Vit, blanc, white, weiss ...

Vackert så att det förslår.
Tignes, Frankrike, 2010.

...är en färg som vi har sett en del av i år. När man tror att våren är på väg, som i går eftermiddags när det rann små rännilar av vatten på gatorna, blir den upphunnen och förbisprungen av vintern igen, allas vår Kung Bore. SJ sliter sitt hår och strandsätter sina resenärer som har kommit till de olika stationerna runt om i vinterlandet i Sverige i tron och hopp om att tåget de ska med verkligen kommer att avgå, och alla skyller på alla - regeringen på förra regeringen, Banverket på SJ, SJ på Banverket osv tills de har kommit till vägs ände, eller räls ände, och där inte står någon mer på tur att skylla på - men faktum kvarstår: Det är katastrofdåligt att tågen i ett land så långt norrut som Sverige och där vintern faktiskt brukar hälsa på varje år står stilla på grund av frusna växlar! Nu drabbas inte jag, jag tar flyget i morgon ner till Paris. De går i varje fall, och hur klimatsmart är det egentligen, att det miljövänligare tåget står still medan det mer nedsmutsande flyget går??? Nu hade jag iofs tagit flyget i alla fall - tåget kostade det tredubbla för mig och töserna, men ändå. När ska tågpriserna sänkas så att man har råd att ta tåget ner i Europa? Inte över en överskådlig framtid, tror jag. Tyvärr.

last minute

Varför väntar man alltid till sista minuten? Varje år är det samma visa inför mötet med Revisorn: Kvällen innan vi ska ses tar jag fram Pärmen med alla Papper i. Sitter de i ordning? Nope. Inte det minsta i ordning. Detta trots att jag lovat Revisorn att jag ska sätta in den gångna veckans papper i pärmen varje fredag så att jag på slutet av året bara kan ta pärmen och på lätta steg och utan påsar under ögonen ta mig till Mötet. Det lovar jag varje år. Det har snart gått åtta år och än har ingen förändring skett. Jag sitter fortfarande kvällen innan och sorterar. Konstigt nog gick det ovanligt smidigt den här gången. Jag hade nämligen sparat alla Kvitton och kunde snabbt (nåja...) och enkelt (ganska...) hitta dem och sortera dem i rätt månad. Tror jag. Ja, ni ser, inte många rätt där inte. Särskilt inte vid denna sena timme. Och inte efter att ha fått stora skrämselhickan när allas vår Anja höll på att köra ihjäl sig i OS-störtloppet i Whistler. Tack och lov gick det bra. Det tror jag minsann det gjorde även med alla mina Papper i min fina Pärm (som nog är i minsta laget, men om man sätter sig på Pärmen så stängs den...)

Och nu över till en helt annan sak... Jag har ju varit ganska frånvarande här sen i november. Det har sina randiga och rutiga skäl. Ett av dem har varit trötthet, ett annat inspiration - det förstnämnda har jag haft, och har, en masse och det sistnämnda har lyst med sin frånvaro. Nu hoppas jag dock att situationen ska bli den motsatta, att tröttheten ska försvinna och inspirationen vinna mark. Vi drar till Frankrike och där hoppas jag att det infinner sig, stadiet jag just nu önskar mig så det gör ont.

I'll be back, som Kaliforniens guvernör sa på den tiden han kallade sig för skådis...

Var på tjejhelg i Sälen v.5.
Så här såg det ut i Tandådalen.
Vackert så det förslår.

Overdone

Så har man gjort det igen. Det kvittar hur gammal man än är, man gör det gång efter annan. Och nu med två småglin är det extra tungt. Jag är inte 25 längre, även om jag så gärna vill tro det. Jag är marginellt äldre, inte mer, men det känns i kroppen, det är där skillnaden är. Huvudvärken är densamma men det är kroppen som reagerar annorlunda. Den är liksom tröttare och klarar inte två sena kvällar på raken, två kvällar som dessutom innehöll gott vin, lite portvin och en fantastisk slånbärssnaps. Särskilt inte när småglina vaknar TIDIGT. De bryr sig inte det minsta om att föräldrarna behöver en (Okej, fem...) timme till i sängen, och det med all rätt. Varför skulle de? Det är ju vi själva som försätter oss i de här situationerna. Nu går det ju väldigt lång tid emellan, som tur är, och det var ju inte precis så att vi raglade hem, tvärtom, men det är sömnbristen som ger det där extra, det där som gör att kroppen bara inte vill. Det är inte för inte som sömnbrist är en gammal beprövad tortyrmetod...

Öresundsbron sedd från Bunkeflostrand
en sen eftermiddag i oktober.
Mother Nature is the one!

Nåväl, nu är helgen snart över. En mycket trevlig helg ska tilläggas, värd den här tröttheten ändå. Jag sitter här och översätter ett modeprogram, vilket jag väl är sådär sugen på just nu. De andra tre snarkar för fullt. Förlåt, fyra ska det vara, jag glömde den galna hunden. Jag har väl en timme eller två kvar innan jag får krypa ner och bara vara, sträcka ut min lekamen som har fått ta stryk den här veckan eftersom jag inte heller har kommit iväg till gymmet, ännu en sak som liksom spär på hela den här jobbiga grejen och inte behöva vakna förrän makens klocka ringer klockan tjugo över fyra och sen igen när Miss Sunshine och Miss Starshine vaknar vid 6-7-tiden. Måndag morgon - en ny dag, en ny vecka, med en helg som ska gå i ett mycket lugnare tempo än den som precis passerade. I overdone it this time - hopefully not doing it again. Bah! Who am I kidding??? :-)))

Mediastorm, tack!

