fredag 29 februari 2008
Fredagstankar
Och nu över till något helt annat: Namn på butiker, frisörer, nagelbyggare etc. Promenerade lite i dag på stan, dels på väg till frissan (söstra är hemma och hon fixade håret på mig på salongen så nu är jag snygg igen med lite olika färger och toningar i håret), dels på väg från frissan. Skulle egentligen ha shoppat lite, men när vi äntligen var klara med våra hår var klockan så mycket att alla hade slutat, för alla slutar tydligen tidigt på fredagar, och det var fullt med folk i affärerna, och med tanke på att vi hade tvenne barnvagnar med oss så fick det vara. I varje fall gick jag och funderade lite på det här med namn. Precis där mor bor finns en nagelbyggare som har döpt sin inrättning till Get Nailed. Fyndigt värre. Och om man då låter tankarna vandra lite så är det till övervägande delen företag där meningen är att man ska bli snyggare eller må bättre som har lite så där finurliga namn. Söstras f.d. salong heter Jo & Mi. Halvfyndigt - you and me. Hade inte vunnit första pris i någon fyndighetstävling, ej heller kommit sist. Nu är klockan lite mycket så nu minns jag inte fler roliga namn på salonger o. dyl, men jag tänkte återkomma i ärendet och dessutom göra en liten jämförelse med Spanien. Är det likadant där? Staplas fyndiga och hårresande namn på varandra där också inom gebiten nagel, hår och välmående? Det återstår att se.
Sen över till kusiner. Dotra har sina två kusiner här för tillfället. S och s. Stora S är snart 6 år och Lille S är sex veckor äldre än dotra, vilket gör honom till en 14,5 månader gammal kille. Dotra är överlycklig. Inte över Lille S, men över Stora S. Den sistnämnda tyckte det var kul en halv dag med en liten kusin som tyckte att hon var det roligaste som fanns. Nu stänger hon dörren in till teverummet så att hon får se Bolibompa i fred. Nu är det dock också för att hon är rätt trött på Lille S som flyttade in hos henne för då 14,5 månader sen och som stänger av teven hela tiden ... Men han är ju söt också, lillebror ... Kan inte vara så lätt alltid att vara storasyster/-bror. Själv är jag mellanbarn så jag vet inte. Men visst, jag är storasyster åt lillebror ... men sen är jag lillasyster åt storasyster ... Nog om det, det är härligt att ha kusinerna och söstra här. :-)
tisdag 26 februari 2008
Griniga gamla gubbar
måndag 25 februari 2008
Se solen!
I varje fall, dessa ljustimmar fick fart på geniknölarna och fingrarna, så jag har lyckats göra sjuuuukt mycket jobb på sjuuuukt kort tid, för jag kan bara jobba när dotra sover. Det gick, det var inte optimalt, men det gick. Nu kan jag pusta ut i några timmar innan jag kastar mig över nästa film vars dödslinje är alldeles, alldeles för snart. Men jag vet att det går, jag vet att jag får iväg dem i tid, men det är konstigt att jag alltid, alltid är ute i sista minuten. Nåja, en dag kanske jag börjar i tid och får iväg dem två dagar före d-linjen...
Lägg märke till den blåååå himlen.
söndag 24 februari 2008
Lättihopsvängd middag
Huvudrätt: frästa grönsaker (champinjoner, sockerärter, salladslök, paprika) som blandas med dinkel och serveras med stekta kycklingfiléer och teriyakisås. Mumsfilibabba!
Efterrätt: Blandade frukter, vi tog i kväll kiwi, banan, päron, granatäpple och mango. Till detta serveras kesella 10 % i vilket man blandar tre passionsfrukter och två rejäla teskedar vaniljsocker. Mums!
Dotra tyckte att det var hur kul som helst att vara borta hos V. I hela två halvtimmar säkert... För att hålla henne vid gott mod lades ett gäng russin framför henne. Och lite granatäpplen. Och en apelsin. Det i sin tur gjorde att hon inte åt någon middag alls... Orutinerat! Så för den ömma modern var det ingen lugn söndagsmiddag, men möet trevligt var det likväl. Och gott vin. Ett chilenskt inledde midagen. Carménère-druvan. Sedan dök det libanesiska upp igen, det som dracks i torsdags. Det bör dock inmundigas innan ett chilenskt carménère-vin, annars försvinner det liksom bland det uppspelta smaksinnet.
