Halloween

Jag har för första gången i mitt liv varit med i ett Halloween-tåg. Det var en ny upplevelse. Hade jag inte haft dotra, 21 månader, så hade jag aldrig befunnit mig i det där tåget. Nu var jag där, övertalad av en nyvunnen svensk vän här i Sables. Hon tipsade mig om det i förrgår och lånade t.o.m. ut utklädningskläder till dotra. Eftersom jag själv inte är så glad i att klä ut mig var det föga förvånande att dotra sa bestämt "Non!" när jag tog fram dräkten, en tigerdräkt, och för att understryka det sa hon i nästa andetag lika bestämt "Nej!". Hon är inte dum, det gäller att ta fram det tunga artilleriet och uttrycka sitt avstånd på bägge språken. Den icke-så-maskeradvänliga modern log inombords och tänkte: "Det är min tös det." Utåt sett anlade jag en beklagande min och krystade fram nåt om att nästa år kanske, när hon är lite större... Det enda hon gick med på var en tiara som hon sprang med i ca 5 minuter.

Men det var ändå kul att vara med i tåget. Det gjorde att jag kände att jag liksom lite hörde till stadens invånare. Sen att vi tog en avstickare, dotra och jag, och stannade till vid fontänen där Mövenpickglasståndet är och tog varsin glass (nu ler säkert min mor nöjt när hon läser det här), en strut med jordgubb och en strut med hasselnöt, efter bara fem minuter och sen stannade där tills tåget vände tillbaka igen, det var nästa oundvikligt. Med tanke på att termostaten stod på knappa 7 plusgrader så var de förvånade blickarna ganska många. Själv var jag ganska nöjd, för när det är så kallt så smälter inte glassen och man slipper en nerkladdad jacka. Sen att den jackan ändå åkte in i tvätten när vi kom hem berodde på dotras huvuddykning precis vid en vattenpöl. Hon hade jord och gegga upp över öronen. Yiii-ha!



Många hade ansträngt sig väldeliga med utklädningarna, däribland min nyvunna vän och hennes familj. Sen fanns det en liten goding som var på pricken lik Jack Sparrow. Kunde inte låta bli att ta en bild. Vågar dock inte svara på om det är en pojke eller flicka under förklädnaden, men halledosingen vad söt h*n var!



Halloween slutade med att det knackade på vår dörr och utanför stod några av stans ungdomar och ville ha godis. De fick godiset som dotra hade fått av en något överförfriskad man innan tåget satte igång. Än så länge har dotra inte koll på vad godis är, så den här gången gick det. Nästa år, när dotra är större, går det kanske inte lika lätt...

Solstickan - I miss u!

Vi har gasspis där två av plattorna går att tända med hjälp av gnistknappen, eller vad man nu kan kalla den. De andra två måste man ha nåt annat tänddon för att få fart på dem. Då sambon tar alla fungerande tändare, så ligger där en tändare som gnistrar till och jag får då inte alls fart på gasplattorna. Jag köpte då tändstickor och det är nu, efter ca en veckas användande, som jag har kommit på att jag verkligen saknar Solstickan. De franska varianterna på tändstickor är inte värda namnet. Klena uslingar som bara går sönder när man försöker tända dem mot det ofantligt dåliga plånet. Nej, tacka vet jag Solstickan, detta under av tålighet och stryktålighet, flamsäker och jag vet inte allt med en söt pojke på framsidan. Jag saknar Solstickan!

Donationer och ätpinnar

Nu tänker jag skriva om två saker som ligger mig varmt om hjärtat, nämligen organdonation och miljön. Två vitt skilda ämnen, men ack så viktiga båda två.

För att börja med den förstnämnda så är organdonationer något som är oerhört viktigt och det behövs fler donatorer. Sverige har ett donationsregister där man anmäler sig om man tar den livsviktiga ställningen att man vill donera sina organ och vävnader efter sin död. Jag har ända sen jag var ganska ung varit bergsäker på att jag vill donera allt som går att donera till någon som behöver det, om det nu är möjligt. Frågan högaktualiserades när min far behövde ett nytt hjärta för drygt fyra år sedan. Nu var det tyvärr så olyckligt att även om det hade funnits ett organ så hade min far inte kunnat ta det. Hans andra organ var för sjuka och skulle inte klara av det. Två år senare fick en mycket nära vän till familjen en ny lever i allra sista sekund och är nu på väg tillbaka till sitt gamla jag. En fröjd att se! Nu har frågan dykt upp igen i form av en medbloggare där ute som skriver om sin son Abbe. En fantastiskt fin blogg om en riktig kämpe med medfött hjärtfel. Jag vill göra som Abbes pappa och uppmana alla som ännu inte har gjort det, att gå in och anmäla sitt medgivande till att donera sina organ. Det förenklar proceduren avsevärt och sparar värdefull, livsviktig tid om man vet vad den avlidne hade velat i stället för att den sörjande familjen måste ta ställning till det när det enda de vill göra är att sörja.

