Balance

ingen kickar fotboll som han

2012-01-25T00:09:00.001+01:00

Hans liv hittills är som hämtat ur tidningen Buster. Killen från Rosengård, Malmös "getto" med det tråkiga ryktet, som hade en tuff uppväxt, väldigt olik ens egen några kilometer därifrån, som hittade på bus i största allmänhet, i brist på annat och för att få en kick, som blev en sjuhelsikes fotbollsbegåvning och som nu tjänar storkovan och uträttar fotbollsmagi varhelst hans fötter är, denne Zlatan, the one and only Zlatan, kom förra året ut med en bok om sig själv. Det är modigt och annorlunda att skriva en biografi när man är knappt trettio fyllda, men så oerhört intressant att få veta lite om hans värld. Att få följa med in i hans båda hem i Rosengård, hänga med till Holland och tristessen där, vidare till Italien och alla turer där innan kosan styrdes till Barcelona, dit han blev såld för en rekordsumma men inte stannade så länge, och sen tillbaka till Italien igen där han nu skapar magi i Milan. Inte för inte tog han i går hem priset som bästa spelare 2011 i Italien för tredje gången.

Jag har läst ut hans bok. Den var intressant. För en fotbollsintresserad som jag är den intressant, för en mindre fotbollsintresserad är den nog lite intetsägande, eller i varje fall alla namn i den är det. Jag väntar nu spänt på uppföljaren, för den måste ju komma. Förmodligen kommer den när han har avslutat karriären om några år. Till dess ska jag fortsätta att njuta av hans spel, hans tricks och hans mål, i klubblag och landslag. Jag bjuder på ett smakprov här:

2012-01-09T07:59:00.000+01:00

Om tio minuter ska jag väcka mina änglar. Eller monster. Det beror på dag och humör hos både mor och döttrar. Och det kan skifta snabbt. Mycket hänger på matintag. Miss Sunshine är som sin mor. Får hon inte mat blir hon sur och omedgörlig och kan även gråta en skvätt eftersom det känns som att alla är så orättvisa mot just henne just då, vilket säkert är sant på ett sätt men inte helt korrekt på ett annat. Men det kan man ju inte säga till liten snart femåring som sitter där och gråter för att kompisen har bestämt sig för att retas just då. Även i såna situationer är Miss Sunshine lik sin mor: väldigt tacksam att reta. Hon tar åt sig och blir ledsen, för att inte säga förtvivlad, för minsta lilla. Det här snappas snabbt upp av de som besitter ret-genen, som till exempel Miss Starshine och kompisen E. Jag försöker lära Miss Sunshine att strunta i det, att bara ignorera retstickorna, men det är inte så lätt. Hon lär sig, precis som sin mor, men det kommer att ta tid.

I går råkade vi ut för både för lite mat och en retsticka. Miss Sunshine grät för att E inte ville leka och i stället bara gick omkring och sa att Miss Sunshine inte var hennes kompis längre ni förstår vilken katastrof det är för liten snart femåring som inte har fått mat och som är trött efter en två timmar lång promenad och jag stod nog allt och surade lite i ett hörn, surade för att jag hade en mage som skrek efter mat och den där galette de roi och vin chaud som var utlovade aldrig serverades. Jag trodde att det skulle bli en fika, men allt drog ut på tiden och plötsligt var klockan sex på kvällen och "fikan" serverades klockan sju... Jag vet inte hur ni har det, men jag blir inte mätt på en kaka och lite varmt vin, jag behöver mat, riktig mat. Det fick vi också en timme senare hemma. Grönsakssoppa, makaroner, ost. Magen nöjd - familjen min nöjd. Men väninnan som bjöd på kakan både lät och såg förvånad ut när jag sa att jag skulle hem och äta. För henne räckte det tydligen med en bit kaka och lite vin. Jag är fortfarande förvånad över det, för att inte säga häpen, men alla är vi ju olika. Nästa gång tar jag dock med mig mer än två päron och en flaska vatten när jag ska på promenad av det åt jag ett halvt päron, andra halvan åts av E, mini det andra päronet och vattnet dracks upp av ett annat barn, inte mina, för ingen av de andra föräldrarna hade med sig någonting att dricka eller tugga på*. Det var ovanligt lite för att vara jag, men jag trodde inte att vi skulle vara ute i två timmar och sen trodde jag inte att vi skulle vänta en timme efter det på att få fikan...

Nu har de där tio minuterna gått och lite till. Dags att väcka sötnosarna. Det är ju måndag och skola och dagis. Och lite drygt en månad kvar tills vi åker hem till Sverige i tre veckor. Nedräkningen har börjat!

*Och här låter jag som världens mest rekorderliga morsa, vilket jag säkert är också när det gäller mat till mina barn och mig själv, men jag tycker allt att det är märkligt att ingen annan hade med sig något att dricka eller äta, men det ligger inte för dem, det är bara så och det är bara att acceptera, men håll er då borta från min mat!!! Grrrr!

tout simplement

2011-12-21T00:39:00.003+01:00

Ibland önskar jag mig bort. Få vara någon annanstans ett tag. Känna doften av andra vindar, se andra vyer, umgås med andra än de som finns i min omedelbara närhet. Då behövs det en eftermiddag som i dag, då sju barn i åldrarna 2,5 till 13, tre vuxna i obestämd ålder och en hund som är ungefär två år knallar runt i skogen, leker i kojorna som förbipasserande har byggt, springer över sanddynerna och åker kana ner till Atlantens mäktiga vågor för att man ska inse att man har det förbannat bra här och nu och att man ska ta till vara på det, varenda minut, för man vet aldrig när det tar slut. Vad gör det att Hålan är en håla, att människorna här är misstänkta mot allt och alla, att trångsynthet är lag och att Hålans borgmästare gör så lite man kan för den yngre generationen, när vi har fantastisk natur att rumla runt i och upptäcka och underbara vänner att göra det med? När barnen känner sig trygga och vi känner oss lugna eftersom vi vet att risken att något otäckt händer dem är väldigt, väldigt liten? Den finns, det gör den, men den är avsevärt mindre än på andra, farligare platser på vår jord. Att sen bo här resten av livet, nja, det vete fabian om jag har lust med, men naturen är det som kan hålla mig kvar här. När Atlanten har gripit tag om en, då släpper den inte taget. Men vem vet vad livet har i beredskap åt oss? Mitt liv hittills har varit kantat och styrt av oförutsedda händelser och möten. Det lär fortsätta på samma sätt, så det är bara att leva här och nu, ta tillvara på vännerna här och sen får man se. Helt enkelt.