Och granatäpplen får inte missas, gott folk! Det är bra mot prostatacancer (om man tillhör det manliga släktet), hjärt- och kärlsjukdomar och så är de fullproppade med c-vitamin. Supergott i alla slags sallader, frukt som grönsaks.
fredag 22 februari 2008
Toktrevligt!
Sen vill jag bara skänka en guldstjärna åt dotra. Hon vaknade till när jag kom hem, somnade om direkt. Vaknade klockan sju, som vanligt, drack sin välling och somnade sen om så att jag fick 1,5 timmes sömn till. Sen gick vi ut i det gråa och blåsiga och var på det senaste tillskottet bland Malmös fantastiska temalekplatser.
Och bodarna har med Citytunneln att göra.*
Det händer saker i Malmö.
Finfint.
Dotra njöt, jag njöt, huvudet vaknade till och jag kände mig stark igen. Eller starkare. Eller mindre svag. Därefter har dotra bara varit så där fantastiskt underbart jättegullig och go' som hon är nästan varje dag. Puss på dig!
* Jag är alltså inte för Citytunneln, jag tycker att det är ett vansinnigt projekt som kostar vansinnigt mycket pengar som hade kunnat användas till sjukvård och skolor i stället. Och det för att man ska spara på sin höjd 10 minuter när man ska ta sig till köpenhamn. Suck!
torsdag 21 februari 2008
Northern Wind
Bild tagen i går, innan nordanvinden kom vräkandes.
I dag fanns det inte en sportslig att kunna ta fram kameran.
Men annars är det fantastiskt trevligt att vara himma. Träffa vänner, umgås, äta gott (Spanien är inte känd för sin goda mat...), insupa Sverige några veckor. I kväll blir det middag på restaurang. Gott, gottigottgott. Mor passar dotra. Perfekt.
tisdag 19 februari 2008
Finally
Nu är vi i varje fall hemkomna till mor i Malmö. Sååå skönt. Det är grått, det är ruggigt, men det är Malmö. Himma! Tre veckor Malmöluft är bra för en exilskånska. Och för dotra, det är trots allt hennes födelsestad.
måndag 18 februari 2008
A Room with a View
lördag 16 februari 2008
Wake up! It's a beautiful morning
För att inte min fars fantastiska klassiska musikarv ska försvinna, tänker jag samla ihop en samling som mor har hemma hos sig, bränna ett gäng skivor och ta med mig. Visst kan jag hämta hem från nätet, men jag vill ha de symfonier som pappa lyssnade på, de som vi växte upp med. Det är viktigt att det lever kvar, för mig, för dotra. Just nu lyssnar vi bara på modern musik. Bra sådan, förvisso, men det klassiska och jazzen får inte försvinna av ren lättja. För det är det det är. Lättja. Jag har inte lagt in någon klassisk musik och har väldigt lite jazz på min dator. Jag älskar klassisk musik, spelade själv både piano och tvärflöjt och sjöng i kör, och jazz - jag har alltid velat bli jazzsångerska och gick till och med till en sångpedagog några gånger i en av mina mellanlandningar i Malmö. Det får jag ta upp sen igen, nu finns det inte utrymme för det. Fram till dess måste jag lägga en grund hos dotra, en grund med klassisk musik och jazz, gammal som ny. Sen bestämmer hon givetvis själv om hon gillar det eller ej, men nu har hon inget att säga till om, nu bestämmer jag.
Bild tagen från resan med mor och söster till Budapest i november.
Då gick vi och gick och gick...och gick på en väldigt bra konsert.
