raindrops keep fallin' on my head

En glad gubbe i skogen...

Dagen hade samma tema som i går: regn. Regn, regn och åter regn. Och 12 grader. I maj. I Hålan där det ska vara runt 20 grader minst vid den här tiden. Men bönderna är glada och är bönderna glada, då är jag glad. Det blir så jobbigt när de är sura och börjar strejka mot vädret och annat som man kan strejka mot i detta strejkglada land. Nu har det dock inte varit så mycket strejk på ett tag. De samlar sig alla till nästa stora semesterhelg. Tror jag. Eller kanske till jul. Vem vet? De kan liksom inte strejka mot Hollande, för han har inte gjort något än. Just nu går alla mest och väntar på vad han ska göra, vilket som blir hans första drag. Tror jag. Men vad vet jag? Jag kan ju ha alldeles uppåt väggarna fel. Så i stället för att blanda mig i något så trivialt som politik, så återgår jag till min lilla familjs förehavanden.

I dag blev det tennis utomhus i en regnlucka. Jag ger mig den på att ni inte visste att regnluckor finns, men det gör de. Det är helt enkelt en synonym för "regnuppehåll", eller bara "uppehåll" om man så vill. Min tennispartner och väninna har en viss ovana att prata oavbrutet medan vi spelar, så mitt spel kommer nästan aldrig igång. Särskilt jobbigt blir det när hon börjar prata om mat, för då tänds min matlampa direkt och magen börjar kurra inom fem minuter. Tur då att Monsieur och mina små söta fröknar hade fixat lunch som stod på bordet när jag kom hem.

Galen hund i tratt...

Regn, ja. Men det har väl aldrig hindrat en svensk från att gå ut, så på med regnkläder och ut med er, ungar! Japp. Vi hängde på. Regnkläder och allt. Inte Hunden dock. Hon får ju inte. Fem dagar kvar innan hon får jaga kaniner på riktigt och inte bara i drömmen. Promenaden blev i skogen. Vi tänkte att vi skulle få mindre regn på oss där. Vi valde fel skog. En äkta regnskog. I Vendée. Med STOORA droppar. Blöta och kalla åkte vi hem, men vi blev av med en på vägen. Miss Sunshine fick lov att följa med bästisen hem och sova över trots att det är skola i morgon. En som blev glad över det var Miss Starshine, för plöstsligt hade hon tillgång till ALLA leksaker. Lite roar de små, det vill jag lova. I morgon väntar mer regn, förresten. Tror jag ska dansa en soldans nu.

Tre trallande jäntor...dyngsura en dag som denna...

Just singing in the rain

Efter många månaders tystnad tänkte jag nu ta upp bloggtråden igen. Det händer ju saker hela tiden och det är omöjligt att ens försöka uppdatera er på vad som har hänt, så har ni inte regelbunden kontakt med mig, ja, då får ni stå ut med att inte få veta allt. Så är det. Men det kan ju vara kul ändå att vara halvmedveten om vad som händer min lilla familj och mig. Och om jag nu börjar skriva mer regelbundet igen, ja, då är ni snart i kapp.

I dag har vi till exempel varit på biltur. Vi skulle iväg och titta på en gammal vedugn som såg fin ut på bild men som visade sig vara så förstörd att tippen nästa vore barmhärtigt för den. Men ägaren klamrar sig nog fast vid hoppet om att kunna sälja den för 300 euros ändå... Nja, jag tror att han får tänka om. Han har tur om någon kan tänka sig att ta den gratis.

Efter det åkte vi till grannbyn. Där var det fest. I regnet. Jo, det regnade nästan hela dagen i dag och de drog vinstlotten och fick hällregnet som vi hade med oss från kusten. Jag har förresten inte sagt vart vi åkte. Vi åkte till området strax söder om Saumur, där det vimlar av små slott, stora slott och vingårdar. Grannbyn heter Montreuil-Bellay. De har ett stort slott. Monsieur och jag var i samma by för två år sedan när vi var ute på en tvådagarstur på tu man hand. Vi gick därför till samma restaurang* som vi hade varit på förra gången, men den här gången blev vi besvikna. Dyrt och väldigt små portioner. Däremot gjorde döttrarna oss stolta genom att inte falla ihop över att de inte fick pommes frites**, utan fick skinka, getost och äpple i stället. Och glass till efterrätt. Så klart.

Slottet i Montreuil-Bellay

Efter den halvmisslyckade lunchen åkte vi vidare mot Saumur, men av någon anledning ville inte bilen dit. Det kan ha berott på hällregnet. I stället vände vi om och påbörjade resan mot kusten. Jag tyckte dock att det vore väldigt synd att inte köpa med sig lite vin från detta vindistrikt när vi nu ändå var där - det tar ju ändå 2 timmar att åka dit - så vi stannade vid första bästa, och öppna, vinslott. Där provsmakade vi vin (en provsmakning räcker, för trots att man på sin höjd får i sig två fulla klunkar vin så lär de kännas efter tredje provsmakningsstället...) och fick med oss tre lådor av ett torrt och ett sött vitt vin. För er som inte har smakat Coteaux du Layon, så rekommenderar jag det varmt. Gott som fördrink, till förrätten eller desserten. Ett sött vin med härliga smaker.

