Landar lite smått

Nu har vi bott i Le Bez i La Salle les Alpes i Serre Chevalier-dalen en vecka och allt känns toppen. Vi kom hit i två omgångar. Först kom Miss Sunshine, Maken och Galna hunden. De körde bil, Papy J:s fina pickup, och det tog sina modiga timmar och minuter och var alldeles säkert väldigt obekvämt men likväl ett äventyr på sitt sätt. Miss Starshine och jag, däremot, åkte första klass med SNCF, franska järnvägen. Jo jo, fint ska det vara. Först TGV Hålan – Paris Montparnasse, 3,5 timmar, och sen Intercity-tåg från Gare d’Austerlitz och där flyttades jag minst 20 år tillbaka i tiden. Där stod de, tågen jag åkte med som liten i Sverige och som ung i Europa. Sovvagnarna med de ”härliga” toaletterna där allt åker direkt ut på rälsen. Tänk att man inte har kunnat byta ut dem mot de moderna toaletterna, det är ju skandal! Men sovvagnarna är coola. Dessutom åkte vi första klass och där är det bara 4 sängar i varje kupé, plus att jag hade betalat extra för att ha en egen kupé med mini-mig. Lyxigt värre! Sen ville det sig inte bättre att SNCF:s anställda i Bourgogne strejkade, så vi blev 1 timme och 40 minuter sena till Briançon, något som vi inte märkte av eftersom det hände på natten det där med att vi stod stilla lite längre än vanligt. Det bästa är dock att eftersom vi var så sena får vi tillbaka pengar på våra biljetter! Tack för den, SNCF! 

Väl framme möttes vi av andra hälften av familjen och underbara A-K, en av våra nyfunna vänner och tillika svensk och mor till tösernas nya bästisar, Miss B och Miss I. Med henne fick vi skjuts i hennes skinande blanka vita Fiat Panda, vilket jag måste säga passade alldeles utmärkt som vit springare en dag som den, hela vägen till vår nya hemby, Le Bez i kommunen La Salle les Alpes i Serre Chevalier-dalen. Där bor vi i en trerummare som är alldeles förträfflig. Vi saknar dock rum att inhysa vänner i, så vi ska leta efter något större, ska bara landa lite först. Till dess finns det ypperliga hotellet La Maison du Bez, som drivs av underbara Tina och där A-K är manager och Maken lite allt-i-allo, endast 20 meter från vår port, där man kan bo. Ett äkta skidåkarhotell på vintern och härligt mysigt även på sommaren.  Så kom och hälsa på, hörni!

utsikt från vår lägenhet

 Att få komma tillbaka till Alperna och bo igen är en ynnest och en lisa för själen. Visst, jag saknar Atlanten och, tro det eller ej, även Hålan, men det är främst vännerna i Hålan som jag saknar, men de finns kvar och vi kommer att åka dit och hälsa på, de 100 milen dit till trots. Tur är dock att Skype finns. Och telefon. Och mejl. Men åter till Alperna… Utsikten som möter oss varje morgon är fantastisk. Kyrktornet som avtecknar sig mot bergen, de starka färgerna, de härliga ängarna med blomster… Svårt att tänka sig att de om några månader är täckta med snö och allt blir vitt. I år blir det faktiskt en vit jul, bara en sån sak kan ju göra att man faktiskt ser fram emot julen. Men först är det midsommar och den ska vi fira på Hotellet på midsommardagen. Barnen går ju i skolan, så då blir det bättre att ta det dagen efter. Det blir sill och blomsterkransar och säkerligen sol utan regn. Fattas bara i ett område känt för sina 300 soldagar om året.

I förrgår fyllde så Miss Starshine 5 år och hennes ohängda föräldrar hade som vanligt inte lagt ner någon större tankeverksamhet på att fixa något. Vi måste dock vara förlåtna, kan jag tycka, eftersom det inte är varje dag man flyttar 100 mil. Lätt hänt då att man glömmer den lilla ”detaljen” som en femårsdag är… Men A-K, vår hjältinna, styrde upp det hela med både present och kalasutsmyckning hemma i trädgården i lilla byn Le Casset, 9 km från oss. Snacka om att lilla mini-mig blev lycklig! Dessutom fick de springa i vattenspridare och gå på slackline och äta grillat lite senare OCH sova över hos de nya bästisarna. Ja, det fick även föräldrarna. Vi sprang dock inte genom vattenspridaren – det gjorde barnen så bra utan oss. I dag fick de dessutom stanna kvar långt in på eftermiddagen, så man kan väl säga att de fick sitt leklystmäte mättat, i varje fall för någon dag eller så. I morgon är det skola igen och som tur är har det gått alldeles förträffligt bra och båda barnen trivs jättebra. Den enda som saknar Hålan av dem är Céleste, men det är huset hon saknar och vem gör inte det? Tänk om vi hade haft mer pengar och kunnat behålla det, vilken känsla det hade varit. Drömma går ju…