fredag 15 februari 2008
Glamour
Dotra, hunden och jag var alltså bara ett sandkast från denna begivenhet och jag var tvungen att ta en bild och spana in hur en modefotografering egentligen går till. Modellen la sig så bekvämt hon kunde på sanddynen de hade valt ut (såg de inte skylten? Man får inte gå på klitterna!) och försökte väl sen se ut som om hon inte frös samtidigt som sminkösen borstade till håret efter varje vindpust = hela tiden. (Tack och looov att jag inte är modell.) De såg inte särskilt spanska ut så jag spetsade öronen när de gick förbi för att höra vad de sa. Precis när de passerade mig frågade fotografens assistent fotografen nåt på en väldigt skandinavisk engelska och avslöjade då att fotografen hette Andreas. Och det här är lite underligt. Varför pratade de engelska med varandra när i varje fall fotografen var svensk och assistenten lät väldigt svensk i sin engelska? Märkligt, mycket märkligt, men men. Men om assistenten var dansk är jag inte förvånad, för det är märkligt vad många svenskar som inte förstår danska och vice versa. Det tror jag bara är en fix idé, men det tänker jag inte gräva vidare i nu. Jag haffade i varje fall eftersläntraren, sminkösen, och hon förklarade på fläckfri stockholmska att jo, de var där och plåtade för "Glamour" och att det skulle komma i maj/juni-numret. "Vad är 'Glamour'", frågade "glamourflickan" nummer ett på stranden = jag... Tydligen är det en svensk tidning. Den har gått mig förbi. Attans, då... Men jag får försöka kolla maj-numret för det vore kul att se hur bilderna blev.
Det var alles, leute. Nu ska jag fixa till mig, sätta på mig kjol och kanske till och med sminka mig. Sambon och jag ska nämligen gå på restaurang. Barnvakten kommer om tio minuter. Bäst att jag skyndar mig.
onsdag 13 februari 2008
Orm?
Okej, här kommer bilden:
tisdag 12 februari 2008
Och så åkte det ut igen...
Alltså, nu håller jag på att tappa tålamodet med dotra. Sen ungefär två veckor tillbaka har hon börjat spotta ut maten jag stoppar i hennes mun. Inte under hela måltiden, nejdå, utan när fröken plötsligt bestämmer sig för att här ska det inte matas och blä! vad var det där för nåt konstigt? Banan? Så smakade det inte i förra tuggan. Det här har de senaste dagarna intensifierats för att i dag nå en kulmen. Hoppas jag. Inte vet jag om det har gjort det, men jag hoppas. Gjorde nu i ordning en tallrik yoghurt med skivad banan, kiwi och jordgubb. Smarrigt värre. Det tycker även dotra. Men jag fick inte mata. Eller jo, det fick jag, till en början. Sen började det igen, det här utspottandet, och nu värre än värst. Inget passade fröken...om hon inte fick lov att äta själv. Med fingrarna. Varsågod, sa jag, och här sitter jag och skriver av mig frustrationen. Hon är bredvid mig i sin stol och jag låter bilderna tala för sig själva. Jag fattar ju att det här är en av de där faserna då de slår sig fria från modern, ett steg i självständighetsprocessen...men djiiiizuz, har ungen inte hört talas om samarbete??? Allt blir så mycket lättare om man samarbetar. Hon håller i en sked och jag i en och så hjälps vi åt med att få in maten i munnen. Det har gått bra förut. Visst, det är lite väl mycket begärt av en ettåring när en hel del vuxna människor inte förstår innebörden av ordet "samarbeta", men ändå. Jag väntar bara på att hon plötsligt får för sig att klappa sig själv på huvudet, något hon gör rätt ofta av någon anledning, med de där yoghurtstinna handflatorna... Och jag har ingen lust att duscha henne, inte förrän elektrikern kommer. Han kommer mañana, givetvis - vi är ju i Spanien! Men, men, det här är ju på vägen mot att hon äter helt själv. Frågan är bara varför hon inte kan börja göra det på direkten...
måndag 11 februari 2008
Och nu är det måndag och jag har jobbat som en liten gris de stunder jag har till det. Dotra har gått omkring och varit söt, bitit sig själv i fingrarna - inte så lätt att förstå att man plötsligt har tänder i ovankäken också, de fanns ju inte där innan!, charmat folk på Carrefour och spräckt den ömma moderns trumhinna ännu en gång. Vilka röstresurser den lilla har, det är otroligt! Lenny Kravitz senaste platta har införskaffats på nätet. Det behövdes bara några inledande ackord för att förstå att han håller stilen. Riktigt bra! Hans röst lockade fram minnen. Bra sådana. Ska bli spännande och se vad det blir för minnen till den nya plattan.
