Landar lite smått

Nu har vi bott i Le Bez i La Salle les Alpes i Serre Chevalier-dalen en vecka och allt känns toppen. Vi kom hit i två omgångar. Först kom Miss Sunshine, Maken och Galna hunden. De körde bil, Papy J:s fina pickup, och det tog sina modiga timmar och minuter och var alldeles säkert väldigt obekvämt men likväl ett äventyr på sitt sätt. Miss Starshine och jag, däremot, åkte första klass med SNCF, franska järnvägen. Jo jo, fint ska det vara. Först TGV Hålan – Paris Montparnasse, 3,5 timmar, och sen Intercity-tåg från Gare d’Austerlitz och där flyttades jag minst 20 år tillbaka i tiden. Där stod de, tågen jag åkte med som liten i Sverige och som ung i Europa. Sovvagnarna med de ”härliga” toaletterna där allt åker direkt ut på rälsen. Tänk att man inte har kunnat byta ut dem mot de moderna toaletterna, det är ju skandal! Men sovvagnarna är coola. Dessutom åkte vi första klass och där är det bara 4 sängar i varje kupé, plus att jag hade betalat extra för att ha en egen kupé med mini-mig. Lyxigt värre! Sen ville det sig inte bättre att SNCF:s anställda i Bourgogne strejkade, så vi blev 1 timme och 40 minuter sena till Briançon, något som vi inte märkte av eftersom det hände på natten det där med att vi stod stilla lite längre än vanligt. Det bästa är dock att eftersom vi var så sena får vi tillbaka pengar på våra biljetter! Tack för den, SNCF! 

Väl framme möttes vi av andra hälften av familjen och underbara A-K, en av våra nyfunna vänner och tillika svensk och mor till tösernas nya bästisar, Miss B och Miss I. Med henne fick vi skjuts i hennes skinande blanka vita Fiat Panda, vilket jag måste säga passade alldeles utmärkt som vit springare en dag som den, hela vägen till vår nya hemby, Le Bez i kommunen La Salle les Alpes i Serre Chevalier-dalen. Där bor vi i en trerummare som är alldeles förträfflig. Vi saknar dock rum att inhysa vänner i, så vi ska leta efter något större, ska bara landa lite först. Till dess finns det ypperliga hotellet La Maison du Bez, som drivs av underbara Tina och där A-K är manager och Maken lite allt-i-allo, endast 20 meter från vår port, där man kan bo. Ett äkta skidåkarhotell på vintern och härligt mysigt även på sommaren.  Så kom och hälsa på, hörni!

utsikt från vår lägenhet

 Att få komma tillbaka till Alperna och bo igen är en ynnest och en lisa för själen. Visst, jag saknar Atlanten och, tro det eller ej, även Hålan, men det är främst vännerna i Hålan som jag saknar, men de finns kvar och vi kommer att åka dit och hälsa på, de 100 milen dit till trots. Tur är dock att Skype finns. Och telefon. Och mejl. Men åter till Alperna… Utsikten som möter oss varje morgon är fantastisk. Kyrktornet som avtecknar sig mot bergen, de starka färgerna, de härliga ängarna med blomster… Svårt att tänka sig att de om några månader är täckta med snö och allt blir vitt. I år blir det faktiskt en vit jul, bara en sån sak kan ju göra att man faktiskt ser fram emot julen. Men först är det midsommar och den ska vi fira på Hotellet på midsommardagen. Barnen går ju i skolan, så då blir det bättre att ta det dagen efter. Det blir sill och blomsterkransar och säkerligen sol utan regn. Fattas bara i ett område känt för sina 300 soldagar om året.

I förrgår fyllde så Miss Starshine 5 år och hennes ohängda föräldrar hade som vanligt inte lagt ner någon större tankeverksamhet på att fixa något. Vi måste dock vara förlåtna, kan jag tycka, eftersom det inte är varje dag man flyttar 100 mil. Lätt hänt då att man glömmer den lilla ”detaljen” som en femårsdag är… Men A-K, vår hjältinna, styrde upp det hela med både present och kalasutsmyckning hemma i trädgården i lilla byn Le Casset, 9 km från oss. Snacka om att lilla mini-mig blev lycklig! Dessutom fick de springa i vattenspridare och gå på slackline och äta grillat lite senare OCH sova över hos de nya bästisarna. Ja, det fick även föräldrarna. Vi sprang dock inte genom vattenspridaren – det gjorde barnen så bra utan oss. I dag fick de dessutom stanna kvar långt in på eftermiddagen, så man kan väl säga att de fick sitt leklystmäte mättat, i varje fall för någon dag eller så. I morgon är det skola igen och som tur är har det gått alldeles förträffligt bra och båda barnen trivs jättebra. Den enda som saknar Hålan av dem är Céleste, men det är huset hon saknar och vem gör inte det? Tänk om vi hade haft mer pengar och kunnat behålla det, vilken känsla det hade varit. Drömma går ju…