Att ligga efter

Jag ligger efter. I allt. Utom i att umgås. Det brukar jag annars ligga efter i eftersom tillgången på folk att umgås med brukar vara ganska så dålig, för att inte säga obefintlig. Nu har jag dock umgåtts mycket och det fortgår än. Först hade vi fint svenskt besök och nu har vi fint franskt besök. Det är kul. Superkul. Men jag ligger efter. I bloggandet. I läsande och kommenterande av bloggar. I läsandet av min senaste bok i bokhögen (jag vet alltså inte om den är bra än eftersom jag bara har kommit tio sidor in...). I att ha koll på finanserna. Jag ligger efter. Det känns lite stressigt, men samtidigt är jag för trött för att känna mig stressad. Alltså ligger jag även efter i sovandet. Det tar jag igen snart. Det måste jag, annars kan jag inte tänka klart och inte göra bra ifrån mig i jobbet och umgänget. Då blir jag snarstucken och vem vill umgås med en sån???

Jag skulle behöva dunderhonung nu,
den som bara farmodern till
världens starkaste björn kan göra.

Besök

Vännen S och hennes döttrar E och F är på besök. Det är fantastiskt trevligt. Vi älskar besök. Dotra är helt till sig. Kompisar! Sen att de är 10 och 14 år gamla, det kvittar. De är i varje fall inga stofiler som mor och far...

Vi tog en vända in till V i dag och det var fyra timmar fyllda med affärer. Jag är ingen shoppingmänniska, tvärtom, men jag lyckades faktiskt hitta ett par supersköna skor som är lite somriga och inte några gympaskor. Lilla E var en vända in i affären vars ägare har en massa figurer världen över. Det tog låååång stund för det finns tydligen nåt som heter High School Musical, nåt som jag har missat. Lilla E kan dock allt om det hela. Det är bara att fråga henne om ni undrar över saker och ting om HSM.

Vi har kommit på en sak: Spanjorer gör såna däringa knäppa saker som att låta elektriciteten flöda i vårt badrum på grund av att de är trötta. När sover människorna? De börjar tidigt, har siesta då de äter lunch och tar det lugnt några timmar, men börjar sen igen och jobbar sent. När sover de??? De sover säkert men inte tillräckligt. Det är därför det blir lite snett ibland och inte helt genomtänkt. Och det är då det blir el i duschen...

Om bara två veckor åker vi härifrån, dotra och jag. Det känns mycket, mycket märkligt just nu. Det blir bra, men det känns vemodigt.

Une fleur de ma fleur

Voilà, la première fleur que ma fille m'a offert/Första blomman från dotra:

Et oui, j'était ému, très ému. Ma fille, la plus belle et la plus gentile fille du monde. *
Jag blev hur rörd som helst. Dotra, världens allra sötaste och snällaste tös. *

* Non, je ne suis pas subjective, pas du tout. ;-)
* Nej, jag är inte subjektiv, inte det minsta. ;-)

Parkeringsproblem?

"Jo, men alltså, hörnet var ju ledigt.

Vad? Lediga platser 50 meter bort?
Vad ska jag med dem, jag bor ju här i porten."

Så här ser det ofta ut på gatorna. Dubbelparkeringar.
Ett smidigt sätt att lösa p-problem på...
Faktum är att det funkar. Som dubbelparkerande bilist får man dock inte glömma
att inte lägga i handbromsen. Då kan nämligen inte bilen flyttas när det behövs.

Det finns inget dåligt väder, bara...

I dag var regnet tillbaka, detta fantastiska regn som ger liv, färg och doft till världen. Tittade ut när ljuset återvände och jag redan varit uppe i 1-2 timmar. Då skiftade himlen i olika gråa nyanser, gatorna var regnvåta och det doftade sommarregn. Det regnade dock inte, märk väl. Eftersom jag var barnvaktslös fick dotra följa med på morgonpromenixen med galna hunden, en timme tidigare än vanligt. Kom ut på gatan, tog ett djupt andetag och ansiktet sprack upp i ett stort leende. Sommarregnsdoft!

