Häng med! Och häng kvar!

Så här är det: Min bror, den ödmjuke, tycker att jag ska prova på att blogga på WordPress i stället. Jag är skeptisk, men han har några bra argument varför jag ska göra det, bland annat att jag i förlängningen kan ha min hemsida på WP och därför är det bra om jag är bekant med hur det fungerar. Det argumentet väger tungt. Sedan är det så att WP är snyggare, tycker han. Jag är benägen att hålla med. Däremot är det för mig för tillfället lite tungrott eftersom det är nytt för mig, men för att det ska bli mindre tungrott så måste jag dit och ro. Därför har jag satt upp ett konto där och har så smått börjat göra några små inlägg. Följ med mig dit och kom med kommentarer om hur ni tycker att den sidan är. Adressen är: tourdevie.wordpress.com
Som sagt, Balance var redan taget, så det blev Tour de vie i stället (vilket visade sig vara ett cykellopp i Kalifornien. Bara en sån sak.).

Men observera att jag även har kvar den här sidan till dess att jag är SÄKER på att jag ska byta, d.v.s. när jag ror fortare där borta än här. :-))

light as a feather

Påsken kom och gick. Vi hade näsan i maginfluensa, så vi brydde oss inte så mycket. Svårt dessutom att berätta om häxor och Blåkulla när det i det här landet handlar om chokladkaniner. Enbart. Men Miss Sunshine och jag gjorde ett påskris. Jajamensan. Upptäckte att "fjädrar" var ett svårt ord för henne. Hon fick det till "fjärilar", så när Maken kom hem fick han berättat för sig att vi minsann hade gjort ett "papillon"-träd. Maken förstod först inte så mycket, men sedan gick det upp ett ljus. "Ah! Plumes!"

Efter en fjäder, som hon inte fick fast, tröttnade dotra på att göra påskris, men jag fick ivriga påhejningar när jag gjorde klart det och sedan satte upp det bakom spegeln. Hon däremot tejpade fjädrar så det stod härliga till på bordet... och på pappren jag hade tagit fram för ändamålet...

Jo, det finns ett papper där under...

Vannes

Bild hämtad från stock.xchng - golf in Bretagne

Precis innan Mini blev sjuk var vi i Vannes i Bordeaux, 2,5 timmars bilväg från Sables, för att hälsa på vänner som vi inte sett på två år. Jag fick då minnesbilder från när jag i mitten av 1990-talet jobbade på en resebyrå som sålde skid- och golfresor och jag, den ofrivillige golfaren, hade tvingats att ta grönt kort så att jag kunde följa med på PR-resan med ett gäng pro:s från golfklubbar på västkusten. Resan gick till Bretagne och området runt Golf de Morbihan. Jag blev förälskad i arkitekturen och landskapet och var på vippen att stanna kvar. Vi åt, drack och sov golf i tre dagar, på tre olika slags golfbanor, och vi hade "aperitifgolf" där vi gick ut med varsitt glas med dryck i, en golfklubba och en boll och spelade på övningsbanan tills vi inte såg bollarna längre. Fantastiskt kul! Golfspelet blev jag inte så förälskad i just där och då, men den kärleken har däremot vuxit sig starkare med åren och det var ett tag väldigt mycket golf i mitt liv. Nu saknar jag det något enormt, men det blir tid för det sen igen. Femton år senare var jag alltså tillbaka i samma region, nu med Maken och de två små. Det är lika vackert som då och jag rekommenderar varmt ett besök där.

Alla fem barnen på en och samma bild:
Nell, Camille, Baptiste, Louise och Céleste.
Och Maken och Céline.

När det gäller vännerna vi besökte kan jag bara säga att det var fantastiskt trevligt och med tanke på att det var fem barn i åldrarna 10 månader till 4 år så gick det över förväntan. De tre äldsta fann varandra direkt och de två yngsta, som det skiljer två månader mellan, körde varsitt race, sida vid sida. Tro det eller ej, men lugnare kväll har jag inte haft på länge. :-)

Vem behöver dyra leksaker
när det finns träd och en liten plantering??

Jag älskar de franska karusellerna.
Det gör även barnen.

den inbillne sjuke

Det kan vara jag. Eller Maken. Oavsett vilket så går vi runt och känner efter lite sådär extra mycket nu efter helvetesveckan som gick med magsjuk Miss Starshine. Eftersom hon är en minivariant* och därmed inte har så mycket reserver att ta från när det krisar, så fick hon ta en vända till sjukhuset här i Sables för observation över natten. Där reglerade hon det hela själv, utan vare sig dropp eller andra skojigheter man annars kan få på sådana inrättningar. Mini behövde helt enkelt sova ut, först då kunde hon behålla det vi hällde i henne. I vårt hem går det nämligen inte att stänga ute några som helst ljud. Inga dörrar där inte. Knappt ens några gardiner, så dagsljuset sipprar in, eller rättare sagt, flödar in, och är man då som Mini** är, nämligen både ljud- och ljuskänslig, då tror f** det att man inte sover så bra och då lär illamåendet man går runt med inte att försvinna. Men det gjorde det till slut. Sedan var det Miss Sunshines tur... Men hennes sjukdomsförlopp var kort och intensivt, så hon var frisk på två dagar. Däremot har hon fått vara hemma en extra dag från förskolan så att vi inte smittar ner de andra barnen. Maken snörvlar i sitt hörn, men jag tror inte riktigt på att han är sjuk. Jag mådde otroligt illa i går och hade fruktansvärd huvudvärk i dag, så jag har bara väntat på att det ska bryta ut, men nu börjar jag faktiskt bli övertygad om att det är ett hjärnspöke. Och det är ju fantastiskt skönt. Känner mig redan helt frisk. :-)



