Kaos

Jag har bara ett ord för tillståndet just nu: kaos. KAOS. Men ett organiserat sådant. Eller halvt organiserat. Vet bara att allt kommer att lösa sig, även om det just nu inte känns så. I morgon ska jag jobba järnet, baka kakor och ha 20 ungar på mellanmål efter skolan och efter det några kvarvarande föräldrar för en aperitif innan jag störtar i säng. Min planering var bra, men något gick snett. Jag hann inte riktigt med. Något kom emellan. Det händer hela tiden. Lyckades i varje fall ha hela helgen ledig. Men tyvärr inte den helgen som kommer. Men då har Maken och Miss Sunshine dragit med Den galna hunden och det är bara jag och Miss Starshine, a.k.a Spiderman, Zlatan och Blixten McQueen, kvar, och huset är så gott som tomt och färdigstädat. Då kan jag jobba på lite i lugn och ro.

Räddad av superhjältar och andra hjältar - bara en sån sak!

Miss Sunshine gick sin sista dag i skolan i dag. I morgon går Miss Starshine sin sista dag. Lärarna fick/får en chokladask i form av ett hjärta. Praliner till alla. Inte illa. Och alltså hjärtformad ask. Milka vet allt hur man ska sälja in sig. Efter skolan var det dags för inlinesträning. Sista den också. Dagen till ära åkte de upp, d.v.s. gjorde ett prov på en bana. Hon klarade det med den äran. Stolt moder. Tråkigt är det dock att de nu ska ha utomhusträning resten av tiden. Vi får ha det också. Själva. I Serre.

Nedräkning

Med drygt två veckor kvar till avfärd börjar jag bli lite stressad. Huset ser ut som --- och jag har många deadlines kvar innan jag på allvar kan ta itu med att få ordning på det. Men det löser sig. Och det är säkert bara i dag som jag är stressad. Det är en fantastisk sommardag ute och jag vet att vi måste till stranden senare, för det gäller att njuta av den medan vi är kvar här. I går hade vi en fantastisk dag med grillning mitt på dagen hos goda vänner, fortsättning på stranden fram till 18.30-snåret och sen hem till andra vänner som bjöd på middag. Inte konstigt då att tre fjärdedelar av familjen sov ända till 9.30 i dag. En annan var uppe 7 och sprang/promenerade både ensam och med hund. Kommer ju att sakna den här närheten till fantastiska Atlanten, men den finns kvar att besöka när andan faller på.

Den här vyn blir jag aldrig trött på - ett gäng lyckliga barn vid strandkanten. :-)

Mot nya äventyr

Det är dags att damma av bloggen, för det är dags att ge sig av mot nya äventyr på andra sidan Frankrike. Om 2,5 veckor lämnar vi A som i Atlanten för A som i Alperna och S som i Sables d'Olonne för S som i Serre Chevalier. Vi lämnar vännerna här för nya vänner där, men tar med oss våra bästisar här i våra hjärtan och tankar. Och tack vare fantastiska internet känns inte de 101,9 milen så långa.

Vi byter helt enkelt vy och får den här...

...i stället för den här.

Varför lämnar vi då ett paradis för ett annat paradis? Varför går vi från 0 till 1 400 meter över havet? Det finns många anledningar till det, men de främsta är så klart att vi älskar bergen och älskar skidåkning. Dessutom kom vi hit till S d'O för att bygga om huset som Maken köpte 1997 för att sen åka vidare. Nu är den dagen här. Huset är nästan helt klart och vi är hur redo som helst att åka. Visst finns det mycket som jag kommer att sakna här, men det finns så mycket att upptäcka där borta. Tjejerna får även chansen att hålla igång svenskan på ett helt annat sätt, då det finns tre andra små tjejer i samma ålder som pratar svenska. Och även jag får höra och tala mitt eget språk dagligen med andra. Live! Bara en sån sak!

Det här blir kanonbra, det känner jag på mig. Och blir det inte det, då har vi i varje fall försökt. .-)

Jag ska egentligen inte jobba här...