Familjen tuffade vidare, men kände sig nu nödd och tvungen att stanna till vid en antikhandlare/loppis. Där hittade vi en vattenkokare för en spottstyver, nästan helt ny. Det var ett kap, för jag har varit på väg att inte bara en gång utan flera gånger torrkoka kastruller och det vet man ju vad det kan leda till. Jag sätter på tevatten och går sedan därifrån, sätter mig och jobbar och en halvtimme senare kommer jag på att jag har gjort det och då är allt vattnet oftast borta... Livsfarligt! Men nu har jag alltså en vattenkokare igen. Och töserna fick var sitt mjukisdjur innan vi gick av damen bakom kassan.

En som blev glad när vi kom hem var hunden. Den galna. Hon är skadad och går runt med tratt på huvudet. Stackarn. Men Miss Sunshine tycker att det är kanon, för hon får följa med ut och gå med henne och då även hålla i kopplet. Hunden brukar nämligen alltid få springa lös i skogen eller på stranden, så det är ju klart att det är spännande att få hålla henne och känna sig stor.

Vem går ut med vem egentligen?

Trots regnet var det en jättekul dag - vi var ju borta från Hålan en hel dag!!!  :-)




* Restaurang och restaurang... Hon serverar sallader eller sallad med toast. Allt är ekologiskt och det gillar jag väldigt mycket, men när portionerna är så små att jag knappt ens märker att jag har ätit, då blir jag sur, särskilt när de kostar 12 euros. Och när hon kallar skakad mjölk med kakaopulver för "chokladsås", då blir jag ännu surare. Nej, vi återvänder inte. Jo, kanske för att dricka hennes fantastiska äppeljuice och goda kaffe.


**Pommes frites är något som vi äter väldigt sällan, även om vi faktiskt gjorde det hemma i går kväll, men annars så får de det mest när vi är på restaurang, vilket vi är väldigt sällan, så när Miss Sunshine fattade att vi skulle på restaurang, då stod det plötsligt "POMMES FRITES skrivet i eldskrift framför henne. Men tji fick hon.

ingen kickar fotboll som han

Hans liv hittills är som hämtat ur tidningen Buster. Killen från Rosengård, Malmös "getto" med det tråkiga ryktet, som hade en tuff uppväxt, väldigt olik ens egen några kilometer därifrån, som hittade på bus i största allmänhet, i brist på annat och för att få en kick, som blev en sjuhelsikes fotbollsbegåvning och som nu tjänar storkovan och uträttar fotbollsmagi varhelst hans fötter är, denne Zlatan, the one and only Zlatan, kom förra året ut med en bok om sig själv. Det är modigt och annorlunda att skriva en biografi när man är knappt trettio fyllda, men så oerhört intressant att få veta lite om hans värld. Att få följa med in i hans båda hem i Rosengård, hänga med till Holland och tristessen där, vidare till Italien och alla turer där innan kosan styrdes till Barcelona, dit han blev såld för en rekordsumma men inte stannade så länge, och sen tillbaka till Italien igen där han nu skapar magi i Milan. Inte för inte tog han i går hem priset som bästa spelare 2011 i Italien för tredje gången.

Jag har läst ut hans bok. Den var intressant. För en fotbollsintresserad som jag är den intressant, för en mindre fotbollsintresserad är den nog lite intetsägande, eller i varje fall alla namn i den är det. Jag väntar nu spänt på uppföljaren, för den måste ju komma. Förmodligen kommer den när han har avslutat karriären om några år. Till dess ska jag fortsätta att njuta av hans spel, hans tricks och hans mål, i klubblag och landslag. Jag bjuder på ett smakprov här:

Om tio minuter ska jag väcka mina änglar. Eller monster. Det beror på dag och humör hos både mor och döttrar. Och det kan skifta snabbt. Mycket hänger på matintag. Miss Sunshine är som sin mor. Får hon inte mat blir hon sur och omedgörlig och kan även gråta en skvätt eftersom det känns som att alla är så orättvisa mot just henne just då, vilket säkert är sant på ett sätt men inte helt korrekt på ett annat. Men det kan man ju inte säga till liten snart femåring som sitter där och gråter för att kompisen har bestämt sig för att retas just då. Även i såna situationer är Miss Sunshine lik sin mor: väldigt tacksam att reta. Hon tar åt sig och blir ledsen, för att inte säga förtvivlad, för minsta lilla. Det här snappas snabbt upp av de som besitter ret-genen, som till exempel Miss Starshine och kompisen E. Jag försöker lära Miss Sunshine att strunta i det, att bara ignorera retstickorna, men det är inte så lätt. Hon lär sig, precis som sin mor, men det kommer att ta tid.