It's Christmas time

2011-12-16T21:34:00.001+01:00

Vi har det inte stort, men vi har det rätt så mysigt. Dessa små godingar hittade jag vid vår lånade plastgran.

Den här bloggposten innehåller nötkräm

2011-12-12T10:38:00.001+01:00

Det pågår en tyst katastrof. En katastrof som varje dag dödar 21 000 barn under fem års ålder. De flesta barnen dör av näringsbrist, diarré eller andra sjukdomar. De dör av orsaker som med enkla medel skulle kunna förebyggas. Det som saknas är vaccin, medicin, rent vatten och näringsriktig mat. Saker som UNICEF kan leverera. Saker som vi tillsammans kan leverera. Den här bloggposten är mitt sätt bidra. För i och med att jag publicerar den här bloggposten blir inte bara fler uppmärksammade på den tysta katastrofen utan dessutom innebär det att re:member skänker sex påsar av den nötkräm som UNICEF använder vid behandling av undernärda barn. Tre påsar nötkräm om dagen är allt som krävs för att ett barn som lider av undernäring ska kunna överleva.
Har du också en blogg och vill göra något viktigt i jul? Hämta bloggmaterial här! Tillsammans räddar vi barns liv.
Ps. Vill du köpa fältprodukterna som räddar barns liv, besök UNICEFs gåvoshop. Du kan välja ett snyggt gåvobevis designat av bland annat Tove Styrke eller Elsa Billgren att ge bort i julklapp.

Testing, testing

2011-11-09T00:32:00.001+01:00

Har nu, så här mitt i natten, laddat ner appen Blogger och provar på hur det är att blogga från telefonen. Redan nu känner jag att jag inte lär göra det varje dag. Men det är ju bra att veta att det går. 😊

Mr Lobster, I presume?

2011-11-07T23:38:00.000+01:00

Efter en lång, regnig söndag tog vi oss till slut en vända och gick ner till en liten strand för att leta stenar till ett målningsprojekt i Huset. Vi var väldigt fokuserade på vad som fanns på stranden, även jag som annars spanar ut över havet mer än tittar ner på stranden, och döm om min förvåning när jag ser en hummer framför mig.
"Den tar vi hem och tillagar", säger Monsieur. Jag bara tittade på honom. "Äta? Men..." och så for alla tankar igenom huvudet om att den kanske inte levde längre och därför var dålig och vi skulle bli jättesjuka och kräkas massor... Men jag gick med på att testa. Mr Lobster både kokades och ugnsstektes och sen inmundigade vi den tillsammans med några havssniglar som vi plockade från stenarna (det var ebb, så klart). Givetvis var inte hummer och småsniglar nog för att mätta vår familj, vi fick allt fylla ut måltiden med gratinerade pannkakor, men det kändes rätt så lyxigt, och overkligt, att hitta en hummer bara så där skräpandes på stranden. Och tänk, vi blev inte sjuka, så den kan inte ha legat där särskilt länge, den gode mr Lobster.

Mr Lobster före och efter...

telling me off

2011-11-04T00:23:00.001+01:00

Tålamod. Ibland liksom bara vill det sig inte. Ibland liksom bara tryter tålamodet och blir... Ja, vadå? En hopplöst irriterad sörja som snäser och beter sig illa. Inte illa som i jätteilla. Bara illa. Illa så att man blir ledsen efteråt för man har, utan att vilja det, gjort en av de små människorna som man älskar mest i hela världen ledsen bara för att Tålamodet tröt och man snäste till. Snäste. Med stort S. På ett riktigt tråkigt och hemskt onödigt sätt. Det borde vara förbjudet att Snäsa så. Det värsta är att minimänniskan, som är på väg att bli stor, kommer att Snäsa likadant en dag i framtiden, mot mig eller mot någon annan. Alltså måste jag, den stora och förnuftiga*, sluta Snäsa på det viset och i stället, om jag nu måste, snäsa med litet s. Och så måste jag träna ännu lite mer på att behålla Lugnet och Tålamodet, även om jag besitter mycket av den varan och i och för sig inte tror att det är bra att alltid behålla Lugnet och Tålamodet. Nej, lite måste man släppa ut ibland annars blir det som en tryckkokare som utan förvarning exploderar. Bättre att småpysa då och då. Men inte Snäsa. Bara på sin höjd snäsa.Och helst inte det heller, men så är man ju inte mer än människa.

*Ofta, men inte alltid...

take my breath away

2011-10-27T23:18:00.000+02:00

Sitter i vännernas hus i centrala Auray. Det är tyst. Mor och töser sover två våningar upp. Jag själv sitter med datorn i knät och uppdaterar mig på vad som händer i världen. Har haft två dagars semester. Just det. SEMESTER. Inte fy skam. Och det krävdes att mor min kom hit för att jag skulle ta det. Vi lämnade Hålan och åkte till en av mina favoritområden i Frankrike, nämligen Morbihanbukten. Det påminner om Stockholms skärgård, är faktiskt väldigt likt, men den stora skillnaden är tidvattnet. Detta fantastiska hav och dess tidvatten upphör aldrig att fascinera mig.

Hamnen i Larmor-Baden vid lågvatten.

Mor kom lagom till min stora dag, dagen då jag fyllde fyrtio. Joseni, en har blivit så gammel nu. Och det är jag oerhört glad över. Det finns många som aldrig får uppleva sin fyrtioårsdag. Min fyrtioårsfest var mycket lugnare än min trettioårsfest då jag hoppade fallskärm och festade loss, först hemma i föräldrarnas lägenhet och sen på lokal, närmare bestämt nattklubben där jag jobbade och där vi faktiskt fick ha en avdelning för oss själva och stanna kvar efter stängning. Jag gick på adrenalin den kvällen och det var framför allt fallskärmshoppet som hade gett mig en adrenalinkick utan dess like, men också mina fantastiska vänner och min familj som förgyllde min dag. Fyrtioårsskivan var inte ens en skiva, det var mer hissmusik i lugn takt, men mor var med och alla mina vänner i Hålan. Det värmde en exilskånskas hjärta.

