Håll i hatten!

Ovanstående bild togs i morse. Dotra barfota i sanden på stranden, bara vi så långt ögat kunde nå, 25 grader varmt och vindstilla. Klockan är ca tio på morgonen. Jag själv i kjol, t-shirt och barfota. Fantastiskt skönt! Då känns följande bild lite overklig:

Bormio, Italien, jul och nyår 2007/08

Men det är precis det tvära kast det blir i morgon då dotra och jag drar till franska Alperna, närmare bestämt till min gamla hemby Val d'Isère. Hon vet det inte än, att sommar blir vinter mycket snart. Jag har dock sagt att vi ska åka flygplan. Då pekar hon upp i luften. Ja, hon vet var flygplanen finns - uppe i skyn, precis som fåglarna. Ser ungefär likadana ut. Nos, vingar, stjärt, uppe i luften. Däremot är jag osäker på om hon fattar, om hon kopplar, att flygplanet är samma farkost som vi åker med då det dånar, gör ont i öronen och folk sitter i rader framför, bakom och bredvid henne. Och som hon tycker är helt okej att åka, får jag tillägga, resvan som hon är.


Sandleksakerna får vänta en vecka till - bergen och pulkaåkningen väntar! Faster V tar hand om dotra medan modern åker lagg och visar "farbror" Y hur man åker dylika. Jo, man ordnar det väl för sig. Sambons syster som bor i Annecy gillar inte vintersport, men hon åker gääärna med för att ta hand om sin älskade brorsdotter. Något som jag finner oerhört bra och oerhört lyxigt - jag har barnvakt med på skidsemestern. Man kan nästan tro att jag tillhör det rika gänget... "Farbror" Y är sambons bästa kompis och tillhör familjen. Ja, det är han som har båten i Gandia där vi hänger med jämna mellanrum. Han har aldrig åkt skidor och aldrig varit så högt upp som man är när man är i Val (1 850 m ö h ligger byn på). Han är båtmänniska från Bretagne...

Boendet har en kompis ordnat. Ett litet chalet med tre sovrum, två badrum, kök, vardagsrum, öppen spis... Och man kan åka skidor mer eller mindre till och från dörren. Vi fick det billigt, väldigt billigt. Inte gratis, men billigt. För det ska gudarna veta: Val d'Isère är ingen billig semesterby, tvärtom, men med gamla, goda vänner i byn kommer man undan rätt billigt ändå.

Det enda som lägger lite sordi på veckan är att sambon inte är med, men så är det. Nästa gång följer han med. Om inte börjar väl vännerna i Val tro att jag bara har hittat på honom...

Outplånliga spår

Denna hund kunde inte vänta tills cementen hade torkat, den var tvungen att sätta sina avtryck på gräset på andra sidan gångvägen. Det gjorde även att dess tassavtryck nu finns för evigt bevarade. Eller för evigt och för evigt, man vet aldrig om det byggs nytt och gångvägen dras upp eller om det händer någon naturkatastrof så att allt vänds upp och ner, men än så länge är dess spår outplånliga. På den parallella gångvägen inne i skogen, i "kattreservatet", finns liknande spår men mindre, gjorda av en katt. Såna här spår är ovanliga i Sverige. Beror det på att vi har färre lösspringande hundar eller för att de svenska vildkatterna är läskunniga alternativt förstår att en avspärrning är en avspärrning? Om det tvistar de lärda, men jag tycker det är häftigt med de här avtrycken. En liten protest av djuren. "Vi bor här, inte ni!"

Dotra, en parmesanoman

Parmesan, denna fantastiskt goda ost från Parma, är något som ALDRIG får fattas i vårt hem. Gör den det rubbas balansen. Alltså fattas den aldrig. Nu har vi en megastor bit (som var på 1,3 kilo när vi fick den) i kylskåpet, direkt från Rom, insmugglad av vår gode vän Y. Den är fantastisk, oerhört beroendeframkallande och man måste tvinga bort händerna, tillsluta påsen den ligger i och lägga tillbaka den i kylen innan man har tryckt i sig hela på stående fot. Den måste ju vara länge, riktigt njutas av. Vem vet när vi får en bit direkt från dess hemland igen?

Nu har det dock dykt upp ett litet problem: Dotra har fått smak på osten. Och när jag säger fått smak på osten, så är det fått smak på den. Hon har alltid älskat ost, men det här är löjligt. Ser hon att jag tar ut osten från kylen, då släpper hon allt och kommer skrikfarande mot mig med utsträckta händer och gnällande "ge mig"-ljud. Skulle hon sitta och äta, spottar hon ut det hon för tillfället har i munnen och gör samma sak som ovan. Det här gör att jag numera måste dölja osten när jag tar ut den, men likväl upptäcker hennes radarblick den och gnälleländesljudet börjar igen. Givetvis får hon bitar av osten, jag är ingen elak mor, men dotra har blivit parmesanberoende, en parmesanoman.