I går råkade vi ut för både för lite mat och en retsticka. Miss Sunshine grät för att E inte ville leka och i stället bara gick omkring och sa att Miss Sunshine inte var hennes kompis längre ni förstår vilken katastrof det är för liten snart femåring som inte har fått mat och som är trött efter en två timmar lång promenad och jag stod nog allt och surade lite i ett hörn, surade för att jag hade en mage som skrek efter mat och den där galette de roi och vin chaud  som var utlovade aldrig serverades. Jag trodde att det skulle bli en fika, men allt drog ut på tiden och plötsligt var klockan sex på kvällen och "fikan" serverades klockan sju... Jag vet inte hur ni har det, men jag blir inte mätt på en kaka och lite varmt vin, jag behöver mat, riktig mat. Det fick vi också en timme senare hemma. Grönsakssoppa, makaroner, ost. Magen nöjd - familjen min nöjd. Men väninnan som bjöd på kakan både lät och såg förvånad ut när jag sa att jag skulle hem och äta. För henne räckte det tydligen med en bit kaka och lite vin. Jag är fortfarande förvånad över det, för att inte säga häpen, men alla är vi ju olika. Nästa gång tar jag dock med mig mer än två päron och en flaska vatten när jag ska på promenad av det åt jag ett halvt päron, andra halvan åts av E, mini det andra päronet och vattnet dracks upp av ett annat barn, inte mina, för ingen av de andra föräldrarna hade med sig någonting att dricka eller tugga på*. Det var ovanligt lite för att vara jag, men jag trodde inte att vi skulle vara ute i två timmar och sen trodde jag inte att vi skulle vänta en timme efter det på att få fikan...

Nu har de där tio minuterna gått och lite till. Dags att väcka sötnosarna. Det är ju måndag och skola och dagis. Och lite drygt en månad kvar tills vi åker hem till Sverige i tre veckor. Nedräkningen har börjat!

*Och här låter jag som världens mest rekorderliga morsa, vilket jag säkert är också när det gäller mat till mina barn och mig själv, men jag tycker allt att det är märkligt att ingen annan hade med sig något att dricka eller äta, men det ligger inte för dem, det är bara så och det är bara att acceptera, men håll er då borta från min mat!!! Grrrr!

tout simplement

Ibland önskar jag mig bort. Få vara någon annanstans ett tag. Känna doften av andra vindar, se andra vyer, umgås med andra än de som finns i min omedelbara närhet. Då behövs det en eftermiddag som i dag, då sju barn i åldrarna 2,5 till 13, tre vuxna i obestämd ålder och en hund som är ungefär två år knallar runt i skogen, leker i kojorna som förbipasserande har byggt, springer över sanddynerna och åker kana ner till Atlantens mäktiga vågor för att man ska inse att man har det förbannat bra här och nu och att man ska ta till vara på det, varenda minut, för man vet aldrig när det tar slut. Vad gör det att Hålan är en håla, att människorna här är misstänkta mot allt och alla, att trångsynthet är lag och att Hålans borgmästare gör så lite man kan för den yngre generationen, när vi har fantastisk natur att rumla runt i och upptäcka och underbara vänner att göra det med? När barnen känner sig trygga och vi känner oss lugna eftersom vi vet att risken att något otäckt händer dem är väldigt, väldigt liten? Den finns, det gör den, men den är avsevärt mindre än på andra, farligare platser på vår jord. Att sen bo här resten av livet, nja, det vete fabian om jag har lust med, men naturen är det som kan hålla mig kvar här. När Atlanten har gripit tag om en, då släpper den inte taget. Men vem vet vad livet har i beredskap åt oss? Mitt liv hittills har varit kantat och styrt av oförutsedda händelser och möten. Det lär fortsätta på samma sätt, så det är bara att leva här och nu, ta tillvara på vännerna här och sen får man se. Helt enkelt.

It's Christmas time

Vi har det inte stort, men vi har det rätt så mysigt. Dessa små godingar hittade jag vid vår lånade plastgran.

Den här bloggposten innehåller nötkräm

Det pågår en tyst katastrof. En katastrof som varje dag dödar 21 000 barn under fem års ålder. De flesta barnen dör av näringsbrist, diarré eller andra sjukdomar. De dör av orsaker som med enkla medel skulle kunna förebyggas. Det som saknas är vaccin, medicin, rent vatten och näringsriktig mat. Saker som UNICEF kan leverera. Saker som vi tillsammans kan leverera. Den här bloggposten är mitt sätt bidra. För i och med att jag publicerar den här bloggposten blir inte bara fler uppmärksammade på den tysta katastrofen utan dessutom innebär det att re:member skänker sex påsar av den nötkräm som UNICEF använder vid behandling av undernärda barn. Tre påsar nötkräm om dagen är allt som krävs för att ett barn som lider av undernäring ska kunna överleva.
Har du också en blogg och vill göra något viktigt i jul? Hämta bloggmaterial här! Tillsammans räddar vi barns liv.
Ps. Vill du köpa fältprodukterna som räddar barns liv, besök UNICEFs gåvoshop. Du kan välja ett snyggt gåvobevis designat av bland annat Tove Styrke eller Elsa Billgren att ge bort i julklapp.