...heter debutromanen av Sara Beischer, en trevlig tjej från Halmstad som jag hade nöjet att umgås med under veckan jag var på skrivarkurs på Katrinebergs folkhögskola i somras. Nu kom jag inte ihåg hennes namn, jag fick googla fram det, men däremot har titeln etsat sig fast. En lysande titel. Och en titel som ibland passar in på mig, särskilt nu. Inte för att jag inte ska jobba med det jag gör, utan för att jag inte ska sitta på just den platsen som jag gör. För det första ska jag inte sitta på en köksstol i ett kök en halvtrappa ner i en lägenhet som är mer som en sommarstuga och full med fukt och mögel. Trots kuddar ömmar ändan efter några timmar. För det andra ska jag inte sitta i den här Hålan. Inte nu längre. Nu vill jag inte mer. Det som skulle vara i ett år max har nu snart blivit tre. Men huset blir fint... Och snart flyttar vi in...

Var ska jag då jobba? Inte vet jag. Jag låter nog Ödet, det berömda, leda oss när Huset är klart, men ett hett tips är Alperna. Jag älskar förvisso Atlanten, men jag älskar skidåkning mer och vill att våra barn ska få chansen att uppleva skidåkning på riktigt. Med tanke på vår inkomst så lär vi aldrig ha råd att åka på skidsemester, så då får man helt enkelt bosätta sig i en alpby och få rabatterat pris på liftkortet och dessutom möjlighet att skida varenda dag om man så vill. Sedan kan man åka på semester till havet, för det är gratis att bada i havet och man kan bo mycket billigare vid havet. Ja, till och med gratis om man campar. Och ur klimatsynpunkt är det ju säkrare att sitta på ett berg än vid havet när Isen smälter och havsnivån höjs. Kalla mig fegis, själv kallar jag mig för överlevare. Nu vet jag dock inte om det blir så, vi kan lika gärna hamna i Sverige igen, allt hänger på om Maken får jobb och var...

Ska jag fortsätta med mitt jobb eller byta? För tillfället fortsätter jag, för jag har en sån enorm frihet och dessutom flyter det på, men i förlängningen vill jag ha göra något där jag träffar människor, inte bara diskuterar med dem över internet. Jag saknar kontakten med andra människor, stora som små. Inte för att jag inte älskar min lilla familj, det gör jag och det över allt annat, men det behövs mer mänsklig kontakt utifrån. I Hålan är det dåligt med den varan. Jag orkar inte ens gå in på det och förklara vad jag menar, men det här är inget annat än en fransk Håla vid Atlantkusten. Tänk svensk håla vid valfri kust... Jag har dock fått otroligt fina vänner här under de här åren, så visst finns det hopp.

Är jag nu tillbaka som bloggare igen eller inte? Jag vet inte, men jag hoppas det. Fingrarna vill skriva annat än bara det som jag skriver ner på mina textremsor. Det här blir aldrig en debattblogg, bara en uppdateringsblogg, en uppdatering om vad som händer i mitt liv och som ni, kära vänner, får ta del av om ni vill. Och så kanske jag glimtar till ibland och skriver om annat också, jag får se.

Nu är tanken att jag ska korrekturläsa ett fånigt pratprogram, men jag tror att jag struntar i det och lägger mig i stället för att gå upp tidigare i stället i morgon bitti. Jag ska ju egentligen inte jobba här och särskilt inte nu...

hit the road jack

Så är vi på väg. Mot Sverige och Falkenberg. Första anhalten, svärmors boning, nåddes i går eftermiddag efter inte en alltför jobbig resa. Miss Starshine kräktes lite, det var allt. Och kissade på sig. Men klädseln på bilstolen är ju tvättbar, så nu är den ren och fin igen. Och Mini mådde bra efter att ha kräkts och hade fått på sig nya kläder. Däremot var hon sjuk hela dagen i dag. Vaknade med feber och sov mest hela dagen. Att hon somnade tidigt i kväll tycker jag är ett under. Miss Sunshine däremot var i hur fin form som helst och umgicks med idolen, the one and only: tata Marilyne. :-)

Senast klockan sju i morgon bitti drar vi mot Sverige via Belgien, Holland, Tyskland och Danmark. Vi tar de cirka 130 milen i två etapper och stannar över på nåt hotell i Tyskland. Får återkomma om det. Det har utlovats regn, så det kan blir halvtufft att köra, men om det inte hällregnar är det ju lugnt.

