Packa pappas kappsäck

Fy katten och lite till vad jag avskyr att packa! Jag väntar in i det längsta med att börja och sen när jag väl sätter igång blir det katastrof. För mycket, för lite, för dåligt packat, för tungt, för ALLTING!!!

Vi åker i kväll. Klockan 19 går bilen mot flygplatsen. Sambon kommer hem en timme tidigare. Till dess måste det vara klart. Nej, jag stänger inte resväskan för jag vet att han kommer att ha synpunkter, synpunkter som jag behöver och utan vilka jag vet att allt blir fel, fel, fel. Jag har redan nu en aning om att jag har packat ner för mycket kläder till dotra. Vi behöver bara en veckas uppsättning innan resten kommer med bil. Och svärmor har faktiskt både tvättmaskin och torktumlare. Men det är ju så, att om väskan ser halvfull ut då fortsätter man att lägga i tills den är överfull och man måste sätta sig på den för att få igen den. Det är det momentet jag måste komma tillrätta med. Om jag bara inte fick panik varje gång jag måste packa...

Trots eminent packhjälp får mor panik...

En del tycker kanske att det låter märkligt. Det är ju inte så att det är första gången jag ska ut och resa, varken själv eller med dotra. Tvärtom. Jisses, så mycket jag har rest i mina trettioplusdagar och mer lär det bli (av både resande och dagar). Men jag lovar att precis så panikartat löjligt och patetiskt är det när denna svenskan ska packa. Det har hänt både en och flera gånger att mina vänner har fått komma hem och hjälpa mig när jag har fastnat. Jag fastnar! I packandet! Hur patetiskt är inte det??? Jag kommer liksom inte vidare, bara står där och fånstirrar på väskan som om den tänker sluka mig när som helst.

Inte blir det lättare att packa när plötsligt den här mannen
kikar in genom köksfönstret
(det är vårt ovanför, han har precis passerat på sin hålgörarväg neråt).
Det ska installeras gas i fastigheten.
Då kanske man kan få duscha med gasdoft i näsan
som en liten extra touch till elen man får i sig
om man glömmer dra ur kontakten till varmvattenberedaren...

Behöver jag söka hjälp? Brodern och jag diskuterade det här i morse på chatten. "Chilla", sa han. Lätt för honom att säga som inte har samma packningsångest. Men han har andra knäppa idéer kom vi fram till och undrade lite lätt om man kunde få "knäpprabatt" om man gick på terapi ihop. Sen enades vi om att vi inte behövde terapi, men att österrikiskan som suttit inlåst i 24 år i en källare ABSOLUT behöver det och att vi därför ger alla våra terapitimmar till henne och en önskan om att hon kanske någon gång i framtiden kan bli någotsånär normal igen. Undrar hur många fler barn/ungdomar/vuxna som sitter inlåsta i källare runt om i världen? Som brodern sa: "Egentligen har jorden 12 miljarder invånare, men 6 miljarder sitter inlåsta i källare runt om i Österrike." Ack, ack...

Nej, jag behöver inte söka hjälp, bara omge mig med förstående vänner som kan rycka ut och hjälpa till när det behövs. Mina svärföräldrar förstod senaste gången vad jag menade. Svärfar fick rycka ut och hjälpa en hyperventilerande svenska. I går frågade svärmor om jag hade börjat packa än. "Nej", svarade jag, föga förvånande. "Nåväl, du har ju hela dagen på dig i morgon", svarade hon lite halvmatt...

Så när jag blir så där sjukt och löjligt rik, då är det första jag ska anställa en packare. Kanske inte finns som yrkesbeteckning, men det kommer att finnas då. Och nej, det är inte samma som en hushållerska, det är en person som BARA packar mina väskor när jag ska ge mig iväg på alla mina tusen resor dotra, sambon och jag ska ge oss iväg på. Men eftersom sambon skulle tycka att en sån utgift är onödig han är en fransk smålänning ibland, den gode sambon så kan jag fortsätta drömma om min packare.

Och nu vaknade dotra, min eminenta packhjälp. Tur att det mesta är förberett och vi kan gå ut i solen och njuta lite.

