3 blev 4

Vi har nu blivit fyra stycken och det är tokhärligt! Lilla C kom till slut, en vecka försenad, den 8 juni tidigt på morgonen. Inget mer ska sägas om förlossningen än det här: Det blir inga fler! Nu är det gjort och vårt andra underverk är ute, mår bra och är bara så där perfekt som ens barn är. Hon äter, sover och uträttar det hon ska. Vi försöker hitta en rytm och det ska väl erkännas att föräldrarna har det lite halvjobbigt för de ligger efter med sömnen redan från början och det gör att om inte alla nätter är bra och långa blir de dagar efter nätter som har varit lite väl avbrutna fruktansvärda. Men det rättar alldeles säkert till sig inom de närmaste veckorna. Det är sånt man får ta. Jag är dock ytterst tacksam för att sambon är här och inte på något snickeri i franska alperna...

Våra allra finaste prinsessor.

Ett problem har dock uppstått i och med att det blev en tjej till: Vad ska jag nu kalla dotra för här i bloggen? I den engelska heter hon Miss Sunshine. Jag kör på det här också och så får jag komma på något för lilltjejen, som för övrigt är otroligt lik sin far. Hon fick den finlemmade, franska kroppen. Miss Sunshine och jag kör på den lite mer bastanta svenska modellen. Inte för att vi är stora vi heller, men större än den franska sidan av familjen är vi. Jag känner mig som en jätte bredvid sambons två systrar, en jätte både på längden och tvären. Vilket osökt får mig att tänka på när vi bodde i Valencia. Där kände jag mig bara som en jätte på längden, aldrig på tvären, för spanjorskorna är rätt stadiga av sig...

Bästa stället att hänga på:
Pappas eller mammas axel.

Nu när det hela är överstökat och lilltjejen är ute och mår finfinemang börjar jag längta efter att dra utomlands igen. Till hösten kanske vi drar. Vet ej vart. Förhoppningsvis Frankrike. Har ju varit hemma länge nu, ända sedan i november. Mot nya äventyr och nya utmaningar. Men nu ska vi bara njuta här i vårt vackra, avlånga land.

Spärrtips

Jag blev i dag, för jag vet inte vilken gång i ordningen, uppringd av en telefonförsäljare, den här gången för företaget Spärrlinjen. Ni vet, de där som man kan betala 25 kronor i månaden till och skulle man tappa kort, plånbok, mobil, pass på en och samma gång kan man ringa dem så spärrar de allt. Allt låter jättebra och givetvis vill de sälja till en direkt där i luren och det är något som jag bestämt säger till alla telefonförsäljare att jag inte är intresserad av. Kan de inte skicka hem information som jag kan gå igenom i lugn och ro, ja, då får det vara. "Men vi skickar hem", säger han glatt. "När du har mottagit informationen har du 14 dagars ångerrätt." Och där avbröt jag honom igen och sa att det är jag inte intresserad av. Jag vill ha information utan att behöva tacka nej inom två veckor, för jag glömmer alltid att tacka nej och så sitter man där med en vara/tjänst som man inte alls vill ha, vilket är precis vad de vet och vill att man ska göra. Alltså glömma tacka nej.

Killen gav sig ändå inte och började snacka om andra fördelar med tjänsten. Då fick jag säga åt honom att han pratade med en höggravid, förkyld och oerhört irriterad kvinna och att han gjorde bäst i att sluta tjata, lägga på luren och inte återkomma på flera månader. Det gjorde susen. Han önskade mig lycka till och la på.

Tänk hur arg denna gravida, förkylda och irriterade kvinna
hade blivit om hon hade ägt den här bilen
och kommit ut och sett
denna åverkan på ögonstenen...
Även i våra lugna kvarter händer detta...

En saga

Det var en gång en vitrysk pojke på fyra år som for med mor till Norge där far violinspelaren väntade efter att ha hoppat av. Nu, 23 år gammal, vann han Eurovision Song Contest och mitt och min familjs hjärta. Ja, jag har köpt låten för nio kronor och den spelas flera gånger per dag i vårt hem just nu och varje gång går både sambon och jag runt med fåniga leenden.

Att vi ens tittade på Eurovision Song Contest beror på en blandning av tradition och graviditetesimmobilitet. Sambon har varit så illa tvungen att hänga på.

I väntans tider

Det börjar närma sig slutet av elefantgraviditet nummer två. Det tackar jag för. Nu är jag innerligt trött på det för nu är bekväma ställningar när man ska sova eller sitta ett minne blott, knäna börjar göra ont och andfåddheten är värre än vanligt.

Så här glad var Dotra när hon hade kommit ut

När jag födde Dotra sa en barnmorska att jag var som gjord för att föda barn. Förlossningen hade nämligen gått väldigt smidigt och med minimal skada på mor. Bara minuterna efter att förlossningen var över sa jag att jag lätt skulle göra om det. Det vidhåller jag fortfarande. Det jag däremot hade glömt var att själva graviditeten inte var en höjdare. Det lär jag inte göra den här gången, denna andra och sista gång. Jag vet, man ska aldrig säga aldrig, men om det inte sker av misstag så lär det inte bli ett tredje barn, såvida inte sambon bär det...

