Textirutan-blogg

Det har skapats en blogg av undertextare. Det är en oerhört viktig blogg för oss som sysslar med att göra texter i rutan och för er tv-tittare som vill att texterna ska fortsätta att hålla hög kvalitet. Tv-kanalerna gör dock sitt bästa för att försämra dem, för de jobbar efter devisen kvantitet i stället för kvalitet, och ger därför uppdragen till det översättningsbolag som är billigast. Det här avspeglar sig givetvis på den ersättning vi frilansande översättare får för vårt arbete. För en struntsumma förväntar sig, och kräver, översättningsbolaget en bra produkt, d.v.s. oklanderlig svenska, inga översättningsmissar och perfekt tidkodade, något som är omöjligt om vi ska hinna översätta de program som krävs för att vi ska kunna överleva ekonomiskt.

Nu har vi dock tröttnat. Vi vill få till en debatt, att det uppmärksammas i media, på bloggar, att det diskuteras lite här och var och överallt. Så lägg till textirutan-bloggen i er blogglista och tipsa era vänner om den - vi behöver all hjälp vi kan få i vår kamp för skälig lön.

OM + T = S

Jo, så var det ju så att det var lite mycket. Lite mycket att göra, alltså. Det är barn och hem och jobb. Men det är jag ju inte ensam om att ha, så varför har den här bloggen gått i stå nu i flera, flera månader? Jag tror att det handlar om motivation. Jag har inte varit motiverad att skriva några inlägg. Och den Obefintliga Motivationen har helt klart att göra med Trötthet, och lägger man ihop dem får man Stillestånd, d.v.s. OM + T = S.

Men nu så kanske jag är igång igen. Jag hoppas det, för jag har saknat det. Får se vad det kan bli av det.

Vår minsting, som nu är 4,5 månader.
Time flies, my friends, time flies...

Any day now*

Sent i går kväll rensade och organiserade sambon och jag kläder. Vi har ju inte så mycket plats och därför måste det rensas ut med jämna mellanrum (Dessa mellanrum kan variera i längd och är allt från veckor till år. Den här gången var det månader.) särskilt nu när lilla Miss Starshine har anlänt.

Efter att i flera veckor ha pratat om att ta upp storlekarna 56 och 62 som fanns i en låda i källaren gjorde vi nu slag i saken...och fick i det närmaste slag. Herrejisses vad mycket kläder!!! Och det mesta har vi fått, väldigt lite har vi köpt själva. Miss Starshine har nu tre hyllplan för sina kläder, vilket är lika mycket som Miss Sunshine, mer än sambon och marginellt mindre än modern. Här ska inte inhandlas ett endaste litet plagg till, oavsett hur gulligt/snyggt/fräckt det är - vi har så att det räcker och blir över.


Miss Starshine är nu inne i bra rutiner och börjar följa sin systers exempel, nämligen att sova, sova mycket och bra. Hon har nu gjort sina nätter, d.v.s. från 22.30 till ca 06.00, två dagar på raken. Det börjar likna något nu, men än är det inte hundra. Hon äter som en häst och har vuxit bra. Det är en dessutom en lång räka: 57 cm och 5 kg tung så här vid 7 veckors ålder. Det är hela 2 cm mer än Miss Sunshine vid samma tid. Undrar varifrån hon har fått längden...


Miss Sunshine har fått Nej-sjukan. Ett helt vanligt samtal med henne består av 90 procent nej-svar, och det inkluderar även frågan om hon vill åka den där bilen utanför leksaksaffären som hon precis sagt att hon ville åka... Där kan ni ju föreställa er de snopna minerna hos föräldrarna. Och vi sparade en femma dessutom. Får nog lägga den i hennes sparbössa. Fast å andra sidan har hon ingen aning om vad pengar är. De 22 kronorna hon fick när hon fick sparbössan, som för övrigt är en londonbuss som innehöll en påse gott te, är nog för längesen försvunna bland soffans springor... Denna lilla dröm har nu blivit en mardröm, men hon är ändå väldigt mild i sina utbrott om jag jämför med andra barn jag har stött på. Men frustrationen är total när man inte kommer någonstans i förhandlingarna med henne. De brukar sluta med att jag lyfter henne dit jag vill att hon ska eller att jag kittlar henne, det sistnämnda bara om jag inte är för trött och tålamodet är nere vid nollgränsen eller på minus. Ni kan ju själva gissa vilket som fungerar bäst och som gör det hela mycket angenämare för oss båda... Länge leve kittlandet!!! Och länge leve dagis som börjar på måndag igen efter fem veckors uppehåll. Förvisso bara tre dagar i veckan och 15 timmar, men dock. Både hon och jag behöver respit, och hon behöver mer stimulans i form av jämnåriga lekkamrater. Det kommer att minska bråkfrekvensen mellan mor och dotter drastiskt. Hoppas jag i alla fall... ;-)



* Lyssnar på Elvis och han sjöng precis det och jag bara tyckte att det passade på nåt sätt.