Efter födelsedagen hängde vi kvar i Hålan, åkte på utflykter, hade picknick i skogen och var på barnkonsert i en grannhåla. Helt lysande konsert med Chel som jag tipsade om i ett tidigare inlägg. Dagen efter den styrde vi kosan norröver och här är vi, i Auray. Vännerna är inte här. Mannen i familjen är i Nya Zeeland och övriga familjemedlemmar hänger med hans föräldrar i deras sommarhus i Caimper. Snälla som de är fick vi låna deras hus mitt i centrala Auray. Snacka om lyxigt! Tyvärr måste vi åka härifrån i morgon eftersom mor ska åka hem till Malmö. Vi hade gärna stannat här några dagar till och åkt lite rundturer. Rundturen i dag gick till Vannes (där pannkakor inmundigades på väldigt trevlig restaurang), Larmor-Baden, Trinité sur Mer och ett krukmakeri på vägen. Jag blev förälskad i en blå servis. Får se om Monsieur också kan bli det. I så fall kan vi kanske inhandla valda delar till vår redan så brokiga servis.

Kärlek...

missing you

2011-10-11T23:43:00.000+02:00

Jahapp, så var man där. Saknaden. Saknaden efter Sverige och det svenska. Särskilt språket. Saknar att prata det på daglig basis med fler än mina gullungar. Jag pratar förvisso med mor flera gånger i veckan och ibland även med andra goa vänner hemifrån, men jag har ju ingen att sitta ner och fika med en regnig eftermiddag. Men snart har jag det. Snart kommer mor hit. Tio dagar ska hon vara här. Lycka.

När ska det där med teleportering bli verklighet? Vi kan göra så mycket med alla våra apparater, men vi kan inte förflytta oss på några nanosekunder till en helt annan plats när vi saknar någon. Det är iofs bra, för om vi kunde göra det så skulle ju saknaden försvinna och det ligger väl ändå i människans natur att sakna. Man saknar människor, platser, dofter, ljud, smaker. Man saknar våren när hösten har kommit och sommaren när vintern har tagit landet i sitt grepp. Ja, inte den här landsdelen i det här landet dock, här tar vintern inga grepp alls. Tyvärr. Fast å andra sidan är här lika platt som i Skåne, så vad ska vi med en riktig vinter till?

Finaste Chica i bästa Falkenberg.

Nej, saknaden behövs för att man ska kunna njuta helhjärtat av det man har saknat när det väl finns framför en. Så därför ska jag ha saknaden efter Sverige undanstoppad i ett litet hörn och ta fram den när jag känner för att sakna. Sen lämnar jag den där i januari eller februari när jag åker hem och njuter av att vara hemma i kalla Sverige. Och då lär jag få ha saknaden efter Maken med mig, för han följer inte med. Men då njuter jag desto mer av att träffa honom igen någon vecka senare. :-))

appearances are deceptive

2011-10-10T00:18:00.000+02:00

Hösten är här. Den ljumma vinden har gett sig av och den lite kyligare höstvinden har anlänt. Den är även lite kraftigare och ger ännu lite häftigare vågor på havet. Himlens skiftningar är fantastiska. Under kvällens promenad var himlen norröver svart som natten, rakt framför oss hade vi mörkgråa moln med en strimma av blå himmel och solljus som strömmade ner vilket var väldigt Uppenbarelse-likt, som hämtat från vilken bild som helst i Bibeln eller en tavla med bibliskt motiv och i söder var himlen beströdd med ljusgrå moln och större solstrimmor.

Gänget på stranden. Bilden är tagen mot söder.

I mitt förra inlägg pratade jag om en tuff tjej i Miss Sunshines klass. I dag hade vi bestämt att min solstråle skulle gå hem till henne och leka under eftermiddagen. Jag hade tänkt gå därifrån och sen hämta henne två timmar senare, men det föll sig så att jag stannade kvar och tog en kaffe. Och en till. Och snackade och snackade och snackade. Fantastiskt trevliga människor med öppet sinne och väldigt vänliga och omtänksamma. Nu har jag fått veta både det ena och det andra om dem, och jag gick därifrån med en flaska björnbärs- och hallonvinäger och en burk björnbärssylt, hemmagjorda båda delarna. Med mig hade jag även dottern och mamman, för de ville följa med på min och vänninan M:s hund- och barnpromenad som består av två hundar, två vuxna och fem barn och som i dag utökades med ett barn och en vuxen till. Ibland har vi även väninnan C och hennes två hundar och son med oss. Det blir ett rätt stort gäng som kommer vandrande där i skogen. När vi kom tillbaka efter promenaden så sa vi båda två att vi måste ses snart igen för det var så trevligt.

Så än en gång måste jag poängtera hur viktigt det är att inte döma hunden efter håret. Bakom det lite mindre vackra yttre kan det finnas en väldigt vacker person.

the more the merrier

2011-10-06T00:21:00.001+02:00

Miss Sunshines ena klasskompis är en tuff, framåt, sprallig tjej som är totalt orädd och redan kan simma. Hon fick min halvfega dotter att ge sig ut i de lite större vågorna och låta dem skölja över hela huvudet bara genom att visa att det går, att man inte behöver vara rädd. Denna lilla tjej leker tydligen jättemycket med min dotter och hennes andra bästisar i klassen, men det är aldrig någon som frågar om hon vill följa med hem eller hänga på stranden en eftermiddag. Varför? På grund av hennes mamma. På grund av att hennes mamma inte ser ut och uppför sig som alla andra. På grund av att hennes mamma har utseendet emot sig och är väldigt kontaktsökande. Tacka fanken för det! Hur kul är det att alltid vara ensam?

Jag insåg inte exakt hur ensam hon känner sig förrän i helgen när vi sprang på dem på stranden och hennes lilla tjej fick min tjej att våga lite mer. Andra dagen, då vi hade bestämt att ses på stranden, sa mamman när vi gick att det hade varit jättekul att få vara vid oss för det var så tråkigt att alltid vara ensam. De fick tiden att gå ändå, sa hon, men det är ju roligare att vara flera.

