onsdag 8 december 2010
Huset i hålan
Här följer lite bilder på huset som håller på att renoveras. Maken köpte det för 12 år sedan och nu äntligen ska det helrenoveras. Ovan ser ni hur det ser ut från gatan. Där ni ser dörren ska det bli ett badrum och dörren ska i stället vara runt hörnan, i gränden bredvid. Säkrare för barn och hundar och andra väsen som ska in och ut.
Här är Maken och Snickaren på gång med att sätta upp en av väggarna i obehandlad douglas-gran. Ett trähus bland stenhusen. En mink bland hermelinerna. En isolerad dröm bland de oisolerade helvetena.
Maken vill nog helst inte vara med i den här bloggen, men det får han finna sig i, för annars ser ni inte hur det såg ut innan...
...och hur det ser ut nu...
Här ser ni väggen som var på bilden där Snickaren var med också.
Och det här är gången ut från det som håller på att byggas till ingången och ovanvåningen, helt enkelt den delen man ser utifrån gatan. Det som byggs just nu syns inte, det ligger mitt emellan andra hus.
Mer bilder kommer, men inte nu - ögonen bara stänger sig, som Miss Sunshine säger. :-)
Bland snarkningar och sjuka barn...
fredag 12 november 2010
Fritidsaktiviteter i hålan
grey but full with hearts
Sitter i ett grått Sables d'Olonne och saknar mina vänner. Jag saknar ett riktigt rejält asgarv. Men så är det. Det är en tuff höst. Vi valde att bo här och valde att sätta igång med både hus och företag samtidigt. Nu så här i efterhand borde vi, om vi hade kunnat, kanske väntat lite till med huset. Maken går på knäna och brottas med ständigt dåligt samvete över att han inte är tillräckligt mycket hemma och alltid är trött. Töserna och jag försöker hålla humöret uppe. Eller rättare sagt, jag försöker, de har det redan. Miss Sunshine går i skolan och har skaffat nya kamrater. Miss Starshine vet inget annat än världen som kretsar runt hennes ömma moder. Dagmamma är på gång, men det går inte så fort som vi önskar. Jag behöver komma tillbaka till att vara jag också, att ta den där timmen i gymmet, att bara flanera runt på stan, att bara sitta i soffan och läsa en bok. Det kommer, det gäller bara att ha tålamod och det är det jag inte har just nu. Det är lättare att ha tålamod när det är fint väder ute. Nu är det bara grått. Grått inne, grått ute. Men det går mot ljusare tider. Snart är taket på plats på huset så att maken slipper åka dit och tömma golvet på vatten efter de senaste skyfallen, något som tar sina modiga timmar. Snart är det jul och vi drar norröver till Stockholm och sen Malmö och sen hänger vi där i några veckor för att ladda batterierna. Det ser jag otroligt mycket fram emot.
onsdag 13 oktober 2010
Illa
Japp, det var en SÅN dag. Att dessutom TVÅ sådana pizzor hamnade i vårt kök skyller jag helt och hållet på Sjukdomen. Den ena av dem var dock god. Ja, man kan döma efter förpackningen. Den lite lyxigare kartongvarianten var den som smakade nåt annat än Emmentaler, denna förbenade ost tillsammans med Gruyère som de envisas med att ha på köpepizzor från stormarknaderna och som den inplastade varianten var överöst med, vilket gjorde att all skinksmak försvann all världens väg. Kartongvarianten hade speckskinka, mozzarella och ruccola. Den var faktiskt helt okej. Men det lär dröja till nästa riktigt stora Sjukdom innan ett sånt här par letar sig in i det här köket igen.
lördag 9 oktober 2010
Breakfast at Tiffany's
Problemet är dock att Miss Sunshine inte vill äta frukost och har aldrig riktigt velat göra det. Hon har haft sina perioder där hon faktiskt får i sig en halv tallrik yoghurt med flingor utan att jag tjatar på henne, men den perioden är över nu. Jag försöker att inte göra en stor grej av det, men det är inte så lätt eftersom jag vet vilket dåligt humör hon får om hon inte får i sig något. När hon var yngre drack hon sin välling. Den har hon slutat med för längesen. Nu dricker hon mjölk med honung när hon vaknar. Det mättar. Så klart. Men det är därför vi går upp minst 1,5 timmar innan skolan, så att det ska hinna lägga sig och hon bli lite sugen på något. Det kan hon bli. Ibland. Men oftast är det jag som, meddelst lirkning, får henne att få i sig fem skedar yoghurt. Det släpper säkert en dag. Eller så gör det inte det. Jag måste släppa det.
