Landar lite smått

Nu har vi bott i Le Bez i La Salle les Alpes i Serre Chevalier-dalen en vecka och allt känns toppen. Vi kom hit i två omgångar. Först kom Miss Sunshine, Maken och Galna hunden. De körde bil, Papy J:s fina pickup, och det tog sina modiga timmar och minuter och var alldeles säkert väldigt obekvämt men likväl ett äventyr på sitt sätt. Miss Starshine och jag, däremot, åkte första klass med SNCF, franska järnvägen. Jo jo, fint ska det vara. Först TGV Hålan – Paris Montparnasse, 3,5 timmar, och sen Intercity-tåg från Gare d’Austerlitz och där flyttades jag minst 20 år tillbaka i tiden. Där stod de, tågen jag åkte med som liten i Sverige och som ung i Europa. Sovvagnarna med de ”härliga” toaletterna där allt åker direkt ut på rälsen. Tänk att man inte har kunnat byta ut dem mot de moderna toaletterna, det är ju skandal! Men sovvagnarna är coola. Dessutom åkte vi första klass och där är det bara 4 sängar i varje kupé, plus att jag hade betalat extra för att ha en egen kupé med mini-mig. Lyxigt värre! Sen ville det sig inte bättre att SNCF:s anställda i Bourgogne strejkade, så vi blev 1 timme och 40 minuter sena till Briançon, något som vi inte märkte av eftersom det hände på natten det där med att vi stod stilla lite längre än vanligt. Det bästa är dock att eftersom vi var så sena får vi tillbaka pengar på våra biljetter! Tack för den, SNCF! 

Väl framme möttes vi av andra hälften av familjen och underbara A-K, en av våra nyfunna vänner och tillika svensk och mor till tösernas nya bästisar, Miss B och Miss I. Med henne fick vi skjuts i hennes skinande blanka vita Fiat Panda, vilket jag måste säga passade alldeles utmärkt som vit springare en dag som den, hela vägen till vår nya hemby, Le Bez i kommunen La Salle les Alpes i Serre Chevalier-dalen. Där bor vi i en trerummare som är alldeles förträfflig. Vi saknar dock rum att inhysa vänner i, så vi ska leta efter något större, ska bara landa lite först. Till dess finns det ypperliga hotellet La Maison du Bez, som drivs av underbara Tina och där A-K är manager och Maken lite allt-i-allo, endast 20 meter från vår port, där man kan bo. Ett äkta skidåkarhotell på vintern och härligt mysigt även på sommaren.  Så kom och hälsa på, hörni!

utsikt från vår lägenhet

 Att få komma tillbaka till Alperna och bo igen är en ynnest och en lisa för själen. Visst, jag saknar Atlanten och, tro det eller ej, även Hålan, men det är främst vännerna i Hålan som jag saknar, men de finns kvar och vi kommer att åka dit och hälsa på, de 100 milen dit till trots. Tur är dock att Skype finns. Och telefon. Och mejl. Men åter till Alperna… Utsikten som möter oss varje morgon är fantastisk. Kyrktornet som avtecknar sig mot bergen, de starka färgerna, de härliga ängarna med blomster… Svårt att tänka sig att de om några månader är täckta med snö och allt blir vitt. I år blir det faktiskt en vit jul, bara en sån sak kan ju göra att man faktiskt ser fram emot julen. Men först är det midsommar och den ska vi fira på Hotellet på midsommardagen. Barnen går ju i skolan, så då blir det bättre att ta det dagen efter. Det blir sill och blomsterkransar och säkerligen sol utan regn. Fattas bara i ett område känt för sina 300 soldagar om året.

I förrgår fyllde så Miss Starshine 5 år och hennes ohängda föräldrar hade som vanligt inte lagt ner någon större tankeverksamhet på att fixa något. Vi måste dock vara förlåtna, kan jag tycka, eftersom det inte är varje dag man flyttar 100 mil. Lätt hänt då att man glömmer den lilla ”detaljen” som en femårsdag är… Men A-K, vår hjältinna, styrde upp det hela med både present och kalasutsmyckning hemma i trädgården i lilla byn Le Casset, 9 km från oss. Snacka om att lilla mini-mig blev lycklig! Dessutom fick de springa i vattenspridare och gå på slackline och äta grillat lite senare OCH sova över hos de nya bästisarna. Ja, det fick även föräldrarna. Vi sprang dock inte genom vattenspridaren – det gjorde barnen så bra utan oss. I dag fick de dessutom stanna kvar långt in på eftermiddagen, så man kan väl säga att de fick sitt leklystmäte mättat, i varje fall för någon dag eller så. I morgon är det skola igen och som tur är har det gått alldeles förträffligt bra och båda barnen trivs jättebra. Den enda som saknar Hålan av dem är Céleste, men det är huset hon saknar och vem gör inte det? Tänk om vi hade haft mer pengar och kunnat behålla det, vilken känsla det hade varit. Drömma går ju…