I dag på dansen väntade hon in mig efter att vi hade lämnat barnen. Hon var uppenbarligen kontaktsökande och såg nog mig som en vän nu efter helgen. Jag stod med två andra mammor och vi skulle ta en kaffe. Hon erbjöd sig att vi kunde gå hem till henne och ta en kaffe, men det hade ingen av oss lust med, vi ville sitta ute på kafé. Jag hade faktiskt ingen lust att gå hem till någon, oavsett vem, men jag såg hur besviken hon blev. Jag var nära att ändra mig och säga: "Visst, det låter trevligt." Men det gjorde jag inte. Jag ångrar inte det, men jag ångrar att jag inte frågade om hon ville följa med oss. Problemet är bara att de andra två mammorna, snygga och självsäkra, inte gillar den här mamman och den uppfattningen baserar de enkom på hennes utseende, de har ingen aning om hur hon är. Jag försökte säga till dem några dagar tidigare att jag tycker att hon är trevlig, snäll och att hon också är oerhört ensam, men det var de inte intresserade av att höra.

Varför dömer man människor efter utseende? Vad är det som gör att en del anser sig förmer än andra bara för att de har haft turen att få ett fördelaktigt yttre och inte tänder inslängda huller om buller i käften, en alldeles för oproportionerlig kropp på alla sätt och vis och hy som är blekare än salt? Varför kan man inte se människan bakom? Eller i varje fall försöka se den? Jag tänkte göra precis det, lära känna henne för att se människan bakom och utröna om hennes personlighet överensstämmer med utseendet, men det lilla jag har pratat med henne nu så kan jag inte på något sätt se att det skulle vara så. Tvärtom. Hon verkar vara trevlig, snäll och i allra högsta grad intelligent, ekonomilärare som hon är.

Tips - fransk barnmusik

2011-10-03T23:49:00.000+02:00

Ni som har barn och kanske till och med kan lite franska och kan hänga med i texterna, som är väldigt finurliga, måste bara kolla in den här killen/gruppen vid namn Chel:

http://www.myspace.com/chelblog

Musik som både barn och vuxna inte kan låta bli att gunga med i. In med er på Chels sida och lyssna!

What is it good for? Absolutely nothing!

2011-10-03T23:40:00.001+02:00

Att göra ingenting är jag väldigt dålig på och jag funderar lite på om man verkligen måste vara bra på att göra ingenting? Visst, det är skönt att sitta ner och glo, men efter fem minuter börjar det spritta i benen och långt innan dess har hjärnan sprungit flera rundor bland recept, hämtning, jobb, inköp, träning, umgänge (utan någon bestämd ordning)... Funderar lite på om jag ska jobba på den delen hos mig själv eller om jag ska strunta i det och fortsätta att vara precis som jag är. Jag tror att jag fortsätter att vara precis som jag är. Men i kväll tog vi det lugnt, töserna och jag, inget strandbesök i dag inte. Vi tog mellanmålet på kajen, gick och lämnade Makens mellanmål i huset som han bygger på och vandrade sedan hemåt i sakta mak mot vårt minihus. Där lekte barnen med kompisen E ett tag, jag gjorde italienska köttbullar i tomatsås och pratade med E:s moder och sedan inväntade töserna och jag Maken, Pappan, Myten, Legenden. Chokladasken åkte fram när barnen hade lagt sig och nu sitter jag här och kan inget annat än att skriva lite. Hjärnan tar aldrig paus, så varför ska jag? ;-)


Utsikt över hamninloppet i Hålan. Vi bor tre stenkast från kyrkan.

Sommerfugl

2011-10-02T22:43:00.003+02:00

Jag gillar verkligen det danska ordet för fjäril. Sommerfugl. Smaka på det. Det känns precis så lätt och graciöst som en fjäril är. Fjäril däremot är jag inte riktigt lika begeistrad i. Som ord, alltså. Fjärilar som insekt älskar jag. Jag älskar att se dem jaga fram och tillbaka över ängar, runt träd och buskar, under och över bilar... Fast inte under kanske. Har aldrig sett dem flyga under en bil, bara över och på sidan om. Miss Sunshine och jag följde två stycken en eftermiddag på gatan bredvid. En vit och en brunblårödorange. De kändes verkligen sommerfugl-aktiga.

Livet här i hålan är väl egentligen varken lätt och graciöst, men det är intressant, kul och fullspäckat. Monsieur jobbar på sitt jobb och på huset. De senaste två veckorna har han jobbat på huset med sin far och de har jobbat på jättebra. Barna och jag hänger ihop och gör en hel massa saker. Miss Sunshine är i skolan fyra dagar i veckan och Miss Starshine på dagis fyra förmiddagar i veckan. Alla trivs. Även jag, hör och häpna. Har funnit mig tillrätta med de vänner jag har hittat och trivs med dem. De är härliga, hjälpsamma, roliga och allmänt bra, om ni förstår vad jag menar. Jag jobbar med det jag alltid jobbar med, men just nu är det stiltje och en kund lät mig förstå att där hade jag inget att hämta eftersom jag inte hade hört av mig på jättelänge till dem och att det stod folk i långa köer efter de jobb som väntas komma om några veckor... Jag svarade då att de ju kunde höra av sig om köerna plötsligt skulle ta slut. Vi får väl se. Annars kanske karriärbytet inte är så långt borta ändå.

Jag har dessutom börjat träna. Jag både löptränar, stavgår och går på "gym Tonic", vilket är förvillande likt "gin tonic" när man säger det på franska. Det är alltså något sådant där aerobicsliknande pass som är oerhört jobbigt och som stärker varenda muskel i mage och rygg. Det här har gett resultat: jag har inte jätteont i ryggen varje dag och en dag vaknade jag helt utan ryggont. Jag var så inne i min träning att jag glömde bort tre små jobb... Jag får verkligen inte göra det fler gånger. Den här gången hade jag tur, allt löste sig, men nästa gång kanske det inte gör det och då får jag verkligen byta karriär.

Jag gör nu som sommerfuglen och fladdrar vidare in i sängen. I morgon ska jag upp med tuppen, eller med maken, det är samma sak - de går upp lika okristligt tidigt. De utnyttjar verkligen dagen, det är en sak som är säker. Och i morgon tänker jag göra likadant, för annars hinner jag inte gå på mitt "gin tonic"-pass.

Kanske ingen sommerfugl men likväl en främmande fågel i Hålan -
Miss Starshine med Nasse på Lilla sjöjungfru-handduken, Elmeer-väskan vid sidan om och Sverigetröjan på sig.

Come rain, come sunshine

2011-06-26T22:19:00.003+02:00

Att växa upp i ett land där årstiderna skiftar som de gör här i vårt avlånga land gör en till en speciell person när det gäller inställning till väder och vind. Kanske inte särskilt speciell omgärdad av landsmän, men i mitt nya hemland, i just den regionen där vi bor, där blir jag och barnen ganska så speciella. Vi är de enda som hänger på lekplatsen när det regnar, snöar eller blåser. De andra stannar inne - de kan ju bli sjuka. De tror ju på det på allvar, att det är vädret som gör dem sjuka. Jo, tjena!

Men men, det var inte om mina nya landsmän det här skulle handla om, det var mer om det lugn som faktiskt infinner sig bara av att vara hemma i gamla Svedala och få vara en del av väderomslagen. Det går från dramatiska svarta skyar till blå himmel och sol. Under en dag kan temperaturskillnaden vara så stor som 15 grader. Det tycker jag är en bedrift av vädret, en bedrift som förtjänar att uppmärksammas. Jag tillhör ju då också en av dem som inte blir sur, vresig, tungsint, irriterad, arg eller rastlös på grund av lite dåligt väder. Man kan ju hitta på andra saker inne om man nu inte kan klä på sig regnställ och gummistövlar och ge sig ut i snålblåsten och de 13 graderna när det egentligen står SOMMAR i kalendern och det bör vara i varje fall 20 grader en hel vecka eller två. Gärna tre, så klart, men det faller lite på sin egen orimlighet - vi är trots allt i Sverige. När det gäller väder så är landet Lagom landet Extremt och jag gillar det. Väldigt mycket.

the only way is up

2011-04-28T00:33:00.003+02:00

Miss Sunshine drömde om det, pratade om det, sjöng om det, gnäggade om det...och i dag var dagen inne, dagen då hon och bästisarna skulle rida ponny. Hon var så redo som man bara kan bli, taggad till tusen. Satte på sig skorna jag bad henne sätta på, för en gångs skull, och bara var så där härligt härlig som en fyraåring kan vara.

Hästen hon skulle rida på hette Croque. En fin, svartbrun shettis med världens mjukaste päls, en päls som Miss Sunshine fick rykta innan hon fick hjälpa till att lägga på sadeln. Hon var så stolt. Sedan var det dags för hjälm. Tillbaka kom hon och såg så stor ut i hjälmen. Fattar inte varför en hjälm kan få henne att se stor ut, men det är väl för att om hon har hjälm på sig och ska sätta sig på en häst, ja, då är hon stor. Stor nog. För det, alltså. Om ni fattar. De satt upp och sällskapet begav sig till en del av stallområdet som var som en liten skog. Allt var frid och fröjd...

...men så plötsligt hör vi någon som gråter. Jag vänder mig om och ser min flicka sittandes på marken. Hon har trillat av! Andra gången på en häst och hon trillar av! Vilken förbenad otur! Hästskrället hade hoppat åt sidan för att den blev rädd för något och då gled sadeln helt sonika av och med den Miss Sunshine. Hon skrek i högan sky, så klart, men var helt oskadd. De bytte sadel på hästen till en som satt ordentligt fast och så satte min underbara gullunge upp igen. Snacka om stolt mamma. Visserligen satt hon bara kvar i 20 meter till, sedan ville hon ner, men ändå - hon satte upp igen utan att tveka. Det måste jag säga var stort. Och sedan hjälpte hon till att leda hästen och ta av sadeln. Därefter fick de gammalt hårt bröd som de fick ge shettisarna. Jag som var orolig för att hon skulle ha fått värsta skrämselhickan av fallet fick se att hon inte var ett dugg rädd för hästarna. Det kanske tar en eller två gånger till innan hon vill rida igen, men att leda dem, rykta dem och ge dem bröd är dock en väldigt bra början.

straighten out question marks

2011-04-26T23:56:00.004+02:00

Jag läser en bok just nu som handlar om att hela sin rygg*. Det är en amerikansk läkare som har skrivit den och den går ut på att roten till väldigt många onda ryggar/armar/axlar/magsår etc är spänningar i kroppen som sätter sig på musklerna och gör så att de på något sätt drar ihop sig och utstrålar smärta. Smärtan sitter dock inte där, den sitter i huvudet, och när man väl har släppt fram ilskan/avundsjukan/ledsamheten/kort och gott allt som ligger och gror och har grott sedan barnsben kanske, eller i varje fall väldigt länge, eller väldigt kort också för den delen, då släpper även smärtan.

Mer än så vill jag inte gå in på boken just nu, men den är väldigt bra och väldigt tänkvärd, och eftersom jag själv har dragit runt med en ond rygg ända sedan en oturlig skidolycka i mitten av 1990-talet då korsband och ledband rök all världens väg och sedan lappades ihop för att sedan gå av igen, så har jag nu blivit så desperat att jag prövar allt, även en bok skriven av en för mig helt okänd amerikansk läkare. Kan den hjälpa mig ska jag skicka en blomma till honom, det lovar jag.

I går bör alltså en bit av min rygg ha rätats ut, en del av spänningarna ha släppt, när en gammal kär vän som sedan snart sju år tillbaka har varit mer eller mindre försvunnen ur mitt liv började chatta med mig på Skype och vi till slut, efter ett långt samtal om ditten och datten, kom fram till frågan om varför hon försvann, något som jag tyckte var oerhört ledsamt och tråkigt. Jag fick en förklaring, äntligen, efter sju år och en stor sten föll från mitt hjärta. Ja, jag fick till och med glädjetårar i ögonen där framför skärmen. Nu hoppas jag, och hon, att vi hittar tillbaka till varandra. Det är den vänskap vi hade då verkligen värd.