Stress
Har inte tid att skriva, men vill. Upptäckte att en d-linje låg mycket närmare en annan d-linje och fick plötsligt mycket, mycket bråttom. Kände den berömda stressen återvända. Slå bort, slå bort, inte bra, bara sämre att stressa. Men en livboj? Ja tack! Så att jag sen kan ligga och slappa som monsieur Chat. Det blir sen. För nu säger jag det en gång för alla: Aldrig mer knäppa d-linjer! Eller rättare sagt, vänta inte för länge med att sätta igång så att de förr så bra d-linjerna blir knäppa.
lördag 9 februari 2008
Before sunrise
Egentligen är det nog sambons fel att dotra alltid vaknar runt 06.20. Han går ju upp och sticker iväg då. Detta innebär att även jag vaknar och går upp vid den tiden, men jag är inte på långt när så pigg som 13 månader gamla dotra. Nu lovade jag sambon sovmorgon, så här sitter jag. I morgon är det min tur att ha sovmorgon. Hoppas jag.
Men mysigt har vi, så här innan solen har gått upp i El Saler. Julbelysningen hänger kvar för den är så mysig. Det var allt jultingeltangel vi hade, förutom två tomtar i tyg som satt framför teven. Vi är helt enkelt inte så juliga av oss.
I går gnällde jag på spanjorernas körkunskaper. Tänkte säga nåt positivt i dag: De är oerhört glada i barn. Jag har faktiskt aldrig stött på nåt liknande. Det finns inte en enda som inte vinkar, ler, kommenterar positivt barn de möter. Och då menar jag alla åldersgrupper. Även om de är stressade tar de sig tid att le och gulla med barnen. Det är härligt att se. Ville bara säga det.
Nu har dotra sambons iPod-hörlurar i händerna... Djupt koncentrerad och bara enstaka "da-da" utstöts. Och jag lyssnar på vacker pianomusik. I filmen This Is England (en mycket bra film) spelas italienaren Ludovics musik, det var så vi upptäckte honom.
Nu tryter dotras tålamod. Måste sluta.
fredag 8 februari 2008
License to kill
Let's face it, jag kommer från Malmö, en småstad jämfört med Valencia som har 1,5 miljoner invånare. Där finns inga rondeller med åtta filer som gärna blir tolv när alla tränger ihop sig. Där finns heller inga bilförare som lägger sig längst ut till vänster om de ska svänga till höger. Och där finns inte ens en bråkdel av alla tvåhjulingar med motorer som kan tänkas smyga upp bakom en och ta sig förbi antingen på vänster eller på höger sida. Man får helt enkelt vara beredd på allt. De bilar som inte har en buckla eller lack avskalad på sidorna eller fram och bak, de är lätträknade. Hittills tillhör min en av dem, men jag vet att det bara är en fråga om millimetrar.
I Sverige har vi en nollvision när det gäller antal omkomna i trafiken. I Spanien verkar de vara glada om det är under 200 som har omkommit under en månad... Det är inga roliga bilder de visar nästan varje kväll på nyheterna. Trots alla kampanjer verkar trafikdöden inte minska. De kör rattfulla, de kör fortare än fort, de skiter helt enkelt i att det finns andra på vägarna. Egentligen är det otroligt att det inte händer fler olyckor.
Övningskör de inte, undrar kanske nån? Jo, de övningskör här ute där jag bor, och även inne i Valencia så klart, men det är som om förnuftet flyger iväg när de har körkortet i sin hand. Det händer även i andra länder, men det är verkligen markant här. Värre bilförare har jag hittills bara sett i Italien där de gärna kör om i kurvor med noll sikt...
Men avskräcks nu inte från att åka hit, undvik bara att köra i storstäderna, håll ordentligt avstånd ute på motorvägarna och - det här är ytterst viktigt - var beredda på allt!!! Blinkade bilen till höger om dig nyss till höger, be aware, personen kanske egentligen ska till vänster.