Det gjorde jag i dag. Helt. Det blev frukost i soffan och frukosten bestod av clementiner, tre stycken, och en halv knäckemacka. Det tog en timme att få i sig det, men det är ju lördag. Och det är mysmys i soffan, bara hon och jag. En lugn jag. En som inte stressar upp sig för att hon inte får i sig rätt mängd, enligt mig, mat till frukost. Nu är det dags för mig att äta min tallrik med yoghurt. Det ska bli otroligt gott. Får väl se om jag får en av döttrarna som sällskap.
onsdag 29 september 2010
Dundergrip
Det här är alltså Dundergripen. När man trycker in den röda delen så åker det ut en liten klo, en gripklo. Ni ser själva de smala springorna mellan trätiljorna. Där tog den sig ner för att plocka upp min nyckel. Att göra det var lite som de där spelen på nöjesfält där man lägger i en peng och så ska man styra en gripklo och försöka få tag i vad det nu kan tänkas vara det finns i just den lådan. När jag fick tag och upp nyckeln dansade jag allt en liten glädjedans framför Miss Starshine, som såg något förvånad ut.
Och ovan ser ni den i närbild. Eller dem, faktiskt. Både Dundergripen och insexnyckeln.
söndag 26 september 2010
Glas(s)klart
måndag 20 september 2010
som det kan bli
torsdag 16 september 2010
konsten att bara vara
Miss Sunshine hade blivit lovad en glass, så glasskiosken var första anhalten efter skolan. Hon fick en och lillasyster och jag delade på en. Sen hade vi choklad överallt...men gott var det. Och det gäller att passa på - de stänger den 10 oktober. Efter glassen var det dags för...ja, vad? Lekplats? Stranden? Det blev både och. Och jag bara var. Ingen stress. Inget jobb som väntade mig.
Väl hemma igen tog vi det lugnt. Igen. Lite mat, lite ommöblering så att storasyster inte ska bli så rädd, plus installering av lampa bredvid sängen. En gammal dock, som kommer att lysa upp hela rummet och väcka lillasyster...men hon somnar om, det är inga problem. Efter mat, lite teve, lite mjölk med honung till den stora och välling till den lilla, så däckade först den lilla, sen den stora. Och den ömma modern fortsatte att bara vara. Men nu är det slut, nu är det dags att släcka ner för dagen och fortsätta att bara vara i morgon. Det är skönt. Det rekommenderas varmt. Jag vet att det inte varar för evigt, men nu njuter jag. I fulla drag.
söndag 12 september 2010
on a rainy day
I fredags var det föräldramöte där lärarna informerade oss, föräldrarna, om hur deras arbete var upplagt och läsårets aktivitetsprogram. Tid fanns då också för att ställa lite frågor. En fråga som jag länge grunnat på var vad de gör de dagar de regnar. Får barnen gå ut eller inte? Svaret var: "Nej, de får stanna inne." Det här är en stor, STOR, kulturell skillnad mellan Sverige och Frankrike, såvida man inte bor i ett område där vädret i stort är som i Sverige, d.v.s. regnigt, blåsigt och snöigt under höst och vinter. I alla andra områden stannar barnen kvar inomhus om det regnar, för inte kan man väl släppa ut de stackars barnen i friska luften?! Bättre då att de stannar inomhus där bakterierna frodas och har värsta swingerpartyt. Jag blir bara så matt. Dessutom får barnen inte vara i sandlådan när det har regnat, de får bara vara i den när den är torr, snustorr. Förklaringen till allt det här var att de annars skulle få byta kläder på barnen stup i ett för de blir ju blöta och det blir sand överallt... Regnkläder existerar inte här. Kanske något jag borde importera och tjäna en hacka på... Miss Sunshines fröken sa dock att det inte regnar så ofta här, så det var egentligen inget problem. Jag håller inte med henne - det regnar ganska ofta här under höst och vinter, men jag får göra som de sa: Ta ut henne efter skolan.