Det där med att inte veta varför något sker, kan verkligen få den mänskliga hjärnan att arbeta för högtryck först och sedan fortsätta arbeta i det dolda när det har lagt sig ett tag. Har man tillräckligt många sådana funderingar i det dolda, då är det inte så underligt att kroppen drar ihop sig av alla spänningar. Så man kanske ska ta och försöka hitta en bra psykolog och snacka av sig lite och se om diverse frågetecken och en envis ond rygg rätar ut sig. Man vet ju aldrig - under har skett.

*"Healing Back Pain" av John E. Sarno.

immense

2011-04-24T23:39:00.006+02:00

Jag vore intet utan dem.
Je vous aime énormément et pour toujours.

imagine

2011-04-24T23:29:00.004+02:00

Påsk. Ingen sill. Finns inte här. Eller jo, det finns - på IKEA i Nantes, en och en halv timme härifrån. Det blev inte läge att åka dit. Men choklad finns det här. En masse. Barnen fick en liten rosa väska var av Mamy, fylld med choklad och godis. Mitt bidrag till att föra några traditioner vidare bestod av äggmålning. Inte en fjäder så långt ögat nådde. Och ingen sill. Men fina ägg, det blev det. Finast blev Miss Sunshines ägg. Miss Starshine åt upp det och nöjde sig med det, propsade inte på att få måla. Kanske för att hon faktiskt sov under själva målandet och inte vaknade förrän det redan var gjort... Ett taktikdrag så gott som något.

huset som gud glömde

2011-04-22T23:01:00.007+02:00

Vårt hus, beläget mitt på bagerigatan, håller på att renoveras. Tänkte här lägga upp några bilder på Då och Nu. Eftersom Monsieur startade sitt företag samtidigt som han påbörjade renoveringen har huset fått vänta på besök av Händige Monsieur. Det går väldigt sakta framåt, men målet är att inte bo i det här råtthålet en vinter till.

Så här såg det ut från början. Delen som byggs är bakom, mitt i ett kvarter, och syns inte från gatan. Här var förut en verkstad, en liten uteplats och sen ett rum till längst bort.

Huset är alltså ett trähus, vilket jag har sagt förut har jag för mig,
byggt med obehandlad douglasgran.

Här börjar taket ta form. Längst bort har vi tre gigantiska fönster...

...som sitter i det här hålet.

Det här är gången in till den främre delen av huset.

Och nu inser jag att jag inte har några bilder tagna nu, så det blir till att gå dit i morgon eller nåt sånt och ta lite färska bilder. I'll be back.

wishing and hoping

2011-04-06T00:13:00.004+02:00

Vad jag önskar att huset vore färdigrenoverat och vi har gott om plats, något som det alltid har varit väldigt ont om i vårt liv tillsammans, maken och jag. I Malmö bodde vi på 55 kvadratmeter, här bor vi på 43... Ett sovrum, det behövs ju inte mer så länge minisarna är så mini som de är just nu, men det är ohållbart i längden. Nu har vi dock en trädgård som tillhör minihuset som vi hyr och det är ju räddningen när värmen infinner sig här i hålan igen. Vi hänger där ute tills det är dags att äta och sova, olika tider för olika familjemedlemmar.

Vad jag önskar att jag hade ett kontor som jag gick till i stället för att jobba hemma i vårt kombinerade vardagsrum och matrum. Miss Sunshine förstår inte skillnaden mellan mitt jobb hemma och pappas jobb borta. Resultat: ilska mot fadern som är borta för mycket, vilket uttrycker sig som plötslig stumhet och en plötslig ovilja att göra saker med fadern, det är bara den ömma modern som gäller. Förr har det alltid varit tvärtom, så när det plötsligt förändras, då vet man att allt inte står rätt till. Nu har det dock löst sig, för vi har förklarat för Solen hur det ligger till, och plötsligt blev hon vår gamla vanliga hoppande, sprallande, lallande fyraåring igen.

Vad jag önskar att jag fick lov att åka någonstans helt själv med en god bok. Kan en heltidsarbetande, pusslande modern få lov att göra det eller är det helt omöjligt? Måste väl vänta tills den härliga småbarnstiden är över... Och bara för den sakens skull kommer jag väl att sakna just den tiden så mycket att jag vill ha tillbaka den. Eller inte alls ändå.

proud mary

2011-03-25T23:06:00.004+01:00

Jag är mor. Bara en sån sak. Det tog ett tag innan jag vande mig vid den rollen. Mor. Mamma. Moder till först en fantastisk tjej och sen en till. Det är en fantastisk resa, lite av en berg- och dalbana ibland, med hisnande utförslöpor som kittlar i magen och som gör att allt känns fantastiskt, och lite tyngre uppförsbackar under vilka man antingen beundrar utsikten eller oroar sig för nästa utförslöpa. Det hör till att oroa sig. Det bör man. Ska man. Då är man mer vaken, mer på sin vakt mot händelser som man kanske kan påverka. De händelser som man inte kan påverka kan man förvisso också oroa sig för, men det känns lite som slöseri med energi. Dessutom finns ju risken att man då även förvandlas till hönsmamma och det kan ju driva vilken unge som helst till vansinne.

Som mor är man också stolt, stolt över att ha fått så fantastiska barn. Riktiga A-barn. Det har alla mödrar. A-barn. Det finns inga B-barn. Mina två gör mig stoltare och stoltare för var dag som går. Miss Sunshine, fyra år vid det här laget, kan redan skriva sitt namn. Plus en massa andra bokstäver. Att hon sen kallar dem för siffror och siffrorna för bokstäver är bara en detalj som den ömma modern gör sitt bästa för att slipa bort... Nu sitter jag och väntar på att hon knäcker koden, läskoden. Den minns jag fortfarande när jag knäckte. Jag var 4,5-5 år och det var en fantastisk känsla, en känsla som jag gärna skulle vilja uppleva igen, bara för känslans skull, denna känsla av stolthet, upprymdhet, ja, att vara så otroligt glad att det nästan bubblar över. Så glad kan jag fortfarande bli av olika anledningar och då kan folk ibland tycka att det blir för mycket, men det struntar jag i. Är man glad så är man glad. Sådeså.

