Efter att i flera veckor ha pratat om att ta upp storlekarna 56 och 62 som fanns i en låda i källaren gjorde vi nu slag i saken...och fick i det närmaste slag. Herrejisses vad mycket kläder!!! Och det mesta har vi fått, väldigt lite har vi köpt själva. Miss Starshine har nu tre hyllplan för sina kläder, vilket är lika mycket som Miss Sunshine, mer än sambon och marginellt mindre än modern. Här ska inte inhandlas ett endaste litet plagg till, oavsett hur gulligt/snyggt/fräckt det är - vi har så att det räcker och blir över.
Miss Starshine är nu inne i bra rutiner och börjar följa sin systers exempel, nämligen att sova, sova mycket och bra. Hon har nu gjort sina nätter, d.v.s. från 22.30 till ca 06.00, två dagar på raken. Det börjar likna något nu, men än är det inte hundra. Hon äter som en häst och har vuxit bra. Det är en dessutom en lång räka: 57 cm och 5 kg tung så här vid 7 veckors ålder. Det är hela 2 cm mer än Miss Sunshine vid samma tid. Undrar varifrån hon har fått längden...
Miss Sunshine har fått Nej-sjukan. Ett helt vanligt samtal med henne består av 90 procent nej-svar, och det inkluderar även frågan om hon vill åka den där bilen utanför leksaksaffären som hon precis sagt att hon ville åka... Där kan ni ju föreställa er de snopna minerna hos föräldrarna. Och vi sparade en femma dessutom. Får nog lägga den i hennes sparbössa. Fast å andra sidan har hon ingen aning om vad pengar är. De 22 kronorna hon fick när hon fick sparbössan, som för övrigt är en londonbuss som innehöll en påse gott te, är nog för längesen försvunna bland soffans springor... Denna lilla dröm har nu blivit en mardröm, men hon är ändå väldigt mild i sina utbrott om jag jämför med andra barn jag har stött på. Men frustrationen är total när man inte kommer någonstans i förhandlingarna med henne. De brukar sluta med att jag lyfter henne dit jag vill att hon ska eller att jag kittlar henne, det sistnämnda bara om jag inte är för trött och tålamodet är nere vid nollgränsen eller på minus. Ni kan ju själva gissa vilket som fungerar bäst och som gör det hela mycket angenämare för oss båda... Länge leve kittlandet!!! Och länge leve dagis som börjar på måndag igen efter fem veckors uppehåll. Förvisso bara tre dagar i veckan och 15 timmar, men dock. Både hon och jag behöver respit, och hon behöver mer stimulans i form av jämnåriga lekkamrater. Det kommer att minska bråkfrekvensen mellan mor och dotter drastiskt. Hoppas jag i alla fall... ;-)
* Lyssnar på Elvis och han sjöng precis det och jag bara tyckte att det passade på nåt sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar