I väntans tider

Det börjar närma sig slutet av elefantgraviditet nummer två. Det tackar jag för. Nu är jag innerligt trött på det för nu är bekväma ställningar när man ska sova eller sitta ett minne blott, knäna börjar göra ont och andfåddheten är värre än vanligt.

Så här glad var Dotra när hon hade kommit ut

När jag födde Dotra sa en barnmorska att jag var som gjord för att föda barn. Förlossningen hade nämligen gått väldigt smidigt och med minimal skada på mor. Bara minuterna efter att förlossningen var över sa jag att jag lätt skulle göra om det. Det vidhåller jag fortfarande. Det jag däremot hade glömt var att själva graviditeten inte var en höjdare. Det lär jag inte göra den här gången, denna andra och sista gång. Jag vet, man ska aldrig säga aldrig, men om det inte sker av misstag så lär det inte bli ett tredje barn, såvida inte sambon bär det...

Nu ser jag sjukt mycket fram emot att se vad det är för en liten parvel som har gjort mitt liv lite besvärligare de här senaste nio månaderna. Den är absolut värd det, tro inget annat. Den har vägrat att visa oss sitt ansikte - fötter och händer har varit i vägen och det enda den har bjudit på är en del av kinden, näsan och pannan. Ja, och så fötterna förstås. Och en arm eller två. De är ruggigt överrörliga, de små liven där inne. Imponerande. Och så undrar vi förstås om det blir en total motsats till Dotra eller ungefär samma när det gäller temperament och sovvanor.

Nu är Dotra stora tjejen och ska bli storasyster.
Bebisen i magen ska heta Pappa om hon får bestämma...

Alla frågor får vi svar på förhoppningsvis senast den 2 juni. Jag hoppas dock att den väljer att ta sig ut en vecka tidigare, den behöver inte gå hela vägen. Söstra mi kommer dessutom hit till pingst och hon hoppas ju på att den ska titta ut precis då så att hon får vara med. Vi får väl se. Den kan ju också trivas så bra där inne att den väntar några dagar till...