Kaos

Jag har bara ett ord för tillståndet just nu: kaos. KAOS. Men ett organiserat sådant. Eller halvt organiserat. Vet bara att allt kommer att lösa sig, även om det just nu inte känns så. I morgon ska jag jobba järnet, baka kakor och ha 20 ungar på mellanmål efter skolan och efter det några kvarvarande föräldrar för en aperitif innan jag störtar i säng. Min planering var bra, men något gick snett. Jag hann inte riktigt med. Något kom emellan. Det händer hela tiden. Lyckades i varje fall ha hela helgen ledig. Men tyvärr inte den helgen som kommer. Men då har Maken och Miss Sunshine dragit med Den galna hunden och det är bara jag och Miss Starshine, a.k.a Spiderman, Zlatan och Blixten McQueen, kvar, och huset är så gott som tomt och färdigstädat. Då kan jag jobba på lite i lugn och ro.

Räddad av superhjältar och andra hjältar - bara en sån sak!

Miss Sunshine gick sin sista dag i skolan i dag. I morgon går Miss Starshine sin sista dag. Lärarna fick/får en chokladask i form av ett hjärta. Praliner till alla. Inte illa. Och alltså hjärtformad ask. Milka vet allt hur man ska sälja in sig. Efter skolan var det dags för inlinesträning. Sista den också. Dagen till ära åkte de upp, d.v.s. gjorde ett prov på en bana. Hon klarade det med den äran. Stolt moder. Tråkigt är det dock att de nu ska ha utomhusträning resten av tiden. Vi får ha det också. Själva. I Serre.

Nedräkning

Med drygt två veckor kvar till avfärd börjar jag bli lite stressad. Huset ser ut som --- och jag har många deadlines kvar innan jag på allvar kan ta itu med att få ordning på det. Men det löser sig. Och det är säkert bara i dag som jag är stressad. Det är en fantastisk sommardag ute och jag vet att vi måste till stranden senare, för det gäller att njuta av den medan vi är kvar här. I går hade vi en fantastisk dag med grillning mitt på dagen hos goda vänner, fortsättning på stranden fram till 18.30-snåret och sen hem till andra vänner som bjöd på middag. Inte konstigt då att tre fjärdedelar av familjen sov ända till 9.30 i dag. En annan var uppe 7 och sprang/promenerade både ensam och med hund. Kommer ju att sakna den här närheten till fantastiska Atlanten, men den finns kvar att besöka när andan faller på.

Den här vyn blir jag aldrig trött på - ett gäng lyckliga barn vid strandkanten. :-)

Mot nya äventyr

Det är dags att damma av bloggen, för det är dags att ge sig av mot nya äventyr på andra sidan Frankrike. Om 2,5 veckor lämnar vi A som i Atlanten för A som i Alperna och S som i Sables d'Olonne för S som i Serre Chevalier. Vi lämnar vännerna här för nya vänner där, men tar med oss våra bästisar här i våra hjärtan och tankar. Och tack vare fantastiska internet känns inte de 101,9 milen så långa.

Vi byter helt enkelt vy och får den här...

...i stället för den här.

Varför lämnar vi då ett paradis för ett annat paradis? Varför går vi från 0 till 1 400 meter över havet? Det finns många anledningar till det, men de främsta är så klart att vi älskar bergen och älskar skidåkning. Dessutom kom vi hit till S d'O för att bygga om huset som Maken köpte 1997 för att sen åka vidare. Nu är den dagen här. Huset är nästan helt klart och vi är hur redo som helst att åka. Visst finns det mycket som jag kommer att sakna här, men det finns så mycket att upptäcka där borta. Tjejerna får även chansen att hålla igång svenskan på ett helt annat sätt, då det finns tre andra små tjejer i samma ålder som pratar svenska. Och även jag får höra och tala mitt eget språk dagligen med andra. Live! Bara en sån sak!

Det här blir kanonbra, det känner jag på mig. Och blir det inte det, då har vi i varje fall försökt. .-)

Jag ska egentligen inte jobba här...

...heter debutromanen av Sara Beischer, en trevlig tjej från Halmstad som jag hade nöjet att umgås med under veckan jag var på skrivarkurs på Katrinebergs folkhögskola i somras. Nu kom jag inte ihåg hennes namn, jag fick googla fram det, men däremot har titeln etsat sig fast. En lysande titel. Och en titel som ibland passar in på mig, särskilt nu. Inte för att jag inte ska jobba med det jag gör, utan för att jag inte ska sitta på just den platsen som jag gör. För det första ska jag inte sitta på en köksstol i ett kök en halvtrappa ner i en lägenhet som är mer som en sommarstuga och full med fukt och mögel. Trots kuddar ömmar ändan efter några timmar. För det andra ska jag inte sitta i den här Hålan. Inte nu längre. Nu vill jag inte mer. Det som skulle vara i ett år max har nu snart blivit tre. Men huset blir fint... Och snart flyttar vi in...