Jag fortsatte mot den så kallade skogen som är precis innan stranden. Alltså, det är en smal strimma av tallskog, men egentligen kan det inte kallas skog även om man kan lite låtsas att det är det när man går där inne, men det är så mycket skog man kan få här i Valencia. Nu finns det mycket skog i bergen bara ett stenkast härifrån, men just här, där riset odlas, är skogarna få. Inne i skogen var det en fullkomlig explosion av dofter. Tyckte mig skönja bl.a. jasmin bland dem alla. Vi traskade på. När vi kommit halvvägs öppnade sig himlen... Tror ni att jag hade tänkt på att ta med mig regnskyddet till vagnen? Ickesanicke. Det låg på hemlig plats i lägenheten. Jag var tvungen att springa mot hemmet. Då jag inte idkar löpning särskilt ofta p.g.a. dålig rygg var det ingen rolig upplevelse. Regnet struntade jag i. Sen när dödade lite regn en? Däremot löpning, det är en farlig sport... ;-) När regndropparna blev större än folkabussar såg jag mig nödd och tvungen att hitta ett träd som kunde sträcka ut sina skyddande armar över oss. Och var fanns det när jag som bäst behövde det??!! Jag hittade ett till slut dock, men där under var det så mörkt att dotra fick skrämselhicka som uttryckte sig i skrik. Det var bara att jogga vidare...


Nästa utgång var efter förmiddagssiestan. Det regnade inte, men vis av erfarenheten från morgonen tog jag på dotra hennes galonkläder. Tack och lov för galonkläder! Det är dock något som inte finns här nere. När det regnar i Spanien stannar barna inne, så det så. Min väninnna, den enda här i El Saler, kom ut och tog en röka på sin balkong, fick syn på mig och vinkade. Sen pekade hon upp mot himlen och förklarade med tecken att hon och sonen inte gick ut för det regnade. Regn?! Ha! Det var några små droppar, inte mer. Dotra sprang runt och hade jättekul. Jag drog huvan över huvudet och följde efter henne. Det var liksom inte kallt, det var runt 20-25 grader, så ni förstår att jag som svensk skakar på huvudet åt spanjorerna som helst inte går ut om det regnar eller går under tio plusgrader. Säga vad man vill om det svenska klimatet, men man lär sig att gå ut i alla slags väder utan att knota. Man är ju så illa tvungen, annars kommer man aldrig ut...

Sista utgången var den sedvanliga kvällspromenixen. Dotra, galna hunden och jag. Det regnade inte och värmen hade torkat upp det mesta av fukten. Trots det drog jag på dotra galonbyxorna och letade fram regnskyddet till vagnen. Man vet aldrig, vädret kan ju slå om... Nu gjorde det givetvis inte det. Solen tittade till och med fram. Det blev sandstrandslek och lek i den så kallade skogen. Som avslut blev det lekplatslek med polaren och eftersom det nu inte regnade så var det faktiskt en hel del ungar där, den ena sjövildare än den andra. Dotra var dock den enda iförd galonbyxor...

Väder och recept

Vädret är ett kärt samtalsämne. Har man inget annat att prata om kan man prata om vädret. Och eftersom jag egentligen inte har något direkt att skriva om, så kör jag igång dagens anteckning med en notis om vädret, det vardagliga vädret, det man inte blir klok på så här i månaden som bär namnet april.


I Paris snöade det i går, här i Valencia var det grått och temperaturen kröp ner under +20, ja, jag fick till och med några regndroppar på mig. På väderlekskartan i går sa de att det skulle bli dåligt väder veckan ut. Det regnade över hela Spanien, det såg jag tydligt. Men inte här, inte på kusten. Och mycket riktigt, i dag var det fina vädret tillbaka. Kvällspromenaden gicks bland ljumma vindar från gråa skyar, men hela dagen sken solen över El Saler och Valencia. Det är fortfarande varmt så jag antar att det blir något liknande i morgon. Jag hoppas att värmen är här för att stanna. På lördag har jag vänner från kalla Sverige som kommer på besök och jag önskar för deras skull att vädergudarna är på gott humör och skänker sol och värme under hela deras besök.