Kaos

Jag har bara ett ord för tillståndet just nu: kaos. KAOS. Men ett organiserat sådant. Eller halvt organiserat. Vet bara att allt kommer att lösa sig, även om det just nu inte känns så. I morgon ska jag jobba järnet, baka kakor och ha 20 ungar på mellanmål efter skolan och efter det några kvarvarande föräldrar för en aperitif innan jag störtar i säng. Min planering var bra, men något gick snett. Jag hann inte riktigt med. Något kom emellan. Det händer hela tiden. Lyckades i varje fall ha hela helgen ledig. Men tyvärr inte den helgen som kommer. Men då har Maken och Miss Sunshine dragit med Den galna hunden och det är bara jag och Miss Starshine, a.k.a Spiderman, Zlatan och Blixten McQueen, kvar, och huset är så gott som tomt och färdigstädat. Då kan jag jobba på lite i lugn och ro.

Räddad av superhjältar och andra hjältar - bara en sån sak!

Miss Sunshine gick sin sista dag i skolan i dag. I morgon går Miss Starshine sin sista dag. Lärarna fick/får en chokladask i form av ett hjärta. Praliner till alla. Inte illa. Och alltså hjärtformad ask. Milka vet allt hur man ska sälja in sig. Efter skolan var det dags för inlinesträning. Sista den också. Dagen till ära åkte de upp, d.v.s. gjorde ett prov på en bana. Hon klarade det med den äran. Stolt moder. Tråkigt är det dock att de nu ska ha utomhusträning resten av tiden. Vi får ha det också. Själva. I Serre.

Nedräkning

Med drygt två veckor kvar till avfärd börjar jag bli lite stressad. Huset ser ut som --- och jag har många deadlines kvar innan jag på allvar kan ta itu med att få ordning på det. Men det löser sig. Och det är säkert bara i dag som jag är stressad. Det är en fantastisk sommardag ute och jag vet att vi måste till stranden senare, för det gäller att njuta av den medan vi är kvar här. I går hade vi en fantastisk dag med grillning mitt på dagen hos goda vänner, fortsättning på stranden fram till 18.30-snåret och sen hem till andra vänner som bjöd på middag. Inte konstigt då att tre fjärdedelar av familjen sov ända till 9.30 i dag. En annan var uppe 7 och sprang/promenerade både ensam och med hund. Kommer ju att sakna den här närheten till fantastiska Atlanten, men den finns kvar att besöka när andan faller på.

Den här vyn blir jag aldrig trött på - ett gäng lyckliga barn vid strandkanten. :-)

Mot nya äventyr

Det är dags att damma av bloggen, för det är dags att ge sig av mot nya äventyr på andra sidan Frankrike. Om 2,5 veckor lämnar vi A som i Atlanten för A som i Alperna och S som i Sables d'Olonne för S som i Serre Chevalier. Vi lämnar vännerna här för nya vänner där, men tar med oss våra bästisar här i våra hjärtan och tankar. Och tack vare fantastiska internet känns inte de 101,9 milen så långa.

Vi byter helt enkelt vy och får den här...

...i stället för den här.

Varför lämnar vi då ett paradis för ett annat paradis? Varför går vi från 0 till 1 400 meter över havet? Det finns många anledningar till det, men de främsta är så klart att vi älskar bergen och älskar skidåkning. Dessutom kom vi hit till S d'O för att bygga om huset som Maken köpte 1997 för att sen åka vidare. Nu är den dagen här. Huset är nästan helt klart och vi är hur redo som helst att åka. Visst finns det mycket som jag kommer att sakna här, men det finns så mycket att upptäcka där borta. Tjejerna får även chansen att hålla igång svenskan på ett helt annat sätt, då det finns tre andra små tjejer i samma ålder som pratar svenska. Och även jag får höra och tala mitt eget språk dagligen med andra. Live! Bara en sån sak!

Det här blir kanonbra, det känner jag på mig. Och blir det inte det, då har vi i varje fall försökt. .-)

Jag ska egentligen inte jobba här...

...heter debutromanen av Sara Beischer, en trevlig tjej från Halmstad som jag hade nöjet att umgås med under veckan jag var på skrivarkurs på Katrinebergs folkhögskola i somras. Nu kom jag inte ihåg hennes namn, jag fick googla fram det, men däremot har titeln etsat sig fast. En lysande titel. Och en titel som ibland passar in på mig, särskilt nu. Inte för att jag inte ska jobba med det jag gör, utan för att jag inte ska sitta på just den platsen som jag gör. För det första ska jag inte sitta på en köksstol i ett kök en halvtrappa ner i en lägenhet som är mer som en sommarstuga och full med fukt och mögel. Trots kuddar ömmar ändan efter några timmar. För det andra ska jag inte sitta i den här Hålan. Inte nu längre. Nu vill jag inte mer. Det som skulle vara i ett år max har nu snart blivit tre. Men huset blir fint... Och snart flyttar vi in...