Måndagstankar

Sista barnvaktsförmiddagen. Har ett jobb jag borde sätta igång med men har faktiskt ingen lust. Det får bli i eftermiddag i stället. Ja, jag känner mig väldigt priviligerad som har ett jobb där jag själv bestämmer när jag börjar och slutar. Rik på pengar blir jag inte, men den kvalitetstid jag har är guld värd!

Morgonpromenaden gick i maklig takt. Jag försöker dra ut på den nu, de här sista dagarna. Måste få med mig allt - fåglarnas morgonsamtal i skogen, vågornas milda morgonböljande, doften av vildörter i skogen, doften av sand ännu ej uppvärmd av solen, fiskebåtarna nära land, containerfartygen som väntar på att få komma in i hamnen och lossas och som avspeglar sig mot horisonten ja, tänk - till och med dem vill jag ha med i minnesbanken, strandpromenadens mjuka svängar, skolbussarna som släpper av barnen...ja, listan är lång så här da'n före da'n.

I varje fall så blev jag "omgången" - finns inget verb för när en annan person går om en, inte som omkörd - av en man som inte gick så fort egentligen, men fortare än jag just då. Han gick om mig på vänster sida och svängde sen in framför mig på höger sida. Inget nytt i det precis, men det slog mig att: här går vi, bara han och jag på en enslig skogsväg, det är inte en människa så långt ögat kan nå, varken framför eller bakom oss. Trots det håller vi höger. Varför går vi inte i mitten? Eller till vänster? Jag försökte gå i mitten i stället för att testa, men det höll i tio meter, sen blev jag så stressad över att det kunde kanske man vet aldrig komma någon på cykel bakifrån och i så fall skulle jag ju GÅ I VÄGEN. Och vänster sida är alldeles för långt bort från höger sida, den sida man har fått inpräntad sen man tog sina första stapplande steg är sidan man ska gå på. Därför är det också så svårt i början när man är i England att ställa sig på vänster sida i rulltrappor och inte på höger sida. Det känns så otroligt bakvänt. Hur blir det då inte när man ska köra bil i samma land? Jag cyklade en gång i Eastbourne när jag var knappa 15 och var på konfirmationsstudieresa. Det gick sådär. Började med att svänga ut på helt fel sida och höll på att krocka med mjölkbudet japp, precis så tidigt på morgonen var det. Skulle säga adjö till mina italienska vänner som skulle åka hem. Sen dess har jag inte framfört något som helst fordon i det landet, bara apostlahästarna. De duger bra, de.


Har nu dragit ut bilder till barnvakten. Kan vara kul för henne att ha ett minne av oss. Hoppas jag att hon tycker. Och så får min kompis Camille bilder jag tog i går när hon var här och besökte oss. Fantastiskt trevligt. En totalt oplanerad söndag som avslutades i goda vänners lag med god mat och gott vin. Nu har jag inte fler fotopapper. Får köpa det i kväll när jag ska ta mig en tur till Valencia och ta en sista titt. Asch, det låter ju som att jag aldrig någonsin kommer att återvända, men det kommer jag. För er som inte har varit i Valencia: Åk hit! Det är en väldigt trevlig stad. Glöm dock inte parlören - engelskan funkar dåligt här.

"En dag, bruden, är det du och jag.
Vänta bara tills jag kan gå, då ska du få se på andra bullar!"

Dotra och hennes blivande (?) pojkvän Basile.

Det lider mot sitt slut

Vår vistelse i El Saler lider mot sitt slut och det är med blandade känslor jag lämnar byn, Valencia och Spanien. Jag tycker att det ska bli skönt att komma hem till min lägenhet och mina vänner, men det är ändå ledsamt att lämna byn, särskilt nu. Det är först nu den senaste veckan som det har börjat lossna lite på vänfronten här i byn och på språkfronten. Jag kan ha en konversation, något avhuggen men dock, på spanska och göra mig förstådd. Dessutom är det strandväder nu. Inte för att jag är någon strandliggare av rang, men det är inte fel att ha en jättelång sandstrand för sig själv i veckorna. Om andan skulle falla på, vill säga.