Var ska jag då jobba? Inte vet jag. Jag låter nog Ödet, det berömda, leda oss när Huset är klart, men ett hett tips är Alperna. Jag älskar förvisso Atlanten, men jag älskar skidåkning mer och vill att våra barn ska få chansen att uppleva skidåkning på riktigt. Med tanke på vår inkomst så lär vi aldrig ha råd att åka på skidsemester, så då får man helt enkelt bosätta sig i en alpby och få rabatterat pris på liftkortet och dessutom möjlighet att skida varenda dag om man så vill. Sedan kan man åka på semester till havet, för det är gratis att bada i havet och man kan bo mycket billigare vid havet. Ja, till och med gratis om man campar. Och ur klimatsynpunkt är det ju säkrare att sitta på ett berg än vid havet när Isen smälter och havsnivån höjs. Kalla mig fegis, själv kallar jag mig för överlevare. Nu vet jag dock inte om det blir så, vi kan lika gärna hamna i Sverige igen, allt hänger på om Maken får jobb och var...

Ska jag fortsätta med mitt jobb eller byta? För tillfället fortsätter jag, för jag har en sån enorm frihet och dessutom flyter det på, men i förlängningen vill jag ha göra något där jag träffar människor, inte bara diskuterar med dem över internet. Jag saknar kontakten med andra människor, stora som små. Inte för att jag inte älskar min lilla familj, det gör jag och det över allt annat, men det behövs mer mänsklig kontakt utifrån. I Hålan är det dåligt med den varan. Jag orkar inte ens gå in på det och förklara vad jag menar, men det här är inget annat än en fransk Håla vid Atlantkusten. Tänk svensk håla vid valfri kust... Jag har dock fått otroligt fina vänner här under de här åren, så visst finns det hopp.

Är jag nu tillbaka som bloggare igen eller inte? Jag vet inte, men jag hoppas det. Fingrarna vill skriva annat än bara det som jag skriver ner på mina textremsor. Det här blir aldrig en debattblogg, bara en uppdateringsblogg, en uppdatering om vad som händer i mitt liv och som ni, kära vänner, får ta del av om ni vill. Och så kanske jag glimtar till ibland och skriver om annat också, jag får se.

Nu är tanken att jag ska korrekturläsa ett fånigt pratprogram, men jag tror att jag struntar i det och lägger mig i stället för att gå upp tidigare i stället i morgon bitti. Jag ska ju egentligen inte jobba här och särskilt inte nu...

hit the road jack

Så är vi på väg. Mot Sverige och Falkenberg. Första anhalten, svärmors boning, nåddes i går eftermiddag efter inte en alltför jobbig resa. Miss Starshine kräktes lite, det var allt. Och kissade på sig. Men klädseln på bilstolen är ju tvättbar, så nu är den ren och fin igen. Och Mini mådde bra efter att ha kräkts och hade fått på sig nya kläder. Däremot var hon sjuk hela dagen i dag. Vaknade med feber och sov mest hela dagen. Att hon somnade tidigt i kväll tycker jag är ett under. Miss Sunshine däremot var i hur fin form som helst och umgicks med idolen, the one and only: tata Marilyne. :-)

Senast klockan sju i morgon bitti drar vi mot Sverige via Belgien, Holland, Tyskland och Danmark. Vi tar de cirka 130 milen i två etapper och stannar över på nåt hotell i Tyskland. Får återkomma om det. Det har utlovats regn, så det kan blir halvtufft att köra, men om det inte hällregnar är det ju lugnt.

På en rastplats vid en betalstation vid Angers.

Eftersom klockan är som den är, det vill säga mycket, så avslutar jag det här inlägget med ett "god natt".

Ibland

Ibland blir det knasigt. Ibland blir det rätt. Ibland blir det tokigt. Ibland blir det snett. Ibland blir det vint. Ibland blir det knas. Ibland sitter en fluga på ett glas. Ibland sjunger barnet. Ibland sjunger du. Ibland skär sig såsen. Ibland blir en och en tu. Ibland snor sig katten. Ibland drunknar fisken. Ibland blommar rosen. Ibland susar vinden.

Och ibland får man en våtdräkt, en bräda och en som pekar med hela handen. "Dit ut ska du. Upp på vågorna." Och så gör man det. Och plötsligt känns allt fantastiskt mycket bättre. Och ibland har man skrivit en helt otroligt onödig grej. Men vet ni, ibland är det bara så rätt.