Morning walk

Varje morgon tar jag Miss Sunshine och Miss Starshine med mig för att lämna den förstnämnda, och tillika förstfödda, på dagis. I släptåg har vi den galna hunden som vackert får vänta utanför grinden tills Miss Sunshine är lämnad. Sen tar vi en runda. I dag blev den lite längre eftersom det faktiskt var rätt skönt ute: 11 grader och bara lite lätt smådugg kan få en att anse det när nu Hösten har gjort sitt intåg. När det dessutom inte blåser i denna vindarnas stad, så får man passa på att ta en extra sväng. På vägen passerar man människor, bilar, träd, stenar, hus...och i parken var det en man som blev riktigt arg på sin hund, en kungspudel. Jag har aldrig förr hört någon skrika med all kraft "Ditt jävla svin!" till sin hund. Nu har jag det... Han slog inte den, han bara var verbalt otrevlig, och det för hela parken. Jag som är rätt bra på att svära åt galna hunden stod mig slätt där, det vill jag lova.


Nåja, vi glömmer honom och går vidare. Till frukthandlaren. Han/hon/de har bra grejer och de är trevliga. Jag blev dock lite förvånad över att de inte kunde slänga med bladpersiljan gratis när jag nu handlade för 175 kronor. Nope, det blev allt fyra kronor till. Men visst, de ska ju överleva de också... Blä! Tacka vet jag vår underbara grönsakshandlare här på gatan. Tyvärr är han inte riktigt lika pålitlig som den andra - han står där nämligen inte när det är dåligt väder och inte heller på måndagar. Han har dock ett gott öga till maken och vad maken än plockar åt sig så blir det aldrig mer än 200 kronor, resten bjuder grönsakshandlaren på. Och jag får dyrt och heligt lova att INTE äta fikonen, för de är faktiskt till maken. Så det så. Jag tror att han känner en viss samhörighet med maken, som ju är en relativt nyanländ invandrare här i landet. Grönsakshandlaren var också det en gång. Snart är hans säsong slut. Då drar han till Polen och Turkiet i några månader och återvänder framåt vårkanten. Det lustiga i kråksången är att han har ett väldigt passande namn - han heter nämligen Ertan...

Hommage

Makens farmor gick bort för en vecka sen. Det innebar att maken åkte till Paris för att ta farväl av sin älskade farmor som han växte upp med och som vi träffade för bara en månad sen i hennes lägenhet i Argenteuil. Ni som har varit med i bloggen från början har fått se hennes tapeter på bild. De finns kvar, men frågan är hur länge? Makens far är nämligen rysligt glad i färgen grön, och då menar jag grön som GRÖN. Tänk Shrek och ni förstår...

Farmor, eller mémé som hon kallades, var en härlig 82-årig dam som nådde mig till bröstet och som aldrig kunde säga mitt namn rätt. Det blev av någon konstig anledning alltid Milla. Varifrån de där l:n kom ifrån vet vi inte. Vi lät henne säga det - det var charmigt, det var mémé. Hon var en prylsamlare utan dess like, men hon köpte nog inte så mycket, hon fick det mesta. Den absolut fulaste prylen var en minitoalettstol som spelade en trudelutt när man lyfte på locket... Hon var en populär dam i sitt lilla kvarter där hon bodde i mer än 40 år tillsammans med sin man, som tyvärr gick bort för några år sen. Honom fick jag aldrig träffa, men han verkar ha varit en hyvens karl. Maken ville döpa vår son efter honom om vi hade fått en son, och det hade han kanske fått göra, i alla fall i andranamn...

Jag är väldigt glad över att jag fick träffa och lära känna mémé, och att hon fick se alla sina barnbarn och sina barnbarnsbarn bara några veckor innan hon gick bort. Vi valde rätt vecka att åka till Frankrike - solen sken och mémé var pigg. Det känns bra. Nu har maken sagt farväl till henne. Miss Sunshine, Miss Starshine och jag stannade här, vilket fick mig att än en gång fundera på hur ensamstående föräldrar orkar och får ihop det, särskilt om de dessutom har en hund...men DET är en annan historia.

Rest in peace, Mémé! Bises /Milla

Textirutan-blogg

Det har skapats en blogg av undertextare. Det är en oerhört viktig blogg för oss som sysslar med att göra texter i rutan och för er tv-tittare som vill att texterna ska fortsätta att hålla hög kvalitet. Tv-kanalerna gör dock sitt bästa för att försämra dem, för de jobbar efter devisen kvantitet i stället för kvalitet, och ger därför uppdragen till det översättningsbolag som är billigast. Det här avspeglar sig givetvis på den ersättning vi frilansande översättare får för vårt arbete. För en struntsumma förväntar sig, och kräver, översättningsbolaget en bra produkt, d.v.s. oklanderlig svenska, inga översättningsmissar och perfekt tidkodade, något som är omöjligt om vi ska hinna översätta de program som krävs för att vi ska kunna överleva ekonomiskt.

Nu har vi dock tröttnat. Vi vill få till en debatt, att det uppmärksammas i media, på bloggar, att det diskuteras lite här och var och överallt. Så lägg till textirutan-bloggen i er blogglista och tipsa era vänner om den - vi behöver all hjälp vi kan få i vår kamp för skälig lön.