Var ska jag då jobba? Inte vet jag. Jag låter nog Ödet, det berömda, leda oss när Huset är klart, men ett hett tips är Alperna. Jag älskar förvisso Atlanten, men jag älskar skidåkning mer och vill att våra barn ska få chansen att uppleva skidåkning på riktigt. Med tanke på vår inkomst så lär vi aldrig ha råd att åka på skidsemester, så då får man helt enkelt bosätta sig i en alpby och få rabatterat pris på liftkortet och dessutom möjlighet att skida varenda dag om man så vill. Sedan kan man åka på semester till havet, för det är gratis att bada i havet och man kan bo mycket billigare vid havet. Ja, till och med gratis om man campar. Och ur klimatsynpunkt är det ju säkrare att sitta på ett berg än vid havet när Isen smälter och havsnivån höjs. Kalla mig fegis, själv kallar jag mig för överlevare. Nu vet jag dock inte om det blir så, vi kan lika gärna hamna i Sverige igen, allt hänger på om Maken får jobb och var...

Ska jag fortsätta med mitt jobb eller byta? För tillfället fortsätter jag, för jag har en sån enorm frihet och dessutom flyter det på, men i förlängningen vill jag ha göra något där jag träffar människor, inte bara diskuterar med dem över internet. Jag saknar kontakten med andra människor, stora som små. Inte för att jag inte älskar min lilla familj, det gör jag och det över allt annat, men det behövs mer mänsklig kontakt utifrån. I Hålan är det dåligt med den varan. Jag orkar inte ens gå in på det och förklara vad jag menar, men det här är inget annat än en fransk Håla vid Atlantkusten. Tänk svensk håla vid valfri kust... Jag har dock fått otroligt fina vänner här under de här åren, så visst finns det hopp.

Är jag nu tillbaka som bloggare igen eller inte? Jag vet inte, men jag hoppas det. Fingrarna vill skriva annat än bara det som jag skriver ner på mina textremsor. Det här blir aldrig en debattblogg, bara en uppdateringsblogg, en uppdatering om vad som händer i mitt liv och som ni, kära vänner, får ta del av om ni vill. Och så kanske jag glimtar till ibland och skriver om annat också, jag får se.

Nu är tanken att jag ska korrekturläsa ett fånigt pratprogram, men jag tror att jag struntar i det och lägger mig i stället för att gå upp tidigare i stället i morgon bitti. Jag ska ju egentligen inte jobba här och särskilt inte nu...

hit the road jack

Så är vi på väg. Mot Sverige och Falkenberg. Första anhalten, svärmors boning, nåddes i går eftermiddag efter inte en alltför jobbig resa. Miss Starshine kräktes lite, det var allt. Och kissade på sig. Men klädseln på bilstolen är ju tvättbar, så nu är den ren och fin igen. Och Mini mådde bra efter att ha kräkts och hade fått på sig nya kläder. Däremot var hon sjuk hela dagen i dag. Vaknade med feber och sov mest hela dagen. Att hon somnade tidigt i kväll tycker jag är ett under. Miss Sunshine däremot var i hur fin form som helst och umgicks med idolen, the one and only: tata Marilyne. :-)

Senast klockan sju i morgon bitti drar vi mot Sverige via Belgien, Holland, Tyskland och Danmark. Vi tar de cirka 130 milen i två etapper och stannar över på nåt hotell i Tyskland. Får återkomma om det. Det har utlovats regn, så det kan blir halvtufft att köra, men om det inte hällregnar är det ju lugnt.

På en rastplats vid en betalstation vid Angers.

Eftersom klockan är som den är, det vill säga mycket, så avslutar jag det här inlägget med ett "god natt".

Ibland

Ibland blir det knasigt. Ibland blir det rätt. Ibland blir det tokigt. Ibland blir det snett. Ibland blir det vint. Ibland blir det knas. Ibland sitter en fluga på ett glas. Ibland sjunger barnet. Ibland sjunger du. Ibland skär sig såsen. Ibland blir en och en tu. Ibland snor sig katten. Ibland drunknar fisken. Ibland blommar rosen. Ibland susar vinden.

Och ibland får man en våtdräkt, en bräda och en som pekar med hela handen. "Dit ut ska du. Upp på vågorna." Och så gör man det. Och plötsligt känns allt fantastiskt mycket bättre. Och ibland har man skrivit en helt otroligt onödig grej. Men vet ni, ibland är det bara så rätt.

write wrote written

Anmälde mig till en skrivarkurs på Kristinebergs folkhögskola och har nu fått bekräftat att den blir av, så nu ska jag lära mig att skriva och i slutänden bli hyllad författare som nämns bland övriga stora namn när Nobelpriset i litteratur ska delas ut. Storhetsvansinne lider jag...inte av. Alls.

Nåväl, de vill att man tar med sig egna alster. "Jag har inga", sa jag till mor min. "Ta nåt från bloggen", svarade hon. Hmmm. Ta nåt från bloggen... Ja, men vad? Jag skriver ju inget särskilt egentligen, bara lite ditten och datten om just ditten och datten. Det blir det inga Nobelpris av, så mycket kan ju även en med noll storhetsvansinne räkna ut. Så vad göra? Sätta sig ner och försöka författa något enastående som kommer att hänföra varenda en av mina 13 medkursare? Inte ta med någonting och låtsas som om det regnar? Skylla på att hunden/katten/fiskarna åt upp alla alster jag någonsin har skrivit?Jag önskar att jag kunde säga att de är många...

Hur kommer det sig då att jag ska gå på den här skrivarkursen trots att jag inte har ett enda vettigt alster att visa eller läsa upp? För att alla andra gör det? Det är ju rätt inne att gå på skrivarkurser och försöka bli en ny Läckberg. Vilket i sig är rätt märkligt, eftersom Läckberg inte är så väl ansedd i de finare salongerna. Jag tycker dock att hon skriver bra, men man gör bäst i att inte syna detaljerna i sömmarna. Det gjorde jag i den senaste av henne jag läste (minns ej vilken) och det var då jag slutade läsa henne, men fram till dess slukade jag dem utan att skämmas. Men eftersom jag i framtiden helst ska ingå i den fina Nobelsamlingen, då får hon förpassas till "skämsfacket". Nu är det inte därför jag går på skrivarkursen. Nej, jag går på den för att jag vill göra något annat, något nytt, och bredda mitt skrivande och våga införliva nya ord och vändningar som jag förr inte har tänkt på, eftersom det i mitt jobb inte finns så mycket möjlighet till att svänga sig med nya vändningar. Filmer, serier och dokumentärer är sällan fyllda med någon djupare prosa, förutom olika citat av kända, oftast avlidna, författare, och de finns det oftast vedertagna översättningar av, så där kan man inte heller svänga sina lurviga som man vill.

Skrivarkursen är för mig ett steg på väg mot mitt nya liv som består av... Ja, det vet jag inte än, men det kan ju inte vara fel eller slöseri med tid att gå på den. Dessutom träffar man nya människor och det är också väldigt berikande på alla sätt och vis. Tänk om det helt enkelt slutar med att jag skriver en hel bok om min skrivarkurs på Kristinebergs folkhögskola? Jag har ju lyckats fylla en bloggpost med den, utan att den ens har satt igång.

raindrops keep fallin' on my head

En glad gubbe i skogen...

Dagen hade samma tema som i går: regn. Regn, regn och åter regn. Och 12 grader. I maj. I Hålan där det ska vara runt 20 grader minst vid den här tiden. Men bönderna är glada och är bönderna glada, då är jag glad. Det blir så jobbigt när de är sura och börjar strejka mot vädret och annat som man kan strejka mot i detta strejkglada land. Nu har det dock inte varit så mycket strejk på ett tag. De samlar sig alla till nästa stora semesterhelg. Tror jag. Eller kanske till jul. Vem vet? De kan liksom inte strejka mot Hollande, för han har inte gjort något än. Just nu går alla mest och väntar på vad han ska göra, vilket som blir hans första drag. Tror jag. Men vad vet jag? Jag kan ju ha alldeles uppåt väggarna fel. Så i stället för att blanda mig i något så trivialt som politik, så återgår jag till min lilla familjs förehavanden.

I dag blev det tennis utomhus i en regnlucka. Jag ger mig den på att ni inte visste att regnluckor finns, men det gör de. Det är helt enkelt en synonym för "regnuppehåll", eller bara "uppehåll" om man så vill. Min tennispartner och väninna har en viss ovana att prata oavbrutet medan vi spelar, så mitt spel kommer nästan aldrig igång. Särskilt jobbigt blir det när hon börjar prata om mat, för då tänds min matlampa direkt och magen börjar kurra inom fem minuter. Tur då att Monsieur och mina små söta fröknar hade fixat lunch som stod på bordet när jag kom hem.

Galen hund i tratt...

Regn, ja. Men det har väl aldrig hindrat en svensk från att gå ut, så på med regnkläder och ut med er, ungar! Japp. Vi hängde på. Regnkläder och allt. Inte Hunden dock. Hon får ju inte. Fem dagar kvar innan hon får jaga kaniner på riktigt och inte bara i drömmen. Promenaden blev i skogen. Vi tänkte att vi skulle få mindre regn på oss där. Vi valde fel skog. En äkta regnskog. I Vendée. Med STOORA droppar. Blöta och kalla åkte vi hem, men vi blev av med en på vägen. Miss Sunshine fick lov att följa med bästisen hem och sova över trots att det är skola i morgon. En som blev glad över det var Miss Starshine, för plöstsligt hade hon tillgång till ALLA leksaker. Lite roar de små, det vill jag lova. I morgon väntar mer regn, förresten. Tror jag ska dansa en soldans nu.

Tre trallande jäntor...dyngsura en dag som denna...

Just singing in the rain

Efter många månaders tystnad tänkte jag nu ta upp bloggtråden igen. Det händer ju saker hela tiden och det är omöjligt att ens försöka uppdatera er på vad som har hänt, så har ni inte regelbunden kontakt med mig, ja, då får ni stå ut med att inte få veta allt. Så är det. Men det kan ju vara kul ändå att vara halvmedveten om vad som händer min lilla familj och mig. Och om jag nu börjar skriva mer regelbundet igen, ja, då är ni snart i kapp.

I dag har vi till exempel varit på biltur. Vi skulle iväg och titta på en gammal vedugn som såg fin ut på bild men som visade sig vara så förstörd att tippen nästa vore barmhärtigt för den. Men ägaren klamrar sig nog fast vid hoppet om att kunna sälja den för 300 euros ändå... Nja, jag tror att han får tänka om. Han har tur om någon kan tänka sig att ta den gratis.

Efter det åkte vi till grannbyn. Där var det fest. I regnet. Jo, det regnade nästan hela dagen i dag och de drog vinstlotten och fick hällregnet som vi hade med oss från kusten. Jag har förresten inte sagt vart vi åkte. Vi åkte till området strax söder om Saumur, där det vimlar av små slott, stora slott och vingårdar. Grannbyn heter Montreuil-Bellay. De har ett stort slott. Monsieur och jag var i samma by för två år sedan när vi var ute på en tvådagarstur på tu man hand. Vi gick därför till samma restaurang* som vi hade varit på förra gången, men den här gången blev vi besvikna. Dyrt och väldigt små portioner. Däremot gjorde döttrarna oss stolta genom att inte falla ihop över att de inte fick pommes frites**, utan fick skinka, getost och äpple i stället. Och glass till efterrätt. Så klart.

Slottet i Montreuil-Bellay

Efter den halvmisslyckade lunchen åkte vi vidare mot Saumur, men av någon anledning ville inte bilen dit. Det kan ha berott på hällregnet. I stället vände vi om och påbörjade resan mot kusten. Jag tyckte dock att det vore väldigt synd att inte köpa med sig lite vin från detta vindistrikt när vi nu ändå var där - det tar ju ändå 2 timmar att åka dit - så vi stannade vid första bästa, och öppna, vinslott. Där provsmakade vi vin (en provsmakning räcker, för trots att man på sin höjd får i sig två fulla klunkar vin så lär de kännas efter tredje provsmakningsstället...) och fick med oss tre lådor av ett torrt och ett sött vitt vin. För er som inte har smakat Coteaux du Layon, så rekommenderar jag det varmt. Gott som fördrink, till förrätten eller desserten. Ett sött vin med härliga smaker.

Familjen tuffade vidare, men kände sig nu nödd och tvungen att stanna till vid en antikhandlare/loppis. Där hittade vi en vattenkokare för en spottstyver, nästan helt ny. Det var ett kap, för jag har varit på väg att inte bara en gång utan flera gånger torrkoka kastruller och det vet man ju vad det kan leda till. Jag sätter på tevatten och går sedan därifrån, sätter mig och jobbar och en halvtimme senare kommer jag på att jag har gjort det och då är allt vattnet oftast borta... Livsfarligt! Men nu har jag alltså en vattenkokare igen. Och töserna fick var sitt mjukisdjur innan vi gick av damen bakom kassan.

En som blev glad när vi kom hem var hunden. Den galna. Hon är skadad och går runt med tratt på huvudet. Stackarn. Men Miss Sunshine tycker att det är kanon, för hon får följa med ut och gå med henne och då även hålla i kopplet. Hunden brukar nämligen alltid få springa lös i skogen eller på stranden, så det är ju klart att det är spännande att få hålla henne och känna sig stor.

Vem går ut med vem egentligen?

Trots regnet var det en jättekul dag - vi var ju borta från Hålan en hel dag!!!  :-)




* Restaurang och restaurang... Hon serverar sallader eller sallad med toast. Allt är ekologiskt och det gillar jag väldigt mycket, men när portionerna är så små att jag knappt ens märker att jag har ätit, då blir jag sur, särskilt när de kostar 12 euros. Och när hon kallar skakad mjölk med kakaopulver för "chokladsås", då blir jag ännu surare. Nej, vi återvänder inte. Jo, kanske för att dricka hennes fantastiska äppeljuice och goda kaffe.


**Pommes frites är något som vi äter väldigt sällan, även om vi faktiskt gjorde det hemma i går kväll, men annars så får de det mest när vi är på restaurang, vilket vi är väldigt sällan, så när Miss Sunshine fattade att vi skulle på restaurang, då stod det plötsligt "POMMES FRITES skrivet i eldskrift framför henne. Men tji fick hon.

ingen kickar fotboll som han

Hans liv hittills är som hämtat ur tidningen Buster. Killen från Rosengård, Malmös "getto" med det tråkiga ryktet, som hade en tuff uppväxt, väldigt olik ens egen några kilometer därifrån, som hittade på bus i största allmänhet, i brist på annat och för att få en kick, som blev en sjuhelsikes fotbollsbegåvning och som nu tjänar storkovan och uträttar fotbollsmagi varhelst hans fötter är, denne Zlatan, the one and only Zlatan, kom förra året ut med en bok om sig själv. Det är modigt och annorlunda att skriva en biografi när man är knappt trettio fyllda, men så oerhört intressant att få veta lite om hans värld. Att få följa med in i hans båda hem i Rosengård, hänga med till Holland och tristessen där, vidare till Italien och alla turer där innan kosan styrdes till Barcelona, dit han blev såld för en rekordsumma men inte stannade så länge, och sen tillbaka till Italien igen där han nu skapar magi i Milan. Inte för inte tog han i går hem priset som bästa spelare 2011 i Italien för tredje gången.

Jag har läst ut hans bok. Den var intressant. För en fotbollsintresserad som jag är den intressant, för en mindre fotbollsintresserad är den nog lite intetsägande, eller i varje fall alla namn i den är det. Jag väntar nu spänt på uppföljaren, för den måste ju komma. Förmodligen kommer den när han har avslutat karriären om några år. Till dess ska jag fortsätta att njuta av hans spel, hans tricks och hans mål, i klubblag och landslag. Jag bjuder på ett smakprov här:

Om tio minuter ska jag väcka mina änglar. Eller monster. Det beror på dag och humör hos både mor och döttrar. Och det kan skifta snabbt. Mycket hänger på matintag. Miss Sunshine är som sin mor. Får hon inte mat blir hon sur och omedgörlig och kan även gråta en skvätt eftersom det känns som att alla är så orättvisa mot just henne just då, vilket säkert är sant på ett sätt men inte helt korrekt på ett annat. Men det kan man ju inte säga till liten snart femåring som sitter där och gråter för att kompisen har bestämt sig för att retas just då. Även i såna situationer är Miss Sunshine lik sin mor: väldigt tacksam att reta. Hon tar åt sig och blir ledsen, för att inte säga förtvivlad, för minsta lilla. Det här snappas snabbt upp av de som besitter ret-genen, som till exempel Miss Starshine och kompisen E. Jag försöker lära Miss Sunshine att strunta i det, att bara ignorera retstickorna, men det är inte så lätt. Hon lär sig, precis som sin mor, men det kommer att ta tid.

I går råkade vi ut för både för lite mat och en retsticka. Miss Sunshine grät för att E inte ville leka och i stället bara gick omkring och sa att Miss Sunshine inte var hennes kompis längre ni förstår vilken katastrof det är för liten snart femåring som inte har fått mat och som är trött efter en två timmar lång promenad och jag stod nog allt och surade lite i ett hörn, surade för att jag hade en mage som skrek efter mat och den där galette de roi och vin chaud  som var utlovade aldrig serverades. Jag trodde att det skulle bli en fika, men allt drog ut på tiden och plötsligt var klockan sex på kvällen och "fikan" serverades klockan sju... Jag vet inte hur ni har det, men jag blir inte mätt på en kaka och lite varmt vin, jag behöver mat, riktig mat. Det fick vi också en timme senare hemma. Grönsakssoppa, makaroner, ost. Magen nöjd - familjen min nöjd. Men väninnan som bjöd på kakan både lät och såg förvånad ut när jag sa att jag skulle hem och äta. För henne räckte det tydligen med en bit kaka och lite vin. Jag är fortfarande förvånad över det, för att inte säga häpen, men alla är vi ju olika. Nästa gång tar jag dock med mig mer än två päron och en flaska vatten när jag ska på promenad av det åt jag ett halvt päron, andra halvan åts av E, mini det andra päronet och vattnet dracks upp av ett annat barn, inte mina, för ingen av de andra föräldrarna hade med sig någonting att dricka eller tugga på*. Det var ovanligt lite för att vara jag, men jag trodde inte att vi skulle vara ute i två timmar och sen trodde jag inte att vi skulle vänta en timme efter det på att få fikan...

Nu har de där tio minuterna gått och lite till. Dags att väcka sötnosarna. Det är ju måndag och skola och dagis. Och lite drygt en månad kvar tills vi åker hem till Sverige i tre veckor. Nedräkningen har börjat!

*Och här låter jag som världens mest rekorderliga morsa, vilket jag säkert är också när det gäller mat till mina barn och mig själv, men jag tycker allt att det är märkligt att ingen annan hade med sig något att dricka eller äta, men det ligger inte för dem, det är bara så och det är bara att acceptera, men håll er då borta från min mat!!! Grrrr!

tout simplement

Ibland önskar jag mig bort. Få vara någon annanstans ett tag. Känna doften av andra vindar, se andra vyer, umgås med andra än de som finns i min omedelbara närhet. Då behövs det en eftermiddag som i dag, då sju barn i åldrarna 2,5 till 13, tre vuxna i obestämd ålder och en hund som är ungefär två år knallar runt i skogen, leker i kojorna som förbipasserande har byggt, springer över sanddynerna och åker kana ner till Atlantens mäktiga vågor för att man ska inse att man har det förbannat bra här och nu och att man ska ta till vara på det, varenda minut, för man vet aldrig när det tar slut. Vad gör det att Hålan är en håla, att människorna här är misstänkta mot allt och alla, att trångsynthet är lag och att Hålans borgmästare gör så lite man kan för den yngre generationen, när vi har fantastisk natur att rumla runt i och upptäcka och underbara vänner att göra det med? När barnen känner sig trygga och vi känner oss lugna eftersom vi vet att risken att något otäckt händer dem är väldigt, väldigt liten? Den finns, det gör den, men den är avsevärt mindre än på andra, farligare platser på vår jord. Att sen bo här resten av livet, nja, det vete fabian om jag har lust med, men naturen är det som kan hålla mig kvar här. När Atlanten har gripit tag om en, då släpper den inte taget. Men vem vet vad livet har i beredskap åt oss? Mitt liv hittills har varit kantat och styrt av oförutsedda händelser och möten. Det lär fortsätta på samma sätt, så det är bara att leva här och nu, ta tillvara på vännerna här och sen får man se. Helt enkelt.

It's Christmas time

Vi har det inte stort, men vi har det rätt så mysigt. Dessa små godingar hittade jag vid vår lånade plastgran.

Den här bloggposten innehåller nötkräm

Det pågår en tyst katastrof. En katastrof som varje dag dödar 21 000 barn under fem års ålder. De flesta barnen dör av näringsbrist, diarré eller andra sjukdomar. De dör av orsaker som med enkla medel skulle kunna förebyggas. Det som saknas är vaccin, medicin, rent vatten och näringsriktig mat. Saker som UNICEF kan leverera. Saker som vi tillsammans kan leverera. Den här bloggposten är mitt sätt bidra. För i och med att jag publicerar den här bloggposten blir inte bara fler uppmärksammade på den tysta katastrofen utan dessutom innebär det att re:member skänker sex påsar av den nötkräm som UNICEF använder vid behandling av undernärda barn. Tre påsar nötkräm om dagen är allt som krävs för att ett barn som lider av undernäring ska kunna överleva.
Har du också en blogg och vill göra något viktigt i jul? Hämta bloggmaterial här! Tillsammans räddar vi barns liv.
Ps. Vill du köpa fältprodukterna som räddar barns liv, besök UNICEFs gåvoshop. Du kan välja ett snyggt gåvobevis designat av bland annat Tove Styrke eller Elsa Billgren att ge bort i julklapp.

Testing, testing

Har nu, så här mitt i natten, laddat ner appen Blogger och provar på hur det är att blogga från telefonen. Redan nu känner jag att jag inte lär göra det varje dag. Men det är ju bra att veta att det går. 😊

Mr Lobster, I presume?

Efter en lång, regnig söndag tog vi oss till slut en vända och gick ner till en liten strand för att leta stenar till ett målningsprojekt i Huset. Vi var väldigt fokuserade på vad som fanns på stranden, även jag som annars spanar ut över havet mer än tittar ner på stranden, och döm om min förvåning när jag ser en hummer framför mig.
"Den tar vi hem och tillagar", säger Monsieur. Jag bara tittade på honom. "Äta? Men..." och så for alla tankar igenom huvudet om att den kanske inte levde längre och därför var dålig och vi skulle bli jättesjuka och kräkas massor... Men jag gick med på att testa. Mr Lobster både kokades och ugnsstektes och sen inmundigade vi den tillsammans med några havssniglar som vi plockade från stenarna (det var ebb, så klart). Givetvis var inte hummer och småsniglar nog för att mätta vår familj, vi fick allt fylla ut måltiden med gratinerade pannkakor, men det kändes rätt så lyxigt, och overkligt, att hitta en hummer bara så där skräpandes på stranden. Och tänk, vi blev inte sjuka, så den kan inte ha legat där särskilt länge, den gode mr Lobster.

Mr Lobster före och efter...

telling me off

Tålamod. Ibland liksom bara vill det sig inte. Ibland liksom bara tryter tålamodet och blir... Ja, vadå? En hopplöst irriterad sörja som snäser och beter sig illa. Inte illa som i jätteilla. Bara illa. Illa så att man blir ledsen efteråt för man har, utan att vilja det, gjort en av de små människorna som man älskar mest i hela världen ledsen bara för att Tålamodet tröt och man snäste till. Snäste. Med stort S. På ett riktigt tråkigt och hemskt onödigt sätt. Det borde vara förbjudet att Snäsa så. Det värsta är att minimänniskan, som är på väg att bli stor, kommer att Snäsa likadant en dag i framtiden, mot mig eller mot någon annan. Alltså måste jag, den stora och förnuftiga*, sluta Snäsa på det viset och i stället, om jag nu måste, snäsa med litet s. Och så måste jag träna ännu lite mer på att behålla Lugnet och Tålamodet, även om jag besitter mycket av den varan och i och för sig inte tror att det är bra att alltid behålla Lugnet och Tålamodet. Nej, lite måste man släppa ut ibland annars blir det som en tryckkokare som utan förvarning exploderar. Bättre att småpysa då och då. Men inte Snäsa. Bara på sin höjd snäsa.Och helst inte det heller, men så är man ju inte mer än människa.

*Ofta, men inte alltid...

take my breath away

Sitter i vännernas hus i centrala Auray. Det är tyst. Mor och töser sover två våningar upp. Jag själv sitter med datorn i knät och uppdaterar mig på vad som händer i världen. Har haft två dagars semester. Just det. SEMESTER. Inte fy skam. Och det krävdes att mor min kom hit för att jag skulle ta det. Vi lämnade Hålan och åkte till en av mina favoritområden i Frankrike, nämligen Morbihanbukten. Det påminner om Stockholms skärgård, är faktiskt väldigt likt, men den stora skillnaden är tidvattnet. Detta fantastiska hav och dess tidvatten upphör aldrig att fascinera mig.

Hamnen i Larmor-Baden vid lågvatten.

Mor kom lagom till min stora dag, dagen då jag fyllde fyrtio. Joseni, en har blivit så gammel nu. Och det är jag oerhört glad över. Det finns många som aldrig får uppleva sin fyrtioårsdag. Min fyrtioårsfest var mycket lugnare än min trettioårsfest då jag hoppade fallskärm och festade loss, först hemma i föräldrarnas lägenhet och sen på lokal, närmare bestämt nattklubben där jag jobbade och där vi faktiskt fick ha en avdelning för oss själva och stanna kvar efter stängning. Jag gick på adrenalin den kvällen och det var framför allt fallskärmshoppet som hade gett mig en adrenalinkick utan dess like, men också mina fantastiska vänner och min familj som förgyllde min dag. Fyrtioårsskivan var inte ens en skiva, det var mer hissmusik i lugn takt, men mor var med och alla mina vänner i Hålan. Det värmde en exilskånskas hjärta.

Efter födelsedagen hängde vi kvar i Hålan, åkte på utflykter, hade picknick i skogen och var på barnkonsert i en grannhåla. Helt lysande konsert med Chel som jag tipsade om i ett tidigare inlägg. Dagen efter den styrde vi kosan norröver och här är vi, i Auray. Vännerna är inte här. Mannen i familjen är i Nya Zeeland och övriga familjemedlemmar hänger med hans föräldrar i deras sommarhus i Caimper. Snälla som de är fick vi låna deras hus mitt i centrala Auray. Snacka om lyxigt! Tyvärr måste vi åka härifrån i morgon eftersom mor ska åka hem till Malmö. Vi hade gärna stannat här några dagar till och åkt lite rundturer. Rundturen i dag gick till Vannes (där pannkakor inmundigades på väldigt trevlig restaurang), Larmor-Baden, Trinité sur Mer och ett krukmakeri på vägen. Jag blev förälskad i en blå servis. Får se om Monsieur också kan bli det. I så fall kan vi kanske inhandla valda delar till vår redan så brokiga servis.

Kärlek...

missing you

Jahapp, så var man där. Saknaden. Saknaden efter Sverige och det svenska. Särskilt språket. Saknar att prata det på daglig basis med fler än mina gullungar. Jag pratar förvisso med mor flera gånger i veckan och ibland även med andra goa vänner hemifrån, men jag har ju ingen att sitta ner och fika med en regnig eftermiddag. Men snart har jag det. Snart kommer mor hit. Tio dagar ska hon vara här. Lycka.

När ska det där med teleportering bli verklighet? Vi kan göra så mycket med alla våra apparater, men vi kan inte förflytta oss på några nanosekunder till en helt annan plats när vi saknar någon. Det är iofs bra, för om vi kunde göra det så skulle ju saknaden försvinna och det ligger väl ändå i människans natur att sakna. Man saknar människor, platser, dofter, ljud, smaker. Man saknar våren när hösten har kommit och sommaren när vintern har tagit landet i sitt grepp. Ja, inte den här landsdelen i det här landet dock, här tar vintern inga grepp alls. Tyvärr. Fast å andra sidan är här lika platt som i Skåne, så vad ska vi med en riktig vinter till?

Finaste Chica i bästa Falkenberg.

Nej, saknaden behövs för att man ska kunna njuta helhjärtat av det man har saknat när det väl finns framför en. Så därför ska jag ha saknaden efter Sverige undanstoppad i ett litet hörn och ta fram den när jag känner för att sakna. Sen lämnar jag den där i januari eller februari när jag åker hem och njuter av att vara hemma i kalla Sverige. Och då lär jag få ha saknaden efter Maken med mig, för han följer inte med. Men då njuter jag desto mer av att träffa honom igen någon vecka senare. :-))