongen, så nu får vi vänta till våren, men vi var där på själva stängningsdagen. Fattas bara annat. Nell älskar glass och jag föredrar det mot godis, vilket hon faktiskt inte är så intresserad av, förutom Bassett's Old Sorts, Ahlgrens bilar och choklad. Vilket hon får väldigt sällan, ska tilläggas. Mini är inte där än. Hon är för liten, vilket hennes ack så hjälpsamma storasyster säger till henne gång efter annan.
Vi är med allra största säkerhet i Paradiset i sommar och ni är såååå välkomna så. Hade varit fantastiskt roligt! Och vem vet, en annan kanske tar en tur till V - en gammal god vän bor i Karlstad och fick sitt första barn i somras, så jag måste försöka ta mig dit och beskåda underverket. :-)
Skicka en kommentar