Och när det gäller ätpinnar, så är det ätpinnar av trä jag uppmanar till bojkott av! Jag översatte häromveckan en dokumentär som gjorts av Mattias Klum och Folke Rydén, Expedition Linné. Där berättade de om att det för tillverkningen av engångsätpinnar går åt 25 miljoner träd per år! Och enbart i Kina fälls det 70 000 träd per dag för att tillverka dessa pinnar som används en enda gång! Det är upprörande minst sagt! Träden behövs för den biologiska mångfalden, för vår planets fortlevnad, och jag uppmanar till att bojkotta ätpinnarna. Om ni äter mycket sushi eller annan asiatisk mat där dessa pinnar bör/ska användas, skaffa då ett par lite finare i porslin eller nåt som går att diska och som inte bara slängs. Ha ett par i väskan om det är så att ni käkar ute på lunchen. Och uppmärksamma er lokala restaurang om hur det ligger till. De kanske lyssnar och slutar med engångspinnar och investerar i mer hållbara ätpinnar.

I väntan på raclette...

...sitter jag här i vårt vardagsrum/entré. Vårt hem är primitivt, rustikt och faktiskt ganska mysigt. Se där, vilka säljargument! Primitivt... Nja. Rustikt... Njo. Mysigt... Ja! Och huset är sålt. Första, andra, tredje... Närå, jag gillar det. Det enda jag inte är så förtjust i är fukten. Det är ett stenhus vid havet med noll isolering av något slag. Jag har lovat bilder. De kommer. En dag.

I kväll ska det inmundigas raclette, denna fantastiska maträtt bestående av ost, ost, ost, charkuterier, potatis och sallad. Mmmums! Vår raclettemaskin är i Malmö, så vi fann ingen annan råd än att köpa en och ha här också. Det går inte att vara utan, särskilt inte på hösten och vintern. Finns inget mysigare än att samlas runt bordet och äta, snacka och hygge sig. Fast nu visade det sig att en av vännerna hade en hemma, så vi slapp köpa en. Lysande! Grabbarna får fixa käket, jag bloggar och dotra kollar på "Loranga, Masarin och Dartanjang" för femtioelfte gången. Det är kväll, fredag kväll, i Sables d'Olonne på franska Atlantkusten.

La Chaume är det ni ser i bakgrunden.
Där bor vi.
Båten som ligger förtöjd precis framför
är le passeur, båten vi tar för att åka över
hamninloppet till själva Sables d'Olonne.

Livet här är ganska bra faktiskt. Dotra går på dagis tre-fyra förmiddagar per vecka. Det är lysande. För att ta oss dit åker vi båt, bateau, och det är ett ord dotra bemästrar till fullo. På franska, inte svenska. Hon pratar en del nu, bildar tvåordsmeningar i stil med: "Pappa 'obba'", och det är givetvis "Pappa jobbar", det förstår ju alla. Hon pratar ovanligt mycket tydligen för att vara tvåspråkig och bara 21 månader gamla. Jag är sååå stolt, särskilt med tanke på att jag själv med bara ett språk inte började prata förrän jag var 3 år... Mor och far trodde det var nåt fel på mig, men sen kom det i en enda lång svada och det har inte slutat än. ;-)

När det inte är dagis, som på onsdagar när det är stängt..., då åker vi till en öppen förskola, La Marelle, där dotra leker och jag pratar med de andra mammorna. Fast hittills har jag inte träffat nån som jag tyckt att "Henne tar jag gärna en kaffe med", i stället är det två av ledarna som jag gillar bäst, men de är inga som direkt inbjuder till en förfrågan om att ses utanför La Marelle. Tiden springer iofs iväg, så jag har inte tid att ta en kaffe. Vi fyller dagarna med promenader med galna hunden, antingen vid havet eller i skogen, eller så är vi bara hemma eller så åker vi till en av stadens två lekplatser... Det är inte heller här som i barnparadiset Sverige. Precis som i Spanien är lekplatser ganska ovanliga. Men vad gör det när man har böcker och pennor hemma och naturen fylld med massor av spännande saker. ;-)

Dotra hälsade på sin faster på förskolan hon jobbar på
och blev målad. Sen bättrade hon på målningen
genom att själv lägga till olika färger på ena kinden...