Kakmonster

Jag har i kväll bakat chocolate chip cookies för första gången i mitt liv. Resultatet blev...sådär. Tanken var att de skulle följa med som en liten trevlig gå bort-present på vår lilla turné vi ska ut på i morgon, men de är tyvärr inte så vackra och frågan är om de ska degraderas till att ätas av enbart min lilla familj. Goda är de, jättegoda, men jisses som de ser ut! Nej, jag tänker inte ens visa er för så pinsamt är det. Jag la alla 20 kakorna på samma plåt och de ... flöt ... ju ... ut ... Det blev en enda stor c c c. Jag tror inte ens att det vackraste av paket kan rädda dem...

I stället för en bild på kakorna får ni en bild på Miss Sunshine och hennes älskade kusiner. Håll till godo. Jag går och knyter mig och försöker glömma kakfadäsen. ;-)

Trött

Japp, nu vet jag vad det innebär att vara tvåbarnsmor där tvåan har ont i magen och man aldrig får sova. Och nu vet ni, om det nu är någon kvar som läser, varför jag inte har synts till och förmodligen inte lär synas till på några veckor till i det här forumet... But I'll be back, det vet ni. :-)

Mina älsklingar som orsakar grav tids- och sömnbrist...

3 blev 4

Vi har nu blivit fyra stycken och det är tokhärligt! Lilla C kom till slut, en vecka försenad, den 8 juni tidigt på morgonen. Inget mer ska sägas om förlossningen än det här: Det blir inga fler! Nu är det gjort och vårt andra underverk är ute, mår bra och är bara så där perfekt som ens barn är. Hon äter, sover och uträttar det hon ska. Vi försöker hitta en rytm och det ska väl erkännas att föräldrarna har det lite halvjobbigt för de ligger efter med sömnen redan från början och det gör att om inte alla nätter är bra och långa blir de dagar efter nätter som har varit lite väl avbrutna fruktansvärda. Men det rättar alldeles säkert till sig inom de närmaste veckorna. Det är sånt man får ta. Jag är dock ytterst tacksam för att sambon är här och inte på något snickeri i franska alperna...

Våra allra finaste prinsessor.

Ett problem har dock uppstått i och med att det blev en tjej till: Vad ska jag nu kalla dotra för här i bloggen? I den engelska heter hon Miss Sunshine. Jag kör på det här också och så får jag komma på något för lilltjejen, som för övrigt är otroligt lik sin far. Hon fick den finlemmade, franska kroppen. Miss Sunshine och jag kör på den lite mer bastanta svenska modellen. Inte för att vi är stora vi heller, men större än den franska sidan av familjen är vi. Jag känner mig som en jätte bredvid sambons två systrar, en jätte både på längden och tvären. Vilket osökt får mig att tänka på när vi bodde i Valencia. Där kände jag mig bara som en jätte på längden, aldrig på tvären, för spanjorskorna är rätt stadiga av sig...

Bästa stället att hänga på:
Pappas eller mammas axel.

Nu när det hela är överstökat och lilltjejen är ute och mår finfinemang börjar jag längta efter att dra utomlands igen. Till hösten kanske vi drar. Vet ej vart. Förhoppningsvis Frankrike. Har ju varit hemma länge nu, ända sedan i november. Mot nya äventyr och nya utmaningar. Men nu ska vi bara njuta här i vårt vackra, avlånga land.

Spärrtips

Jag blev i dag, för jag vet inte vilken gång i ordningen, uppringd av en telefonförsäljare, den här gången för företaget Spärrlinjen. Ni vet, de där som man kan betala 25 kronor i månaden till och skulle man tappa kort, plånbok, mobil, pass på en och samma gång kan man ringa dem så spärrar de allt. Allt låter jättebra och givetvis vill de sälja till en direkt där i luren och det är något som jag bestämt säger till alla telefonförsäljare att jag inte är intresserad av. Kan de inte skicka hem information som jag kan gå igenom i lugn och ro, ja, då får det vara. "Men vi skickar hem", säger han glatt. "När du har mottagit informationen har du 14 dagars ångerrätt." Och där avbröt jag honom igen och sa att det är jag inte intresserad av. Jag vill ha information utan att behöva tacka nej inom två veckor, för jag glömmer alltid att tacka nej och så sitter man där med en vara/tjänst som man inte alls vill ha, vilket är precis vad de vet och vill att man ska göra. Alltså glömma tacka nej.

Killen gav sig ändå inte och började snacka om andra fördelar med tjänsten. Då fick jag säga åt honom att han pratade med en höggravid, förkyld och oerhört irriterad kvinna och att han gjorde bäst i att sluta tjata, lägga på luren och inte återkomma på flera månader. Det gjorde susen. Han önskade mig lycka till och la på.

Tänk hur arg denna gravida, förkylda och irriterade kvinna
hade blivit om hon hade ägt den här bilen
och kommit ut och sett
denna åverkan på ögonstenen...
Även i våra lugna kvarter händer detta...