Sen raskt över till gubbar, jordgubbar. Var på stora matvarubutiken C i går och gick förbi jordgubbshavet de hade lagt upp. Det doftade jordgubbar lång väg, jag kunde bara inte motstå det. Det fick bära eller brista. Det bar. Vilka gubbar! Söta, fulla med smak och inte en enda som var dålig. Dotra har samma faiblesse för jordgubbar som hon har för parmesan, apelsin, ost i största allmänhet, mat i största allmänhet...så ni förstår att ljudvolymen är hög när hon ser att jag tar fram gubbarna och börja skära upp dem.

Och apropå mat så svängde jag i dag ihop en tiominutersrätt och då tänkte jag direkt på vännen N i Mexiko som stannar längst så länge i ett kök. Men det gäller att man har en induktionsspis, eller vad de nu heter, så att pastavattnet kokar upp ohyggligt fort. Det är faktiskt helt otroligt vad fort det går. Nästan så att man undrar om det är skadligt på något sätt. Man vet aldrig...
I alla fall, här kommer receptet:

För 2,5 personer:
7 nävar pasta penne (3 nävar pasta/portion brukar vara lagom och eftersom dotra är en knapp halv så fick det bli 7)

Sås:
1 liten gul lök
1-2 stora vitlöksklyftor
1 paket bacon skuren i bitar
5-6 stora champinjoner, skivade
ca 1 dl matlagningsgrädde
ca 1 dl crème fraîche
några bitar raclette-ost
herbes de provence
salt
peppar

Fräs lök och vitlök. Skicka sen ner bacon och champinjoner. Låt det fräsa ihop ett tag. Häll ner matlagningsgrädde, crème fraîche och ost. Släng i en rejäl näve örtkryddor och salta och peppra efter behag. Voilà! Klart att servera med färskriven parmesan.

Det här tog mig inte mer än tio minuter att göra, och det inklusive hackning av saker. Jag tog tiden för dotra satt i sin stol och var hungrig. Det är förvisso ingen smalmat, men ibland kan det behövas en dos lite fetare mat. Särskilt efter en vecka i Alperna. :-)

Tillbaka från höjderna

En bild på mig själv var väl egentligen inte det jag hade tänkt lägga in, men precis så här glad blir jag när jag får åka skidor. Jag åker runt med ett fånigt flin på läpparna och sjunger, tänker, snackar, svär, peppar mig själv, förbannar andra utan kontroll, trycker till ännu mer så att farten blir högre, saktar ner, kör korta svängar, sen långa igen, stannar upp för att insupa vyerna, minnas andra åk jag har gjort i samma backe, låter skidorna peka neråt igen och så bär det av. Swosh! Puckel. Yes! Inte bra för rygg och knä, men ärligt, vem bryr sig en sån dag?

Vi har alltså haft det fantastiskt, dotra och jag. Hon fick vara med sin faster V och jag fick åka skidor hur mycket jag ville. Pulka var dock inget för fröken den här gången. I julas älskade hon det, nu avskydde hon det. Skrek i högan sky och stooora tårar trillade nedför kinderna, de där ljuvliga, bulliga kinderna. Nån minut kan man uthärda och hoppas att det går över, men till slut får man ta upp 12-kilosbarnet och bära det på ena armen och försöka hantera den tomma pulkan med andra, nåt som inte är helt enkelt om det inte är helt plant. Men fram till mötesplatsen kom vi till slut. Min arm var dock lite mör...

Vill inte! Bara vägrar! Mamma, låt mig slippa pulkan!!!