Hoppas bara att de öppnar fönstren om de nu ska vara inne när de regnar...
such a lovely day
Miss Sunshine och Monsieur samarbetar vid stigbyglarna...
tisdag 31 augusti 2010
busy
Men nu njuter jag fullt ut med barnen i världens bästa svenska stad: Malmö. Bloggen kommer igång igen, jag lovar, men jag vet bara inte riktigt när. Kanske i helgen, när jag har fått min nya dator och kan fixa och trixa med den.
onsdag 11 augusti 2010
worst week of my life...
Under den här tiden har vi även varit avskärmade från världen på grund av att internet slutade fungera, bildörren på Miss Sunshines sida har inte gått att öppna, jag bröt av nyckeln till skåpet i köket där alla tallrikar står och min sista kontaktlins gick i två bitar i ögat under morgonpromenaden i skogen med hela gänget så att jag fick köra hem blundandes med ett öga...
I morgon drar vi till La Rochelle och hämtar hem Monsieur. Hade jag kunnat, då hade jag dragit en vecka SJÄLV någonstans, men nu är det bara att förbereda bilresan hem till Sverige för tömning av lägenhet. Kanske blir läge för en ny "worst week of my life"-inlägg inom en snar framtid... ;-)
tisdag 20 juli 2010
Dream on
Något annat jag ofta drömmer om är Val d'Isère där jag bodde under andra hälften av 1990-talet, men något stämmer inte. Det är nämligen inte byn Val, det är en annan by i ett annat bergslandskap, men det är ändå Val, för alla människor som är i Val är där. Det underliga är, att jag har drömt om den platsen så många gånger under flertalet år, så jag kan utan problem rita upp landskapet, vägen dit och själva byn, exakt hur den är uppbyggd. Men...jag har aldrig varit där, det är det som förbryllar mig. Att jag drömmer om Val är normalt, man drömmer om platser och människor man tycker om, men att drömma om en plats men göra om den så att den inte ser ut som den gör i verkligheten, det är för mig mycket märkligt.
En gång, när jag var i yngre tonåren, kom jag till en plats där jag aldrig hade varit. Ändå visste jag exakt var allt låg. Det där är också märkligt. Och lite läskigt, för det kan ju då innebära att jag i ett annat liv har varit där. Eller så är det så enkelt att många småstäder påminner om varandra och det därför inte är så svårt att lokalisera station, post och annat. Man kanske skulle ta sig till en healer eller en hypnositör och kolla vad som döljer sig. Eller inte. Tänk om man får reda på en massa konstiga saker som skrämmer vettet ur en? Nej, då föredrar jag att inte veta och i stället fortsätta att spekulera om vad det kan vara. Spekulera är kul - tankegångarna blir ibland så vindlande att man blir yr.
måndag 19 juli 2010
Borta bra, men hemma bäst
lördag 10 april 2010
Hooked!
Vänner! Följ med till Tour de vie på WordPress i stället. Den här bloggen ligger kvar, det kan dyka upp en post då och då, om andan faller på, men annars händer allt på WP från och med nu.
I change blog tool to WordPress from today. Join me there instead!
fredag 9 april 2010
Häng med! Och häng kvar!
Som sagt, Balance var redan taget, så det blev Tour de vie i stället (vilket visade sig vara ett cykellopp i Kalifornien. Bara en sån sak.).