Miss Starshine är ju knappt två år och kämpar tappert med att försöka få fram ord. Att viljan finns hör vi, det formligen bubblar ur henne, men att forma ord är inte lätt. I dag fick hon dock nästan till ordet "korv". Och hon är en jäkel på att säga att hon inte vill. Ett kort, bestämt "pas" (här hoppar hon då över till sitt andra språk, nämligen franskan), vilket betyder "inte". Annars är det som sagt inte många ord. Men vem behöver ord när man har händer, fötter, huvud och en mun med en massa läten på repertoaren att ta till? Hon gör sig förstådd. Och hon förstår allt. På båda sina språk. Bara en sån sak. Och hon ser bollar på mils avstånd. Och är en fena på att låsa upp låsta telefoner, något som en dag kommer att stå modern dyrt...

Och inga kramar är så go'a som de man får av ens hjärtegryn. Det är kärlek det. En masse.

PS. För att inte papporna ska känna sig utanför så kan ni stoppa in ett "pappa" eller "far" där det står "mamma", "mor" eller något annat mödraaktigt. :-)

sunshine, you are my sunshine

2011-03-23T23:57:00.004+01:00

Solen är tillbaka och det med råge. I går och i dag syntes inte ett moln på himlen och det samma väntas de följande dagarna. Antar jag, jag har faktiskt inte kollat, men stjärnhimlen talade sitt tydliga språk i kväll under promenaden med galna hunden.

I dag var det även onsdag och då är skolan stängd, så jag och mina hjärtegryn, Sol och Stjärna, åkte med bästisarna T och N och deras mor C till närliggande lilla staden Bretignolle s/ Mer där den bästa lekplatsen finns precis bredvid en oftast helt folktom strand. Det blev lek på lekplatsen och picknick på stranden vilket jag egentligen tycker är ett förbenat påhitt - där är ju bara en hiskelig massa sand och det knastrar i tänderna oavsett hur mycket man försöker skydda mat och dryck från de illvilliga små kornen och solskyddsfaktor 50 och mössa på Stjärnan. Inte på Soltjejen, hon har en kalufs som skyddar mot allt. Vi hade glömt boll till Stjärnan, men det rådde hon bot på genom att hitta en lite större sten som hon började kicka runt med. Helt galen i bollar är hon. Och bollkänsla har hon. Däremot är väl inte fotboll sporten att satsa på, skademässigt och pengamässigt, men det finns ju andra mindre skadebenägna sporter ja, själva sporten är skadebenägen, visste ni inte det? Nu vet ni det. ;-) och mer pengastinna dylika. Och här börjar det tindra dollartecken i moderns ögon...

Nåväl, bild från denna dag då det var 25 grader i solen kommer här:

Bästa vännerna, de fyras gäng, sitter och smaskar i sig Smarties.

dreaming

2011-03-20T22:11:00.003+01:00

Tillbaka igen i verklighetens Frankrike, ett Frankrike som i dag har genomfört kantonval som blev ett kalkonval på grund av rekorddåligt valdeltagande. Det enda partiet som drog folk var tydligen Front National... Vad ska man säga om det, mer än att det är något som även kan hända i Sverige om vi inte ser upp.

Nu ska det dock inte handla om kalkonval eller några andra fjäderfän. Nej, det ska bara handla om att vi behöver våra drömmar, särskilt en tid som denna då världen genomgår en något svår period. Jordbävningen i Japan och dess följder är en fruktansvärd händelse och dåren i Libyen och det som pågår där är läskigt. Alltså behöver vi kunna drömma oss bort till en plats som mer liknar Paradiset, och där hoppas jag att alla har sin egen lilla bild av paradiset. Det behöver ju inte se ut som i målningarna från förr, det kan ju vara en helt annan bild man får fram. För mig är till exempel paradiset Torpet i Falkenberg en härlig sommardag med alla de finaste runt omkring en.

Men jag har fler paradis som jag kan drömma mig bort till. Val d'Isères fantastiska skidområde och vännerna där, ön Elbas underbara stränder och dagen då vi gjorde mopedutflykt och S hela tiden ramlade nej, hon kunde verkligen inte köra moppe och blev rejält uppskrapad både här och där, San Diegos Mission Beachs långa sandstrand och strandpromenad och delfinerna ute i Stilla havet och härliga promenader med A och E. Aspens helt otroligt trevliga stad och helt fantastiska skidområde, Malmö med alla minnen och vänner som finns där, Stockholm, Sables d'Olonne med det som faktiskt är bra här, som naturen... Ja, listan kan göras lång och det innebär ju faktiskt att jag har sett och upplevt en hel del i mitt liv.

Min dröm nu är att jag får uppleva minst lika mycket till, den här gången med två fantastiska flickor och en underbar man, plus alla underbara vänner. Det finns vissa saker som kan sätta käppar i hjulet för den drömmen, såsom naturkatastrofer, krig, olyckor och sjukdom, men om vi lyckas med att undvika de grejerna så blir de resterande 40-50 åren av mitt liv riktigt, riktigt bra. Det lovar jag. Och jag önskar alla er det samma. Så klart.

history repeating

2011-02-22T22:59:00.001+01:00

Maken och jag satte oss i går för att titta på "Persepolis". Tyvärr var vi alldeles för trötta och somnade en kvart in, men den kvarten vi såg var nog för att dels inse att det är en lysande film, dels dra direkta paralleller till oroligheterna och avskyvärdheterna i Mellanöstern. Libyens ledare är en galen man som dödar sitt eget folk för att de har mage att demonstrera mot honom för att de vill ha demokrati. FN måste agera å det snaraste!

croozing

2011-02-21T11:16:00.003+01:00

Vi har en ny bebis i familjen. I den kan man sitta två stycken om man tillsammans inte väger mer än 40 kilo. Man kan cykla med den, springa med den och, sist men inte minst, promenera med den. Dessutom får man plats med massor av saker i den, förutom småttingarna. Och en flagga så att bilarna kan se en när man cyklar med den ingick också, en sån där orange vimpel, ni vet. Nu ska bara vädret bli bättre, sen ska töserna och jag crooza runt med vår Croozer och ha picknick till höger och vänster med Atlanten som granne.

shadows

2011-02-21T10:55:00.002+01:00

Så gick man in i en skuggigare period och blev osynlig igen. Sa ja till för många jobb utan manus och då blir det inget bloggande. Nu är jag ute igen, men solen som var här förra veckan är nu borta. Grått och regnigt, men varken mössa eller vantar behövs, så det får man ju se som ett plus.