Ett liv i sus och dus

Väcktes med frukost på sängen. Varm choklad, tre rostade mackor med marmelad (hallon, förstås) och tre värmeljus som brann. Dotra kröp upp bredvid, slängde min present vid fotänden på vägen upp och snodde åt sig en av mackorna. Chokladen gick dock inte hem, hennes far fick äta den biten som hon hade doppat i den. Varm av kärlek drack och åt jag och öppnade mina paket: Örhängen, halsband och en mysig kofta från sambon och en parfym från svärmor. Underbart! Traskade sen ner till köksbordet, där croissanter och te inmundigades. Alltid croissanter på söndagar när vi är i Frankrike, där vi är nu för er som inte visste det. Sedan en morgonpromenad med galna hunden och dotra, i skogen där gevärskulorna ven om skallen. Jorå, det är jakt och då är allt lovligt byte. Nu var det väl inte riktigt så illa, men nära var de. Jag tror de jagar vildsvin, fågel och hjort här i skogarna. Sedan hem igen där internet fungerade igen. God lunch gjord av sambon: Pilgrimsmusslor det är säsong här nu med ris och sallad. Mumsfilibabba! En liten powernap och sen några amuses geule den söta sorten: hallon, choklad, grädde... Nu sitter jag vid datorn och jobbar och i kväll stundar restaurangbesök med goda vänner. Tror jag ska ta ankan...

Livet är inte alls illa. Det gör inget att toans spolanordning inte fungerar och man måste hälla i vatten som man hämtar från brunnen och att toan är inhyst i ett litet trähus som står på innergården, att ugnen är fullständigt livsfarlig och sönderrostad och att vardagsrummet och ingången är samma rum. När kärleken och livet är bra, då kan man bo var som helst och allt blir ett liv i sus och dus. :-)

Fly me to the moon

Månen? Gärna! Men icke. Paris, eller utanför Paris, är det just nu. I väntan på mannen. Han kommer på lördag. Mer skriver jag inte om det. Jo, att här är fint väder, för det är det. Vansinnigt fint väder.

Däremot vill jag avhandla om hur en helt vanlig dag som ska bli en flygdag kan gå till.

Jag tillhör kategorin "hata packa". Men ni som har hängt med i bloggen vet det. Alltså väntade jag min vana trogen till absolut sista minuten. Vi skulle åka till flygplatsen i Köpendanmark klockan 15.45 cirka. Klockan 13.05 började jag packa. Det gick bra, vännen E kom förbi och var stöd och plocka-undan-madame. Såna behöver jag. Jag vet, det är patetiskt och jag borde gå i någon form av beteendeterapi eller nåt sånt så att jag lär mig att packa i tid och inhandla det som ska inhandlas i tid och ta ut biljetter och sånt I TID så att man inte plötsligt får syn på vad displayen på skrivaren säger och att texten säger att bläcket är SLUT och man måste iväg fort som fan till Kalle och Co eller vad de nu heter och skaffa nytt bläck och samtidigt som man gör det letar upp och köper den där rullväskan till dotra som man har tänkt att göra den senaste månaden, ja, ända sen vi sist var i Falkenberg, och där måste jag skjuta in att valmöjligheten på de här små rullväskorna för våra småttingar är bedrövlig. Antingen är de helrosa med en prinsessa eller så har de nån snubbe från nån annan galax eller nåt monster som ser argt ut på dem. Till slut hittade jag en som var rosa men även brun och gul och röd och grön och hade Nalle Puh på sig. Dotra blev överlycklig. Och ville absolut inte släppa den, trots trötthet, trots surhet, trots... Det är kärlek det!


Vi var väldigt tidiga och kunde checka in och dricka kaffe med mor i lugn och ro på Stjärndollarn. Inte för att man får mycket för lite där inte, tvärtom. Hutlösa priser! Men men, vad gör man när man inte har särskilt mycket mer att välja på. När min extrahand, d.v.s. min mor lämnat av oss vid säkerhetskontrollen började det "roliga" - ta oss lugnt och försiktigt genom säkerhetskontrollen utan att jag blir för stressad över att det är folk bakom som väntar på att jag ska få upp datorn ur datorväskan, lägga den och allt annat i olika små lådor, hålla koll på dotra som springer än hit, än dit, ta dodo ifrån henne så att den får röntgas den också och sen locka henne igenom bågen... Döm om min förvåning när det inte var nåt folk som kunde stressa mig, dotra höll sig vid mig och la dodo OCH nappen helt själv i röntgenlådan och sen alldeles självmant sprang igenom bågen utan att ens vänta på mig!

Sen kom delmoment "Vänta in boardingen". Det är inte så kul, för när man är ute i så god tid som vi var så kan det bli ett problem. Bäst är att vara precis i tid så att man går direkt till gaten och får gå på. Jag går alltid på och av sist. Det innebär att vi alltid väntar längst. Vid det här laget var dotra Dr Jekyll och Mr Hyde om vartannat. Say no more... Men det gick bra och väl ombord hade jag sån tur att jag kunde få ett säte där sätet bredvid var ledigt och längst in satt, visade det sig, en jättetrevlig rysk tjej. Dotra sov inte en centimeter, men det gjorde inget för hon var ändå vid gott mod, förutom när planet gick ner för landning och de gjorde en sån där lååång inflygning där locket för öronen verkligen håller i sig och kommer i olika grader. Jag föredrar de snabba inflygningarna som gör att dotra knappt hinner reagera på att det gör ont.

Väl nere var det "bara" den lååånga vägen från där SAS-planen landar till där man hämtar bagaget. Inga praktiska vagnar med plats för litet barn finns förrän man kommit fram till bagageutlämningen, så det var till att börja traska. Det gör iofs inget, eftersom det alltid tar jättelång tid innan väskorna dyker upp, för att inte tala om barnvagnen. När vi kom fram var utlämningen försenad och när den sen kom igång så lyste min resväska med sin frånvaro. Som tur är hann den dyka upp innan vi hade fyllt i alla formulär som ska fyllas i vid försnillad väska. Puh!

Utanför stod sambons föräldrar och väntade och vår sejour hos svärmor i dagarna fyra kunde ta sin början efter ca 1,5 timmes bilfärd.

Good deal long gone

I dag tackade jag nej till att göra ett klipp. Det kan jag "tacka" världsekonomin för. Klippet var att köpa grannlägenheten, en trea, för ca 300 000 mindre än vad den egentligen är värd. Kruxet är bara att jag är både köpare och säljare, d.v.s. jag måste bli av med min lägenhet, en tvåa, och det är för närvarande inte det lättaste. Allt rasar och räntan går upp. Tjohej! Kul nästan jämnt. Och med två osäkra inkomster, så var det inte läge att gå upp ca 2 000 kronor i boendekostnader per månad.

Här är mössan.
Och dotra.

Jag har tänkt över det noga. Ägarna till lägenheten tog sin tid att ge ett svar på budet jag gav förra måndagen och under veckan som gick har läget i världsekonomin knappast förbättrats, snarare tvärtom, trots hjälppaket från olika staters regeringar. Så när ägaren äntligen ringde i dag, sa jag: "Tack, men nej tack." Tipsade dock om goda vännerna J och R som med lille E bor i en hyreslägenhet på femte våningen utan hiss... Lille E är en snart ettårig kille som är lika stor som dotra, så ni kan tänka er hur kul det är att kånka honom upp och ner flera gånger per dag... Nu håller jag tummarna för att de kommer överens och att jag får J och R som grannar. Kan ju i så fall inte bli bättre, eftersom J och jag har en liten syateljé ihop här i mitt vardagsrum. Vi gör mössor, fodrade med fleece. När vi har några stycken klara - än så länge är bara en klar och den har dotra (se bild) - lägger jag upp bilder på dem. Kanske finns några hugade spekulanter där ute, både stora och små. Vantar är också på gång. Tumvantar fodrade med fleece.

Här är mössan igen.
Och dotra.

Jag tänker dock inte gräma mig för det missade klippet, för jag är övertygad om att det kommer att visa sig att det var helt rätt beslut. Om ett tag dyker det upp något annat, mycket bättre. Of course - livet är ju sånt. :-)

Oktober

Oktober är en bra månad. En fantastisk månad. Jo, det är säkert. Det händer mycket i oktober. Många saker av skiftande karaktär. Vädret kan vi börja med. Det om något är skiftande. När man vaknar är det senhöst, klockan tio är det början av hösten, klockan två på eftermiddagen är det sensommar som lider mot höst och klockan sex har mörkret fallit och man känner den annalkande vintern smeka kinderna (om man nu är ute, vill säga). Fast i går var det mest bara jävelhöst (ursäkta), för då regnade det, regnade det och regnade det. Och i förrgår, när sensommaren annars brukar infinna sig, då haglade det! Japp, skiftande är ordet.

Höst = galontider.
Bästa vännerna en septembereftermiddag på Torpet.
Dotra har nåt Chica vill ha...

Vad händer mer i oktober? Jo, födelsedagar firas. Många fyller år i oktober. Hur kommer det sig? Är januari/februari bra göra barn-månader? I dag fyller till exemperl min gravida väninna i Italien 30 år. Stort grattis, L!!! I morgon fyller en annan väninna också jämnt. Om tio dagar är det min kusins fö'lsedag. Och - haha, jag visste att ni väntade och att spänningen är olidlig - om 17 dagar blir undertecknad ett år äldre över en natt. Tänkte bara berätta det nu så att ni har tid att planera P-R-E-S-E-N-T-E-N. ;-)

Sen händer det inte mycket mer i oktober. Känner ni er lurade? Jag också. Tycker allt att det kunde hända lite fler grejer. Fast det gör det ju, för om knappt en vecka drar dotra och jag söderut till särbon. DET är grejer det. :-)