I dag är det söndag och stranden är full med folk. Skogen är också full med folk. Valencianarna åker hit på söndagarna för att ha picknick. De kommer tidigt på morgonen och de är välutrustade: bord, stolar, duk till bordet (det finns träbord på sina ställen och de är inte alltid så rena, då är en duk bra att ha), leksaker och picknickkorgar som får alla ens egna picknickförsök att blekna. Sen stannar de hela dagen och drar hemåt vid 6-7-tiden. Kort spelas gärna, boll likaså, och hela tiden under ett evigt och högljutt samtal. Man skulle, om man vill vara lite elak, kalla det för "tjatter", men jag antar att de har trevligt även om de ibland låter som att de är förbannade på varandra...

Något jag inte kommer att sakna här är grannarna, eller rättare sagt ljudet av grannarna. Väggarna här är av papp eller liknande och man hör allt. Särskilt skönt blir det att slippa höra föräldrarna som varje kväll skriker på lillungen som inte gör som de säger. Klockan är då runt elva, halv tolv... Stackars unge är säkert hur trött som helst, men en sann spanjor lägger sig aldrig före ett på natten. Som liten har man dispens och får lägga sig vid elvasnåret. Hmm, vid elva har dotra redan sovit i två-tre timmar...

Däremot kommer jag att sakna en av grannarna. Det är en man som är 81 år och har opererat hjärtat och fått insatt någon del från en gris. Han är alltid jättetrevlig och så ger han mig komplimanger varje gång han ser mig. Har jag varit borta ett tag frågar han alltid var jag har varit och hur jag har det. Han och hans fru bor på tredje våningen OCH i en lägenhet som ligger precis innan vi går in i vårt hus. Tydligen är de i den sistnämnda på dagen och så äter de där. I den förstnämnda sover de bara. Undrar varför? De kanske inte klarar av matos...

Jag kommer också att sakna José, han med hundarna. Fast han ska tydligen flytta härifrån i maj/juni. Och Mar, en nyinflyttad tjej med två barn, en tjej på 4-5 månader och en kille som är 2,5 månader äldre än dotra och som ÄLSKAR dotra. Hon är supertrevlig och vi hade kunnat ha jättekul om jag stannade kvar. Vi har redan jättetrevligt trots mina tillkortakommanden när det gäller språket. Vi har dock bytt adresser så vi kan nog hålla kontakten.


Listan över vad jag kommer att sakna är faktiskt ganska lång, längre än jag någonsin trodde den skulle bli när jag först kom till Spanien. Den över saker jag inte kommer att sakna blir också rätt lång, men från att på en tiogradig skala ha börjat på en iskall etta så är Spanien nu uppe i en ljum femma. Men att bo här alltid? Nej, det vill jag inte. Det finns andra länder jag trivs bättre i. Men jag återkommer gärna på semester. Ja, till och med för att bo 1-2 år till om det skulle bli så. Man vet aldrig. Just nu känns det dock som att vårt liv går in i en ny fas, en fas där hus ska renoveras färdigt och vi få till en bas. Efter det får vi se vart det bär hän. Det blir spännande att se. Ni som läser min blogg får följa med vidare på resan. Första anhalten blir hos svärmor en vecka i väntan på sambon som packar ihop lägenheten här och sen bilar upp med sin far. Sen blir det Malmö hela sommaren och till hösten förmodligen också. Dagisplats är ordnad fr.o.m. aug/sept och huset i F är inte klart förrän tidig vinter, så vi lär stanna ett tag. Jorå, det här blir bra. :-)

Ännu en bok

Efter Holts bok skrev jag att jag skulle ta en paus i läsandet. Det gjorde jag. En halv dag. Sen var jag tvungen att kika lite närmare på Mannen i mina drömmar av Curtis Sittenfeld. Det gick fort. Inte så att den var dålig och jag la den ifrån mig, tvärtom. Den var bra. Söt. Varm. Kunde läsas lite på tvären. Och jag hade mer tid än vanligt att läsa. Då går det fort. Nu återstår tre böcker i högen med böcker jag inte har läst ännu. Ingen av dem lockar mig speciellt. Skönt att snart komma hem och kunna botanisera bland en massa böcker igen.