Olle Josephson på SvD uppmärksammar min bransch. In och läs, och skriv gärna till Olle J.
Tänk om det kunde bli en mediastorm om våra usla ersättningar, det vore något det.

It's all about nails, pink nails

Nu har Miss Sunshine lagt sig till med ännu en måste-grej,
förutom klänningarna, strumpbyxorna, nappen, filten, doudou...
Nu är det "Måla naglarna, mamma?". Det är bara att låta henne hållas och måla om efteråt.
En dag tröttnar hon. Det bara måste hon.

Miss Sunshine har målat sin mors naglar...

...medan hon själv lät grannen Monica måla sina...

Morning walk

Varje morgon tar jag Miss Sunshine och Miss Starshine med mig för att lämna den förstnämnda, och tillika förstfödda, på dagis. I släptåg har vi den galna hunden som vackert får vänta utanför grinden tills Miss Sunshine är lämnad. Sen tar vi en runda. I dag blev den lite längre eftersom det faktiskt var rätt skönt ute: 11 grader och bara lite lätt smådugg kan få en att anse det när nu Hösten har gjort sitt intåg. När det dessutom inte blåser i denna vindarnas stad, så får man passa på att ta en extra sväng. På vägen passerar man människor, bilar, träd, stenar, hus...och i parken var det en man som blev riktigt arg på sin hund, en kungspudel. Jag har aldrig förr hört någon skrika med all kraft "Ditt jävla svin!" till sin hund. Nu har jag det... Han slog inte den, han bara var verbalt otrevlig, och det för hela parken. Jag som är rätt bra på att svära åt galna hunden stod mig slätt där, det vill jag lova.


Nåja, vi glömmer honom och går vidare. Till frukthandlaren. Han/hon/de har bra grejer och de är trevliga. Jag blev dock lite förvånad över att de inte kunde slänga med bladpersiljan gratis när jag nu handlade för 175 kronor. Nope, det blev allt fyra kronor till. Men visst, de ska ju överleva de också... Blä! Tacka vet jag vår underbara grönsakshandlare här på gatan. Tyvärr är han inte riktigt lika pålitlig som den andra - han står där nämligen inte när det är dåligt väder och inte heller på måndagar. Han har dock ett gott öga till maken och vad maken än plockar åt sig så blir det aldrig mer än 200 kronor, resten bjuder grönsakshandlaren på. Och jag får dyrt och heligt lova att INTE äta fikonen, för de är faktiskt till maken. Så det så. Jag tror att han känner en viss samhörighet med maken, som ju är en relativt nyanländ invandrare här i landet. Grönsakshandlaren var också det en gång. Snart är hans säsong slut. Då drar han till Polen och Turkiet i några månader och återvänder framåt vårkanten. Det lustiga i kråksången är att han har ett väldigt passande namn - han heter nämligen Ertan...

Hommage

Makens farmor gick bort för en vecka sen. Det innebar att maken åkte till Paris för att ta farväl av sin älskade farmor som han växte upp med och som vi träffade för bara en månad sen i hennes lägenhet i Argenteuil. Ni som har varit med i bloggen från början har fått se hennes tapeter på bild. De finns kvar, men frågan är hur länge? Makens far är nämligen rysligt glad i färgen grön, och då menar jag grön som GRÖN. Tänk Shrek och ni förstår...

Farmor, eller mémé som hon kallades, var en härlig 82-årig dam som nådde mig till bröstet och som aldrig kunde säga mitt namn rätt. Det blev av någon konstig anledning alltid Milla. Varifrån de där l:n kom ifrån vet vi inte. Vi lät henne säga det - det var charmigt, det var mémé. Hon var en prylsamlare utan dess like, men hon köpte nog inte så mycket, hon fick det mesta. Den absolut fulaste prylen var en minitoalettstol som spelade en trudelutt när man lyfte på locket... Hon var en populär dam i sitt lilla kvarter där hon bodde i mer än 40 år tillsammans med sin man, som tyvärr gick bort för några år sen. Honom fick jag aldrig träffa, men han verkar ha varit en hyvens karl. Maken ville döpa vår son efter honom om vi hade fått en son, och det hade han kanske fått göra, i alla fall i andranamn...

Jag är väldigt glad över att jag fick träffa och lära känna mémé, och att hon fick se alla sina barnbarn och sina barnbarnsbarn bara några veckor innan hon gick bort. Vi valde rätt vecka att åka till Frankrike - solen sken och mémé var pigg. Det känns bra. Nu har maken sagt farväl till henne. Miss Sunshine, Miss Starshine och jag stannade här, vilket fick mig att än en gång fundera på hur ensamstående föräldrar orkar och får ihop det, särskilt om de dessutom har en hund...men DET är en annan historia.

Rest in peace, Mémé! Bises /Milla