Bör detta stävjas? Nej, det bör uppmuntras! Hmm, hur löser man en stående importprenumeration av parmesan från Italien? Det må så vara att det står parmigiano reggiano på de som finns i ostdiskarna här också, men det är inte samma sak som en rejäl bit från ursprungslandet, det är det faktiskt inte. Det är stooor smakskillnad. Men jag tror faktiskt inte att det går att lösa. Jag får helt enkelt ta vara på de tillfällen som bjuds, d.v.s. passa på när jag är i Italien eller när nån åker dit och har plats över i kofferten och kan ta med sig en rejäl bit hem. *vink,vink*

Böcker

Jag älskar att läsa. Böcker är fantastiska. Särskilt i pocketformat. De kan man böja och slänga runt med, trycka ner där det egentligen inte finns mer plats och ge vidare till andra. De böcker jag vill behålla för alltid, de köper jag inbundna för då ger jag inte dem vidare. Lånar ut, ja, men jag ger inte bort dem. Det gör jag med pocketböcker. Är jag förresten då en fildelare? Ja, det är jag nog. Eller en "pocketdelare". "Bokdelare" kanske? Strunt samma, delar med mig av mina böcker, det gör jag.

Jag får en massa böcker av söstra. Hon är i den branschen, pocketbranschen. När jag sen ger mig av på mina resor genom Europa skickar jag en låda böcker, och välling, till slutdestinationen. Det är mycket billigare än att betala övervikt på planet. En sån laddning hann ikapp mig för cirka två veckor sen. Otroligt smidigt. Nu har jag en hel hög med blandade titlar, genrer och språk att plöja igenom till dess att jag åker hem igen.

Jag hade redan en pocketbok med mig, en som jag köpte på Kastrup. Det var Under fuld bedøvelse av Gretelise Holm. Det var min danskdebut, d.v.s. den första bok av en dansk författare som jag läste på originalspråket. Det krävs nog lite träning. Engelska är jag van vid att läsa böcker på, men danska var nytt. Visserligen översätter jag danska filmer men jag hade fram tills nu aldrig läst en hel bok på danska. Boken var bra, men jag stördes lite av att jag inte bara kunde låta språket flyta på. Jag förstod allt, det var inte det, det vara bara ovanan att läsa en hel kriminalroman på danska. Jag tänkte liksom mer på vad jag läste, om ni förstår vad jag menar, än vad man gör när språket bara flyter på i tanken. Det var nyttigt, mycket nyttigt. Och det gav mig blodad tand. Det lär bli fler danska författare på originalspråket i framtiden.

I förrgår tog jag så mig an bokhögen som anlänt. Svenska och engelska titlar, blandade genrer. Jag valde Danny Wattins Vi ses i öknen. En uppskruvad satir om vårt samhälle och dess uppskruvade tempo. En saga med jättar, dvärgar, talande katter, otrogenhet, skenhelighet, tomhet. I början var jag osäker på om jag gillade den. Det var för högt tempo, för många försök att vara superkul hela tiden, för många floskler staplade på varandra, men jag gav den en chans och den tog sig. Förmodligen för att jag vande mig vid tempot, för det skruvades liksom aldrig ner, och för att jag ändå var tvungen att se hur det hela skulle sluta. Så, summa summarum, den var okej. Lättläst. Ganska kul. Galen var den i varje fall.

Nästa bok får gå i lugnare tempo. Jag tror att det blir Anita Nairs Kvinnor på ett tåg. Jag får återkomma om den. Har bara läst baksidan än så länge och vet att jag hamnar i Indien. Det är det som är så fantastiskt med att läsa: Man får besöka massor med okända platser, möta och lära känna en otrolig massa människor (om än påhittade sådana) och försvinna bort ett tag. Man får skratta och gråta, bli rädd och räddad, man får åka känslomässiga berg- och dalbanor...och sen, när boken är slut, återgår man till sin egen värld. Ibland med en otrolig saknad och en vilja att veta mer. Vad hände sen? Hur gick det? Ibland med lättnad. Vilken tur att boken tog slut, den var tuff. Oavsett vilket, en bok lämnar en aldrig oberörd.

PS. Här har jag redigerat bort en grej: min ursäkt om att inlägget var långt. Faktum är ju att nästan alla mina inlägg är långa, och som Nina så riktigt påpekar så är det upp till var och en om man vill läsa ända till slutet. :-)

Palsterpotatismos med limekyckling

Ja, inte vet jag vad jag ska kalla det för, men det är alltså ett mos med fiftyfifty palsternacka och potatis. Vansinnigt gott och totalt beroendeframkallande. Till det serverades i dag en helimproviserad kyckling som blev så lyckad att jag måste dela med mig av receptet. För två personer och en liten en på 14 månader blev proportionerna något åt det här hållet:

Mos:
3 palsternackor modell mellan
3 potatisar modell större
en rejäl klick smör
lagom med mjölk
salt, peppar

Koka rotfrukterna mjuka. Under tiden förbered tillagningen av kycklingen (se nedan). Värm lagom mycket mjölk. Var redo med elvispen. Vispa ihop allt. Smaka av.