På en rastplats vid en betalstation vid Angers.

Eftersom klockan är som den är, det vill säga mycket, så avslutar jag det här inlägget med ett "god natt".

Ibland

Ibland blir det knasigt. Ibland blir det rätt. Ibland blir det tokigt. Ibland blir det snett. Ibland blir det vint. Ibland blir det knas. Ibland sitter en fluga på ett glas. Ibland sjunger barnet. Ibland sjunger du. Ibland skär sig såsen. Ibland blir en och en tu. Ibland snor sig katten. Ibland drunknar fisken. Ibland blommar rosen. Ibland susar vinden.

Och ibland får man en våtdräkt, en bräda och en som pekar med hela handen. "Dit ut ska du. Upp på vågorna." Och så gör man det. Och plötsligt känns allt fantastiskt mycket bättre. Och ibland har man skrivit en helt otroligt onödig grej. Men vet ni, ibland är det bara så rätt.

write wrote written

Anmälde mig till en skrivarkurs på Kristinebergs folkhögskola och har nu fått bekräftat att den blir av, så nu ska jag lära mig att skriva och i slutänden bli hyllad författare som nämns bland övriga stora namn när Nobelpriset i litteratur ska delas ut. Storhetsvansinne lider jag...inte av. Alls.

Nåväl, de vill att man tar med sig egna alster. "Jag har inga", sa jag till mor min. "Ta nåt från bloggen", svarade hon. Hmmm. Ta nåt från bloggen... Ja, men vad? Jag skriver ju inget särskilt egentligen, bara lite ditten och datten om just ditten och datten. Det blir det inga Nobelpris av, så mycket kan ju även en med noll storhetsvansinne räkna ut. Så vad göra? Sätta sig ner och försöka författa något enastående som kommer att hänföra varenda en av mina 13 medkursare? Inte ta med någonting och låtsas som om det regnar? Skylla på att hunden/katten/fiskarna åt upp alla alster jag någonsin har skrivit?Jag önskar att jag kunde säga att de är många...

Hur kommer det sig då att jag ska gå på den här skrivarkursen trots att jag inte har ett enda vettigt alster att visa eller läsa upp? För att alla andra gör det? Det är ju rätt inne att gå på skrivarkurser och försöka bli en ny Läckberg. Vilket i sig är rätt märkligt, eftersom Läckberg inte är så väl ansedd i de finare salongerna. Jag tycker dock att hon skriver bra, men man gör bäst i att inte syna detaljerna i sömmarna. Det gjorde jag i den senaste av henne jag läste (minns ej vilken) och det var då jag slutade läsa henne, men fram till dess slukade jag dem utan att skämmas. Men eftersom jag i framtiden helst ska ingå i den fina Nobelsamlingen, då får hon förpassas till "skämsfacket". Nu är det inte därför jag går på skrivarkursen. Nej, jag går på den för att jag vill göra något annat, något nytt, och bredda mitt skrivande och våga införliva nya ord och vändningar som jag förr inte har tänkt på, eftersom det i mitt jobb inte finns så mycket möjlighet till att svänga sig med nya vändningar. Filmer, serier och dokumentärer är sällan fyllda med någon djupare prosa, förutom olika citat av kända, oftast avlidna, författare, och de finns det oftast vedertagna översättningar av, så där kan man inte heller svänga sina lurviga som man vill.

Skrivarkursen är för mig ett steg på väg mot mitt nya liv som består av... Ja, det vet jag inte än, men det kan ju inte vara fel eller slöseri med tid att gå på den. Dessutom träffar man nya människor och det är också väldigt berikande på alla sätt och vis. Tänk om det helt enkelt slutar med att jag skriver en hel bok om min skrivarkurs på Kristinebergs folkhögskola? Jag har ju lyckats fylla en bloggpost med den, utan att den ens har satt igång.