* Det skiljer 2 kilo på töserna i samma ålder, 10 månader. Lika långa, men 2 kilos skillnad. Det gör en hel del när man blir sjuk och tillhör den som har 2 kilo mindre hull...
**Hon får gå under smeknamnet Mini numera, bara så att ni vet.

hon kryper tätt intill

Miss Starshine har knäckt koden. Krypkoden. Sen två dagar tillbaka tar hon sig fram av egen maskin. Några större hastigheter är det inte fråga om. Än. Och hon kryper tätt intill. Nu. Men det lär ändras och då gäller det att hänga med, för i huset i Sables finns det diverse fällor för barn i den åldern. Det är minst av allt barnsäkert. Eller vad sägs om stentrappa från övervåningen som även är sovrum och lekrum, stengolv på nedervåningen, ett värmeelement/kamin på fyra hjul som drivs med något väldigt brandfarligt, kyla (huset är nämligen väldigt dåligt isolerat)...? Men vet man om det, vilket vi ju vet, då är man på sin vakt, vilket vi ju är. :-)

Här borde en bild på
en krypande Miss Starshine vara,
men den ömma modern
ligger lite efter i fotograferandet.
Det blev i stället en bild från i söndags
när Solen matade Stjärnan i skogen.

Miss Sunshine kryper också tätt intill. Det gör hon dels när hon visar sin syster hur det går till när man kryper fort, dels när hon sover mellan Monsieur och mig själv. Och när hon gör det gör det inget att det bara är ca 12 grader i sovrummet - hon är som en kamin hela hon och så lägger hon sig gärna tätt tätt intill. Myyyysigt!!! Och välbehövligt för denna genomfrusna kropp. Inte ens med strumpor, joggingbyxor modell tjocka och långärmad t-shirt vaknar jag varm. Men sjuka är vi inte - bakterieluskerna är nedfrysta... ;-)

Och en bild på när
orkanen Xynthia kröp tätt intill
Sables d'Olonne . Denna stenmur
raserades av arga Xynthia.

Xynthia

Att döpa orkaner är populärt. Den senaste i raden var Xynthia. Det var en argsint en som ödelade byar och delar av städer precis vid Atlantkusten här i Vendée. 52 personer dog, 7 saknas. Les Sables d'Olonne klarade sig hyfsat bra. Strandpromenadens äldre del fick stora hål i marken, precis som på vår sida av staden, i La Chaume, där vattnet tog sig upp under vägen och lyfte upp asfalten. I småbåtshamnen åkte bryggorna iväg och båtar sjönk eller landade på andra båtar. Maken sov gott bredvid mig och vaknade vid tresnåret på natten. När han hörde vinden blev han lite orolig för att taket skulle ge sig av. Jag själv var vaken mellan 1 och 4 för Miss Starshine tyckte inte det var så kul att sova...men jag reflekterade inte så mycket över vinden, kände mest bara att jag hade det gott i sängen. Brorsan frågade om jag hade gått ut och kollat. Tack och lov hade jag inte det. Det fanns dock idioter som gjorde det och helt ärligt var det väl inte det smartaste, fast visst kan jag förstå att det lockar. Läste om en man som tagit med frun och de två barnen ut för att se på havet... De räddades dock undan jättevågorna som slog in, vågor som vinden lyfte med sina starka armar och som gjorde att fiskebåtar hamnade uppe på kajen i en stad. Som maken min sa: Det var väl tur på ett sätt att den slog till på natten och inte på dagen - då hade ännu fler varit ute och kollat och då hade förmodligen dödsantalet stigit.

Småbåtshamnen, Sables d'Olonne
Bild hämtad på Flickr.com, tagen av oula85

Jag låg iofs och funderade över om vad som skulle hända med vårt hus om en tsunami drog förbi, men vi ligger upp i en backe så det skulle vara lugnt. Sa maken. Fan vet när naturens makter har röjarskiva...

Mot våren

Nu packar jag, inte en dag för sent. Vi åker i kväll från Kastrup, om inte de franska flygledarna har utökat sin strejk. Ute är det minus 6 grader. Ska bli skönt att komma till ett Sables d'Olonne där snön är långt borta, där solen visar sig och mannen finns. Visst regnar det en del, men just nu föredrar jag det och tio plusgrader än den här envisa kylan. Trodde aldrig att jag skulle säga så, men så är det. Även jag har en snögräns, särskilt när man bor i en stad långt bort från höga berg.
Men, hör ni, jag ville bara säga hej då, på återseende, och då från ett lite varmare land, för nu packar jag ner datorn. :-)

Sables d'Olonne.
Vi bor i riktning
ungefär rakt bakom masten
längst till höger och ca 50 meter in.