Men observera att jag även har kvar den här sidan till dess att jag är SÄKER på att jag ska byta, d.v.s. när jag ror fortare där borta än här. :-))
onsdag 7 april 2010
light as a feather
Påsken kom och gick. Vi hade näsan i maginfluensa, så vi brydde oss inte så mycket. Svårt dessutom att berätta om häxor och Blåkulla när det i det här landet handlar om chokladkaniner. Enbart. Men Miss Sunshine och jag gjorde ett påskris. Jajamensan. Upptäckte att "fjädrar" var ett svårt ord för henne. Hon fick det till "fjärilar", så när Maken kom hem fick han berättat för sig att vi minsann hade gjort ett "papillon"-träd. Maken förstod först inte så mycket, men sedan gick det upp ett ljus. "Ah! Plumes!"
Efter en fjäder, som hon inte fick fast, tröttnade dotra på att göra påskris, men jag fick ivriga påhejningar när jag gjorde klart det och sedan satte upp det bakom spegeln. Hon däremot tejpade fjädrar så det stod härliga till på bordet... och på pappren jag hade tagit fram för ändamålet...
tisdag 6 april 2010
Vannes
Nell, Camille, Baptiste, Louise och Céleste.
Och Maken och Céline.
den inbillne sjuke
Det kan vara jag. Eller Maken. Oavsett vilket så går vi runt och känner efter lite sådär extra mycket nu efter helvetesveckan som gick med magsjuk Miss Starshine. Eftersom hon är en minivariant* och därmed inte har så mycket reserver att ta från när det krisar, så fick hon ta en vända till sjukhuset här i Sables för observation över natten. Där reglerade hon det hela själv, utan vare sig dropp eller andra skojigheter man annars kan få på sådana inrättningar. Mini behövde helt enkelt sova ut, först då kunde hon behålla det vi hällde i henne. I vårt hem går det nämligen inte att stänga ute några som helst ljud. Inga dörrar där inte. Knappt ens några gardiner, så dagsljuset sipprar in, eller rättare sagt, flödar in, och är man då som Mini** är, nämligen både ljud- och ljuskänslig, då tror f** det att man inte sover så bra och då lär illamåendet man går runt med inte att försvinna. Men det gjorde det till slut. Sedan var det Miss Sunshines tur... Men hennes sjukdomsförlopp var kort och intensivt, så hon var frisk på två dagar. Däremot har hon fått vara hemma en extra dag från förskolan så att vi inte smittar ner de andra barnen. Maken snörvlar i sitt hörn, men jag tror inte riktigt på att han är sjuk. Jag mådde otroligt illa i går och hade fruktansvärd huvudvärk i dag, så jag har bara väntat på att det ska bryta ut, men nu börjar jag faktiskt bli övertygad om att det är ett hjärnspöke. Och det är ju fantastiskt skönt. Känner mig redan helt frisk. :-)
* Det skiljer 2 kilo på töserna i samma ålder, 10 månader. Lika långa, men 2 kilos skillnad. Det gör en hel del när man blir sjuk och tillhör den som har 2 kilo mindre hull...
**Hon får gå under smeknamnet Mini numera, bara så att ni vet.
tisdag 9 mars 2010
hon kryper tätt intill
en krypande Miss Starshine vara,
men den ömma modern
ligger lite efter i fotograferandet.
Det blev i stället en bild från i söndags
när Solen matade Stjärnan i skogen.
lördag 6 mars 2010
Xynthia
onsdag 24 februari 2010
Mot våren
Men, hör ni, jag ville bara säga hej då, på återseende, och då från ett lite varmare land, för nu packar jag ner datorn. :-)
tisdag 23 februari 2010
Vit, blanc, white, weiss ...
torsdag 18 februari 2010
last minute
Och nu över till en helt annan sak... Jag har ju varit ganska frånvarande här sen i november. Det har sina randiga och rutiga skäl. Ett av dem har varit trötthet, ett annat inspiration - det förstnämnda har jag haft, och har, en masse och det sistnämnda har lyst med sin frånvaro. Nu hoppas jag dock att situationen ska bli den motsatta, att tröttheten ska försvinna och inspirationen vinna mark. Vi drar till Frankrike och där hoppas jag att det infinner sig, stadiet jag just nu önskar mig så det gör ont.
I'll be back, som Kaliforniens guvernör sa på den tiden han kallade sig för skådis...