OM + T = S

Jo, så var det ju så att det var lite mycket. Lite mycket att göra, alltså. Det är barn och hem och jobb. Men det är jag ju inte ensam om att ha, så varför har den här bloggen gått i stå nu i flera, flera månader? Jag tror att det handlar om motivation. Jag har inte varit motiverad att skriva några inlägg. Och den Obefintliga Motivationen har helt klart att göra med Trötthet, och lägger man ihop dem får man Stillestånd, d.v.s. OM + T = S.

Men nu så kanske jag är igång igen. Jag hoppas det, för jag har saknat det. Får se vad det kan bli av det.

Vår minsting, som nu är 4,5 månader.
Time flies, my friends, time flies...

Any day now*

Sent i går kväll rensade och organiserade sambon och jag kläder. Vi har ju inte så mycket plats och därför måste det rensas ut med jämna mellanrum (Dessa mellanrum kan variera i längd och är allt från veckor till år. Den här gången var det månader.) särskilt nu när lilla Miss Starshine har anlänt.

Efter att i flera veckor ha pratat om att ta upp storlekarna 56 och 62 som fanns i en låda i källaren gjorde vi nu slag i saken...och fick i det närmaste slag. Herrejisses vad mycket kläder!!! Och det mesta har vi fått, väldigt lite har vi köpt själva. Miss Starshine har nu tre hyllplan för sina kläder, vilket är lika mycket som Miss Sunshine, mer än sambon och marginellt mindre än modern. Här ska inte inhandlas ett endaste litet plagg till, oavsett hur gulligt/snyggt/fräckt det är - vi har så att det räcker och blir över.


Miss Starshine är nu inne i bra rutiner och börjar följa sin systers exempel, nämligen att sova, sova mycket och bra. Hon har nu gjort sina nätter, d.v.s. från 22.30 till ca 06.00, två dagar på raken. Det börjar likna något nu, men än är det inte hundra. Hon äter som en häst och har vuxit bra. Det är en dessutom en lång räka: 57 cm och 5 kg tung så här vid 7 veckors ålder. Det är hela 2 cm mer än Miss Sunshine vid samma tid. Undrar varifrån hon har fått längden...


Miss Sunshine har fått Nej-sjukan. Ett helt vanligt samtal med henne består av 90 procent nej-svar, och det inkluderar även frågan om hon vill åka den där bilen utanför leksaksaffären som hon precis sagt att hon ville åka... Där kan ni ju föreställa er de snopna minerna hos föräldrarna. Och vi sparade en femma dessutom. Får nog lägga den i hennes sparbössa. Fast å andra sidan har hon ingen aning om vad pengar är. De 22 kronorna hon fick när hon fick sparbössan, som för övrigt är en londonbuss som innehöll en påse gott te, är nog för längesen försvunna bland soffans springor... Denna lilla dröm har nu blivit en mardröm, men hon är ändå väldigt mild i sina utbrott om jag jämför med andra barn jag har stött på. Men frustrationen är total när man inte kommer någonstans i förhandlingarna med henne. De brukar sluta med att jag lyfter henne dit jag vill att hon ska eller att jag kittlar henne, det sistnämnda bara om jag inte är för trött och tålamodet är nere vid nollgränsen eller på minus. Ni kan ju själva gissa vilket som fungerar bäst och som gör det hela mycket angenämare för oss båda... Länge leve kittlandet!!! Och länge leve dagis som börjar på måndag igen efter fem veckors uppehåll. Förvisso bara tre dagar i veckan och 15 timmar, men dock. Både hon och jag behöver respit, och hon behöver mer stimulans i form av jämnåriga lekkamrater. Det kommer att minska bråkfrekvensen mellan mor och dotter drastiskt. Hoppas jag i alla fall... ;-)



* Lyssnar på Elvis och han sjöng precis det och jag bara tyckte att det passade på nåt sätt.

Kakmonster

Jag har i kväll bakat chocolate chip cookies för första gången i mitt liv. Resultatet blev...sådär. Tanken var att de skulle följa med som en liten trevlig gå bort-present på vår lilla turné vi ska ut på i morgon, men de är tyvärr inte så vackra och frågan är om de ska degraderas till att ätas av enbart min lilla familj. Goda är de, jättegoda, men jisses som de ser ut! Nej, jag tänker inte ens visa er för så pinsamt är det. Jag la alla 20 kakorna på samma plåt och de ... flöt ... ju ... ut ... Det blev en enda stor c c c. Jag tror inte ens att det vackraste av paket kan rädda dem...

I stället för en bild på kakorna får ni en bild på Miss Sunshine och hennes älskade kusiner. Håll till godo. Jag går och knyter mig och försöker glömma kakfadäsen. ;-)

Trött

Japp, nu vet jag vad det innebär att vara tvåbarnsmor där tvåan har ont i magen och man aldrig får sova. Och nu vet ni, om det nu är någon kvar som läser, varför jag inte har synts till och förmodligen inte lär synas till på några veckor till i det här forumet... But I'll be back, det vet ni. :-)

Mina älsklingar som orsakar grav tids- och sömnbrist...