Tålamod. Ibland liksom bara vill det sig inte. Ibland liksom bara tryter tålamodet och blir... Ja, vadå? En hopplöst irriterad sörja som snäser och beter sig illa. Inte illa som i jätteilla. Bara illa. Illa så att man blir ledsen efteråt för man har, utan att vilja det, gjort en av de små människorna som man älskar mest i hela världen ledsen bara för att Tålamodet tröt och man snäste till. Snäste. Med stort S. På ett riktigt tråkigt och hemskt onödigt sätt. Det borde vara förbjudet att Snäsa så. Det värsta är att minimänniskan, som är på väg att bli stor, kommer att Snäsa likadant en dag i framtiden, mot mig eller mot någon annan. Alltså måste jag, den stora och förnuftiga*, sluta Snäsa på det viset och i stället, om jag nu måste, snäsa med litet s. Och så måste jag träna ännu lite mer på att behålla Lugnet och Tålamodet, även om jag besitter mycket av den varan och i och för sig inte tror att det är bra att alltid behålla Lugnet och Tålamodet. Nej, lite måste man släppa ut ibland annars blir det som en tryckkokare som utan förvarning exploderar. Bättre att småpysa då och då. Men inte Snäsa. Bara på sin höjd snäsa.Och helst inte det heller, men så är man ju inte mer än människa.
*
Ofta, men inte alltid...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar