Sorteringskaos

Man packar. Man packar upp. Man packar. Man packar upp. "Sortera nu ut det du inte använder. Ge bort eller sälj. Sönder? Släng!". Uppmaningar som jag försöker lyda men det är svårt. Varenda sak berättar ju något. Om sig. Om mig. Om då. Om nu. Hur ska jag kunna sälja, ge bort eller slänga? Det skär i hjärtat. Men samtidigt vet jag att den där kjolen jag införskaffade sommaren -95 på Kreta inte passar mig längre. "Inte just nu, men om fem år kanske", säger lill-djävulen på ena axeln. Jag behåller den. Då säger förnuftet på andra axeln bestämt nej. Tittar på sambon med bedjande blick. Han är iskall. Han hörde förnuftet. Även han säger bestämt nej. Ingen pardon där inte. Med tunga steg går jag fram till påsen med saker som ska bort. Så där, nu ligger den där tillsammans med Skorna, de andra Kjolarna i storlek liten, Tröjorna som efter dotras ankomst når mig strax under naveln men som jag älskar, Klänningen jag hade på balen som jag var med och organiserade när jag pluggade i Borlänge i början av nittiotalet, ja, allt det där som har hängt med för länge. En del grejer alldeles för länge, andra mindre länge men dock för länge. Nu ryker de.

Om man ändå hade det som sniglarna -
det man behövde bar man med sig på ryggen.

Nästa etapp blir att forsla bort min sorg, min saknad, inte ha kvar påsarna här för länge som en evig påminnelse och med en risk att jag plockar upp igen och säger "Jo, men alltså om några månader när jag har gått ner lite till och magen blivit liten och fast" fast här kan jag ju säga att asgarvet infinner sig och jag skulle kunna lägga mig ner och rulla runt av garv. När f** hade jag en liten och fast mage???!!! När jag var tio kanske men inte därefter, inte när allt vad pubertet och annat heter hade satt in och man kom ut på andra sidan med en bebismage utan att ha varit gravid en enda sekund.

Det är kaos i lägenheten. Saker överallt. Sambon och dotra sover siesta. Jag skriver. Måste fortsätta sortera och sätta upp i hyllor eller lägga ner i påsar. Lyssnar på musiken till den lysande filmen This Is England. Tittar ut. Sol. Cyklande människor. I kväll drar sambon. Det känns lite tungt. Vilken tur då att jag kan sysselsätta mig med att sortera. ;-) Han återvänder i början av juli och till dess bör jag vara färdig...

Nej, så här ser det inte ut egentligen,
men i mitt huvud när jag tittar på kaoset
är det åt det här hållet.

Det är förmodligen därför jag känner mig extra låg. Inte nog med att han ger sig av, visserligen för en bra sak: renovering av huset i Frankrike, men samtidigt måste jag alltså skiljas från andra saker. Fast det är bra. Man kan inte behålla allt. Man kan inte vara en hamster. Man får välja ut det som betyder mest. Brev från ex som gjorde en illa, varför behålla en sån sak?! Förvisso var de fulla med ursäkter, men varför behålla dem? De åkte rätt ner i papperskorgen i går. Hade glömt att jag hade dem. Jag läste dem en sista gång och sen sa jag adjö och tack för kaffet! Ett minne som jag inte behövde och som borde ha slängts för längesen. Men var sak har sin tid. Jag var förmodligen inte redo att kasta dem förra gången jag stötte på dem, därför låg de kvar.

Nu får jag fortsätta. Med att sortera. Med att umgås med min älskade sambo. Om tre timmar drar han med bussen till stationen för vidare färd till Kastrup och flyget till Paris. En och en halv månad utan honom. Tungt. Tur då att jag är på hemmaplan. Det går fortare och känns lättare då.