Otippat

Var i dag i Gandía. Där finns ett hus med svensk flagga hade jag hört. Det stämde. Det som sen blev pricken över i är att huset bär samma namn som min kära mor! För er som inte ser vad det står: Britt-Marie. Vad är sannolikheten? Egentligen? ;-)

Presidentval

Anne Holts senaste bok Presidentens val fick mig att tumma på mina jobbtider och tvinga mig att släcka för natten trots att jag bara ville fortsätta läsa ända till slutet. Sambon sa i halvvaket tillstånd till mig att släcka "för annars har du inget kvar i morgon." Den var omöjlig att släppa och konspirationsteorin var så fantastiskt genial att jag häpnade. Och givetvis är det högaktuellt nu när USA står inför ett presidentval där chansen finns att nästa president blir en kvinna, precis som i boken.

Jag läser mycket för att inte säga massor. Dessutom ser jag sjukt mycket film i jobbet. Alla olika slags teorier och sammansvärjningar har jag läst eller sett och kan nästan direkt avslöja hur det hela har gått till. Jo, det är sant. Sen tycker jag inte att filmen/boken är sämre för det, det beror helt på hur författarna har lagt upp det och hur språket är. För mig är det en sport att se om jag hade rätt i slutänden. Men det finns vissa guldkorn. Presidentens val är ett sådant. Nu är den utläst och jag ska ägna mig åt inkomstbringande uppgifter. Nästa bok i högen får vänta en dag eller två. De som är kvar i högen är osäkra kort. Nu ska jag suga på den här lite först.

PS. När en liten dröm om att en dag skriva en bok eller ett filmmanus, men när jag läser så klockrena böcker som Holts, ja, då känns den drömmen väldigt, väldigt avlägsen... :-)

Och det blev afton...

På teven: Gone In 60 Seconds. Har sett den. Många gånger. Dock aldrig dubbad till spanska. Intressant. Sambon i soffan. Han somnar nog snart. Jag själv på favoritplatsen framför datorn. Bloggen. Bloggar. Bloggeribloggeratrallala. Mycket snack om ingenting. Men jag trivs. Jag gillar att skriva. Och jag gillar hela bloggsfären som jag blir mer och mer bekant med. Listan på bloggar jag prenumererar på blir längre och längre. Och det finns bloggträffar och Tisdagstema. Det måste provas. Har hört att träffarna är trevliga och tisdagstema är en kul grej. Men man får se upp, det är lätt att bli fast. Man får blogga med måtta.

Dotra sover gott. Det gjorde hon inte i går. Vet inte varför. Mardröm? Möjligt. På teven ökar ljudet. Motorgnissel. Vapen som avlossas. Spanskt prat. Fasen, det är så synd att de dubbar filmerna. Men det får man ta.

Different shades of blue

Tänkte på lycka i morse när jag gick på stranden som var helt öde. Jag kunde ta av mig linnet och promenera i bara bh. Det är lyxigt. Och det är lycka. Tänkte vidare på lycka när jag kom hem till dotra som åt yoghurt med barnvakten och hälsade mig med ett högt glädjetjut och nåt som kan liknas vid ordet "mamma". Vilken lycka att vi har henne. Tänkte igen på lycka när dotra och jag var ute och gick. Alla hennes framsteg, allt hon gör, avspeglas i hennes ansikte. Det stod "lycka" skrivet över hela när hon kom på hur man ska göra för att putta vagnen. Det stod detsamma i mitt. Ja, jag är lycklig. Så lycklig att jag är livrädd för att allt plötsligt ska försvinna. Men när de tankarna kommer skakar jag på mig, placerar dem så långt bak i medvetandet det bara går, tar ett djupt andetag och känner att jag lever. Här och nu. Det måste tas vara på till ett hundra procent. Och lyckan fyller mig igen. Det är så härligt att leva!

"Titta, titta på mig! Jag kan! Det går framåt!
Svänga? Öh? Asch, det är framåt som gäller. "