Kyckling:

2 stora kycklingfiléer (de vi hade var gigantiska, men ta tre om det är vanlig storlek på dem)
1 lime
1 stor vitlöksklyfta
Mycket olivolja
en halv chilifrukt, eller mer om man vill ha mer hetta i det

Skär kycklingen i lagom stora bitar. Vispa ihop olivolja, finrivet skal av en lime, limejuice från en halv lime, kanske en hel, det känner ni själva, en pressad vitlöksklyfta och den finhackade chilifrukten. Salta, peppra efter behag. Släng i kycklingen i en het panna och häll över blandningen. Rör runt. Lägg ett lock över. Låt stekkoka tills köttet är genomstekt. Servera genast med palsterpotatismoset.

Ledsen över att receptet går i Jamie Oliver-stil, men det blir oftast bäst när man höftar. Så höfta på nu och njut. Det tar cirka en halvtimme att tillaga det, 45 minuter med skalning av rotfrukter. Glöm inte att avnjuta ett glas gott rödvin till.

Borta...men tillbaka

Får väl börja med att önska alla glad påsk, även om påskhelgen snart är över och förbi för den här gången. Vi har varit borta, jätteborta. Jätteborta är när man inte har med datorn och inte ens närmar sig en dator under en hel helg. Så borta var vi. Underbart skönt! Vi åkte bort också, vi var alltså inte hemma och struntade i att sätta på datorerna. Nej, vi var hos vännen Y på hans båt. Vi hade finfrämmat från England/Nya Zeeland och samlades på Y:s båt. Fantastiskt trevligt! Lite trött var jag i lördags morse, lite trött var sambon i morse. Nu är vi bara sjuka. Förkylningssjuka. Jo, så kan det bli. Bättre dock att det kommer nu än nästa helg då dotra och jag beger oss till Alperna.


Har under helgen fått rapporter från olika platser i Europa och förstått att vädret har ställt till det på sina håll. Så även här. Kanske inte så att det har blivit blixthalka och sådant, men jag packade för en sommarhelg och fick en sommar/vinter/vår-helg. Jag har frusit en hel del den här helgen... Grilla skulle vi. Då slog vädret om till höst/vinter. Regnet öste ner. Men vi satt lugnt i ett jättetält med musik strömmande ut från bilen, en äkta kiwi som grillade, och gjorde det precis så bra som de ska när de är uppväxta med grillat, gott vin och gott sällskap. Då gör det inte så mycket att man blir blöt ända upp till knäna till slut.

Inspiration

Att bli inspirerad och att inspirera är kul. Jag blev inspirerad till att börja blogga av kollegan och vännen Miss Gillettes finurliga blogg. Nu har jag själv inspirerat en kollega och vän på andra sidan Atlanten att börja blogga om jakarandaträdens stad. Hon var dock mycket snabbare än jag. Hon satte nämligen igång direkt - för mig tog det nio månader innan jag klämde ut första inlägget.

Det här fick mig givetvis att börja tänka på inspiration och vem, vad, vilka som inspirerar mig till att utföra diverse saker. Listan kan göras lång och det vore fel att peka ut några särskilda, för alla man har omkring sig tillför något i ens liv och inspirerar en, annars hade de inte varit del av det. Man ger och man tar, man låter sig bli inspirerad och man inspirerar.

Sen har man yttre omständigheter som inspirerar en till saker. Det kan vara saker man läser om, ser, hör talas om. En vacker, blommande balkong mitt i all betong kan få en att börja tänka på sin egen terass och planteringsmöjligheterna där. Ett möte med en vilt främmande person på planet kan inspirera en att åka till platsen den personen kanske har talat om, göra något den personen hade gjort etc.

Men inspiration är alltid positivt. När någon gör något negativt på grund av något den har läst, sett, hört, då talar man om påverkan. Galningen som sköt ihjäl någon var påverkad av eller influerad av en annan galnings verk. Här vill i varje fall inte jag kalla det för att personen blev inspirerad av någon. Alla kanske inte håller med mig, Svenska språknämnden kanske säger* att det går visst att säga det även i negativ bemärkelse, men för mig är inspiration och att bli inspirerad enbart positivt.

Vissa dagar går jag nästan upp i spinn av all inspiration. Det är en härlig känsla. Man blir liksom lite berusad och vågar göra saker man förut inte vågade. Här måste jag då nämna dotra som är en megastor inspirationskälla bara genom att finnas till. För henne vågar jag göra allt!!!

* Märk väl "kanske säger". Jag har faktiskt inte kollat upp det och vet inte alls vad de säger. De kanske rentav håller med mig till 100 procent.