Nu ser jag sjukt mycket fram emot att se vad det är för en liten parvel som har gjort mitt liv lite besvärligare de här senaste nio månaderna. Den är absolut värd det, tro inget annat. Den har vägrat att visa oss sitt ansikte - fötter och händer har varit i vägen och det enda den har bjudit på är en del av kinden, näsan och pannan. Ja, och så fötterna förstås. Och en arm eller två. De är ruggigt överrörliga, de små liven där inne. Imponerande. Och så undrar vi förstås om det blir en total motsats till Dotra eller ungefär samma när det gäller temperament och sovvanor.

Nu är Dotra stora tjejen och ska bli storasyster.
Bebisen i magen ska heta Pappa om hon får bestämma...

Alla frågor får vi svar på förhoppningsvis senast den 2 juni. Jag hoppas dock att den väljer att ta sig ut en vecka tidigare, den behöver inte gå hela vägen. Söstra mi kommer dessutom hit till pingst och hon hoppas ju på att den ska titta ut precis då så att hon får vara med. Vi får väl se. Den kan ju också trivas så bra där inne att den väntar några dagar till...

The Stockholm Syndrome

He he, den här är lite kul:

http://www.thedailyshow.com/video/index.jhtml?videoId=225113&title=the-stockholm-syndrome

Aktivt val

Har i dag gjort ett aktivt val: Jag har bytt vårdcentral. På den vårdcentral som jag har gått sedan min far gick bort (han var ju läkare och då behövde vi inte uppsöka vårdcentraler) har jag aldrig haft samma läkare, blivit utskälld för att jag kom 2 minuter för sent, stött på en ingenjör som hade sadlat om men som borde ha stannat kvar som ingenjör för han skrev så glatt ut den sjukt starka hostmedicinen Coccilana (med reservation för felstavning) efter att jag själv hade ställt den felaktiga diagnosen luftrörskatarr. Den flaskan gav jag bort till en som behövde den bättre, en som faktiskt hade hosta på riktigt.

I dag var vi på vårdcentralen igen, dotra och jag, för att kolla dotras öra. Vi kom fem i åtta, läkaren kom fem över åtta. Jag satt nämligen utanför det minimala öronrummet och läste för dotra, så jag vet att han inte kom från någon konsultation med en annan patient. Undersökningen gick bra, förutom att dotra ska vidare till specialist för det gav inga tillfredsställande utslag testet på trumhinnan, och läkaren var snäll mot dotra. När det var över frågade jag om han skulle kunna tänka sig att ta mitt blodtryck eftersom jag var lite orolig eftersom jag hade lätt havandeskapsförgiftning vid förra graviditeten, men se, det blev blankt nej för de hade ju så ont om tid och det hade ju inte bestämts innan, men han skulle ta fram vilken distriktssköterska jag skulle gå till. Den tid som det tog honom, ca 2 minuter, den tid skulle det ha tagit att ta mitt blodtryck. Oflexibel? I allra högsta grad. Jag har dessutom frikort, så det hade varken gjort från eller till när det gäller inkomstbiten för denna vårdcentral.

Nu har jag därför lämnat in min lapp om byte och min mor ska också byta. De förlorade i dag tre stycken patienter och det kan de gott ha!

Recap

Okej, när man har försökt ge inlägget en titel och inte lyckats, då kanske man egentligen bör gå och lägga sig. Men skam den som ger sig. Om jag börjar skriva så kanske det ger sig till slut eller i mitten eller aldrig (och i så fall får den vara utan titel, så det så).

Om någon där ute fortfarande kikar in här så är jag alltså tillbaka. Det har varit en hektiskt period, mycket hektisk, men nu lugnar det ner sig. Hoppas jag. Jobben har i varje fall tunnats ut från att ha varit hysteriskt många till att vara humant många. Om en månad lägger jag av helt för att helt gå in för förlösningen i slutet av maj/början av juni. Sen ska jag njuta av sommaren. Jag har beställt finfinemang väder och ljumma vindar heeeela långa sommaren i Sverige.

Men strunt i det, nu kommer en snabb uppdatering i form av bilder på det som har hänt här sen sist:

Vi fyndade en loftsäng åt dotra på Blocket. 1 500 för säng och madrass, använda bara tre månader. Nu sover dotra där uppe och det funkar finfinemang. Compact living - we love it!

Vi bakade bröd. Med surdeg. Supergott! Men gången efter skippade jag den så kallade utsmyckningen - den blev alldeles för torr och föll av och fyllde helt enkelt ingen ätfunktion.

Fiffi som bor i Shanghai kom hem fullpackad med presenter till dotra. "Din dotter behöver bli mer rosa", sa hon bestämt och spände ögonen i mig. Och dotra blev mer rosa. Och mer Hello Kitty. Söt som socker.

Det verkades på Torpet. Sambon och svärfar hjälptes åt att få upp det välta staketet. Totempålen till vänster hittades på stranden och vårt staket är nu minst sagt originellt. En dag gör vi kanske om det, men till dess blir det där kanoners.

Och sen for dotra och jag till Stockholm för att hälsa på syster och bror och annat löst folk. Vi debuterade på Junibacken och det var ju ett ställe som jag kommer att återvända till. Fantastiskt mysigt! Djurgårdsfärjan till Slussen var succé hos dotra, för att inte tala om de blå bussarna.

Det var det hele. Och så var det titeln... Ja, ni såg ju själva vad det blev. ;-)