Samtidigt måste jag erkänna att det är lite kul att köra i Valencia, det är en utmaning och man får lite av en adrenalinkick. Slappna av går inte för då smäller det. Bra musik till att köra i V med? Tja, varför inte Absolute barnfavoriter. Den gick varm i går när dotra och jag körde in. "Eeeemiil! Förgrömmade unge!" Inget lugnar så bra som de gamla klassikerna. "Du ska inte tro det blir so-o-mmar, ifall inte nån sätter fart..."
onsdag 6 februari 2008
Genombrott
Sen finns det en annan farbror som bor precis bredvid min port. En man med ganska bister uppsyn, ingen som inbjuder till kontakt, men han av alla stannade mig i går kväll när jag kom gående med dotra och galna hunden. Han var då ute och gick med sin hund. Eller det var tydligen inte hans, den tillhörde egentligen nån annan, men de ville inte ha den och hade slängt ut den när den var liten. Om jag nu förstod rätt. Han pratar nämligen enbart spanska. Fort. Men jag förstod så mycket att han brukade vara ofta i Alsace, att han gillar vin (vem gör inte det), är 81 år och genomgick en hjärtoperation för två år sen och sen dess måste promenera mera. Vi stod och pratade ganska länge, så till slut fick dotra nog och skrek i högan sky.
Apropå dotra så är det så att spanjorer är oerhört glada i barn. Det är jättekul att se. De tror dock alltid att dotra är en kille. Inte för att hon inte är flicklik, för det är hon på sitt sätt, men hon har inte hål i öronen. I Spanien tar de blivande föräldrarna med sig ett par örhängen till förlossningen, för i fall det blir en tös då ska det tas hål i öronen direkt. Därför har alltså alla spanska flickbebisar hål i öronen, något jag faktiskt har undrat över och som jag fick förklarat för mig av en fransk kompis som födde här i V. Hon fick en tös och personalen blev jätteförvånade över att de inte hade några örhängen med sig. Jag fick förklara för "hjärtfarbrorn" att i Sverige gör vi inte så och att trots att dotra inte har hål i öronen så är hon en tös och inte en påg.
tisdag 5 februari 2008
Farlig förbindelse
Att byggstandarden i Spanien är undermålig, det visste jag. De lägenheter vi hittills har bott i har varit vansinnigt dumt planerade, dåligt isolerade och lyhörda, så lyhörda att man ibland tror att grannen – ovan, under, vid sidan om – sitter i ens eget vardagsrum och håller låda eller gör den äktenskaplige akten, eller för den delen utomäktenskaplige akten, i rummet bredvid med öppen dörr. Pappväggar, pappväggar, pappväggar. Nu har vi dock fått ett nytt problem: El och vatten.
El och vatten är ingen bra kombination. Lägenheten är nyrenoverad och badrummet är jättefint med en sån där härlig dusch med stort, stort munstycke från vilket vattnet strilar ner över en med perfekt värme hela tiden. På själva duschstången sitter en löstagbar dusch som är mycket praktisk om man inte vill blöta håret eller tänker hälla upp badvatten till dotra. Redan från början tyckte jag mig få stötar när jag vred om kranen eller tog i duschslangen som är i metall. ”Men det måste vara omöjligt”, tänkte jag och veckorna gick. Stötarna kom och gick. Men i dag, när jag skulle torka av golvet och alltså hällde upp vatten med den löstagbara, så gick det inte att hålla i munstycket när jag var klar med det hela och skulle skölja ur hinken, så kraftiga var stötarna. Då hade jag låtit ljuset vara tänt ett tag och äntligen tändes lampan hos mig också: Nog fasen var det stötar, elektriska sådana. Tamejfan livsfarligt! Ringde sambon och han hade också känt det. Han tror att kablarna som är i badrummet inte är jordade. Vad är det för snillen?? Nu ska sambon fixa det på nåt vis och på lördag ska vi höra med lägenhetsinnehavarna hur de tänkte. Egentligen.
Fram tills det har blivit ordning på torpet duschar jag i mörker.
Vatten och sand = bra kombination
Och ja, detta är stranden, 8,5 minuter hemifrån :-)
måndag 4 februari 2008
Förbaskade Reklam
Denna last stavas Ferrero Rocher. Just nu görs det reklam för den lilla guldiga mumsbiten på spansk teve. Med jämna mellanrum blir vi alltså påminda om vår lilla last, men då i form av en reklamfilm med, vad jag tror är, Paloma Picasso. Supersnygg, superslank, superallting trots ett berg av FR framför sig. Filmen börjar med att hon kommer ridandes på en vacker vit häst, hon passerar sen inomhus, smeker en tjurfäktarklädsel som hänger på en stol, går sen vidare in till festen där ett BERG av FR väntar. Sånt händer bara på film. Jag har aldrig varit på fest där det har funnits berg av FR. Hmpf!
