tisdag 6 april 2010

Vannes

Bild hämtad från stock.xchng - golf in Bretagne

Precis innan Mini blev sjuk var vi i Vannes i Bordeaux, 2,5 timmars bilväg från Sables, för att hälsa på vänner som vi inte sett på två år. Jag fick då minnesbilder från när jag i mitten av 1990-talet jobbade på en resebyrå som sålde skid- och golfresor och jag, den ofrivillige golfaren, hade tvingats att ta grönt kort så att jag kunde följa med på PR-resan med ett gäng pro:s från golfklubbar på västkusten. Resan gick till Bretagne och området runt Golf de Morbihan. Jag blev förälskad i arkitekturen och landskapet och var på vippen att stanna kvar. Vi åt, drack och sov golf i tre dagar, på tre olika slags golfbanor, och vi hade "aperitifgolf" där vi gick ut med varsitt glas med dryck i, en golfklubba och en boll och spelade på övningsbanan tills vi inte såg bollarna längre. Fantastiskt kul! Golfspelet blev jag inte så förälskad i just där och då, men den kärleken har däremot vuxit sig starkare med åren och det var ett tag väldigt mycket golf i mitt liv. Nu saknar jag det något enormt, men det blir tid för det sen igen. Femton år senare var jag alltså tillbaka i samma region, nu med Maken och de två små. Det är lika vackert som då och jag rekommenderar varmt ett besök där.

Alla fem barnen på en och samma bild:
Nell, Camille, Baptiste, Louise och Céleste.
Och Maken och Céline.

När det gäller vännerna vi besökte kan jag bara säga att det var fantastiskt trevligt och med tanke på att det var fem barn i åldrarna 10 månader till 4 år så gick det över förväntan. De tre äldsta fann varandra direkt och de två yngsta, som det skiljer två månader mellan, körde varsitt race, sida vid sida. Tro det eller ej, men lugnare kväll har jag inte haft på länge. :-)

Vem behöver dyra leksaker
när det finns träd och en liten plantering??


Jag älskar de franska karusellerna.
Det gör även barnen.

2 kommentarer:

Miss Gillette sa...

Länge tordes jag inte testa golf, för alla sa att gjorde man det skulle man bli fast, och jag hade tusen andra grejer som jag redan gjorde och som tog tid. Men till slut kunde jag inte undvika det, för det ingick i en hemlig trettioårsskiva. Och det var till min lättnad skittråkigt. Nu kan jag istället bara glädja mig åt att andra har kul när de golfar -- jamenar det du berättar här låter ju hur häftigt som helst. Men det är också skönt att slippa sukta!

Balance sa...

Ja, jag önskar ibland att jag hade hållit kvar mina negativa känslor för spelet som jag hade i början, men det infiltrerade mig totalt till slut... Tyvärr tar det alldeles för lång tid och den tiden lägger jag mycket hellre på de där gullungarna vi har. :-))