För bara en stund sen tog jag kvällens FR. Två stycken blev det. Ibland blir det en, ibland två men aldrig fler än tre, där går gränsen. Innan jag tog dem tänkte jag tanken att sluta köpa hem dem. De är inte superbilliga heller, så allt talar egentligen för att sluta med dem, men det går inte. Det går bara inte! Vi har dessutom utsett dem till vårt bilgodis. Det är de suveräna som eftersom de är rätt mäktiga. En låda med 30 stycken räckte från Valencia till Bormio och tillbaka mot V. Nånstans vid Nice tog de slut.
Nu känner jag dock att det börjar gå överstyr. Jag känner ett FR-sug på kvällarna och måste ha i mig en eller två till kvällsteet. Det är ju inte klokt! Och det hjälper mig inte alls i min strävan att återgå till matchvikt. Det får bli ett slut på det här, så nästa gång lovar jag att försöka passera hyllan med FR utan att plocka en låda och lägga i vagnen. Vad sambon gör svarar jag däremot inte för. Lägger han dem i vagnen och de passerar kassan och har blivit betalda för och klarat sig hela vägen hem till oss, ja, då måste jag hjälpa honom för om han äter allihop blir han sjuk. Och finnig. Och tjock. Just det, allt det blir han. Det kan jag inte ha på mitt samvete, så då måste jag hjälpa till.
High and low
Men det var bra att vi åkte dit. Dels för att vi nu vet att det inte är värt att åka dit, betala 30 Euros för liftkort plus 25 för skidhyra, dels för att vi fick se en massa saker som vi inte hade sett annars. Vi provade båda vägarna som går till Valdinares. Ena vägen dit, den längre, i det området produceras skinka. Där bor inte många människor och vägen är vad man kan kalla spöklik. Mycket vackra hus byggda i en beige/gulfärgad sten och konstiga statyer... Den andra vägen är bättre och snabbare, men har mer trafik. Där fanns outlet-butikerna. Givetvis. Den längre vägen vann charm- och spökpriset, den andra snabbhetspriset.
Det är fascinerande att det på så kort avstånd från platta Valencia där det odlas ris finns ett helt annat landskap med berg, dalar, platåer. Borde åka dit lite oftare.
Nej, nu jäklar! Klockan är bara åtta och grannen ovanpå dammsuger! Det gör mänskan varje dag, men det här var väl lite att ta i. Klockan åtta!!! Kanske ska tipsa henne om att sopa i stället...
lördag 2 februari 2008
Mygg i pannan
1 pajdeg
tomater , ca 3 st brukar räcka
riven ost av valfri sort
dijonsenap
provencalska kryddor
Bred ut senapen på pajbotten, lägg ut de skivade tomaterna, strö över örtkryddorna och ost. Grädda. Avnjutes med fördel med ett glas sauvignon blanc.
fredag 1 februari 2008
How to fool oneself
När jag läser igenom det jag har skrivit så får jag en känsla av att mina besökare kan tro att jag har matproblem, ätstörning light. Det har jag inte. När jag mår bra, som jag gör i dag för det är fredag, jag jobbar inte, är mamma på heltid och inte splittrad, solen skiner och jag är pigg, då äter jag, då skapar jag fantastiska menyer i mitt huvud (som sedan oftast bara blir till något som bara påminner om själva bilden jag hade i huvudet, men ändå) och gör vinlista till. Det är när jag börjar prata om att inte äta som besökarna kan börja bli oroliga. Men det hoppas jag att både ni och jag slipper att uppleva, för det är inget kul. Smal blir man, jo jag tackar, men man äts liksom upp inifrån och kan inte sova, inte tänka och framför allt inte äta. Nej, tacka vet jag dessa små oskyldiga Ursäkter som jag tar till när jag mår bra och slår runt på två skivor vitt bröd, gör söta recept, lagar gratänger med grädde i det är ju vinter och då behövs det fett... och tar både en och två öl för det släcker törsten så bra... Det gäller att passa på att ta vara på livet och njuta, man vet aldrig när det tar slut. Och det, kära besökare, är min favoritursäkt. :-)