En annan som har haft med skuggor att göra förra veckan är Mini. Hon har nämligen upptäckt sin och är heligt förbannad på den. När den stora upptäckte sin, blev hon jätterädd och grät hjärtskärande och vågade inte gå ner från pappas famn. Den lilla däremot lyfter på fötterna, försöker dra bort den efterhängsna saken, samtidigt som hon låter som Linus på linjen där det enda ordet som går att urskilja är "pas", som betyder "inte". Hon blir helt enkelt störtförbannad. Häromdagen kom hon så på knepet för att bli av med den: gå i skuggan i stället för i solen. Voilà! Hon är inte dum. Vad månne det bli av henne? Hon kanske till slut gör som Lucky Luke och skjuter snabbare än sin egen skugga, vem vet?

like mother like daughter or the other way around

2011-02-11T23:43:00.005+01:00

Fredag i hålan. Då är det Bar du Pont som gäller, den enda trevliga baren/bistron i La Chaume. Töserna får jordgubbssaft och glass, om det finns någon smak kvar, vilket det oftast inte finns under den här årstiden, eller en liten kaka eller något annat. I dag fick de sockerkaka av ägaren. Det uppskattades av den stora, och den största, men mini tyckte att det var sådär. Hon ville bara ha systerns bit, så klart, inte sin egen.

Hemfärden gick i sakta mak och efter cirka 20 meter stannade vi på Place Ste Anne där det finns en stor väggmålning som har målats av en tysk som bor i La Chaume och som vi träffade på Bar du Pont precis innan. Han är för övrigt konstant full och minns aldrig det man säger fem minuter efter att man har sagt det. Givetvis blev det grimaseringar framför den. Först töserna...

...och sedan modern...

Denna session av skratt följdes av gråt då båda mina små stjärnor föll pladask på marken, den ena framåt och den andra bakåt, och detta precis samtidigt men på olika håll på det lilla torget. Resten av hemfärden skedde under tystnad med de båda slagna hjältarna sittandes i vagnen. Så kan det gå.

You're my sunshine

2011-02-09T14:26:00.005+01:00

Vaknade till strålande sol i dag i tre olika upplagor: Miss Sunshine, Miss Starshine och den riktiga solen. Då kan man inte bli annat än glad. Jag börjar faktiskt tycka om onsdagar och ser den för det den är: en extra ledig dag, mitt i veckan. Det är bara att njuta och umgås med mina två stjärnor. I morse blev det sovmorgon ända till 07.30 för den stora och 08.10 för den lilla. Jag själv fick ju gå upp samtidigt som den stora, även om jag helst hade velat ligga kvar under täcket. Lång och lugn startsträcka för oss alla och så slutligen drog vi ut 10.30 och åkte till den här stranden...

Inte en själ så långt ögat nådde. Egentligen var det inte själva stranden som var målet, det var lekplatsen bredvid, den enda i närområdet som håller något sånär klass, men den ligger ca 15 km från där vi bor, i Bretignolle sur mer. De andra är undermåliga med svenska mått mätt. Och få. I La Chaume, stadsdelen där vi bor, finns det en. EN. Och den är så väl gömd att ett par jag känner och vars dotter går i Miss Sunshines klass inte hade hittat den på de fyra år de bott här. Jag fick visa dem den. När jag skulle leta upp den första gången tog det mig 40 minuter innan jag förstod att det bakom dungen med buskar faktiskt fanns en lekplats.

Annars finns det en annan populär plats hos den stora och hennes bästisar T och N, och det är kanonerna vid St Nicolas-kyrkan i La Chaume. Man har fin utsikt där uppifrån, ut över det vida Atlanten...

Och sen kan man alltid avsluta en härlig dag med crêpes med nutella...
och det är precis det vi ska göra i dag också
(bilden är från när vi firade den storas fyraårsdag hemma hos bästisarna)

det gick upp ett liljeholmens

2011-02-08T22:30:00.002+01:00

Efter att då ha suttit i cirka 1,5 timmar och mer eller mindre fånstirrat på grundboksmallen och försökt leta i hjärnan efter de mer än 20 år gamla kunskaperna från företagsekonomilektionerna på Borgaskolan i Skånes bästa stad och samtidigt snurrat runt på nätet och hittat lite info om BAS-konton och bokföring, så började jag äntligen få lite struktur på siffrorna. Det var läskigt att känna paniken stiga och se siffrorna dansa tango/polka/vals/bugg framför mig och inte kunna hänga med det minsta. Jag tvingade mig själv att ta en paus och gå ut och försöka få ordning på tankarna, och se, det hjälpte. Tack och lov, för det finns ingen här som kan hjälpa mig. Sen om jag får rätt på debet och kredit, det får vi se. Men jag tänker göra mitt bästa för att få det så rätt som det bara går. Kanske sparar jag en tusenlapp också i arvode, vem vet. ;-)

rise and shine

2011-02-08T07:23:00.002+01:00

Snart dags att väcka di små. Miss Starshine var uppe klockan sex en vända. Den vändan tog maken. Sen snusade hon bredvid mig. Mysigt. Nu snusar hon fortfarande, men jag är uppe. Miss Sunshine kollade vid sex om jag var kvar i sängen, då kunde nämligen hon också ligga kvar. Hon har somnat om och sover stenhårt. Känns tråkigt att behöva väcka dem, men i morgon får de sova ut, i morgon är det nämligen onsdag och skolan stängd.

Jag ska ta tag i mitt pappersarbete igen och i dag känns allt så mycket lättare. I natt kändes det tuffare, men i dag är jag stark och oövervinnerlig. Nu ska jag hädanefter bokföra allt inom några dagar. Det är mitt löfte till mig själv, för jag vill ju inte sitta så här kvällen innan (även om det inte är det bokstavligen) och få panik över något som det inte finns någon anledning att få panik över. Det är ju bara löjligt*.

* "Löjligt var ordet", sa Bull. :-)

working 9 to 5

2011-02-07T23:28:00.003+01:00

Nu sitter jag där igen. Med papper. Fakturor. Från år 2010. Det som borde ha gjorts löpande under det året. Det sitter jag med nu. Som vanligt. Och humöret blir därefter. Surt. Och i mars ska han ha det, min fenomenale, och ytterst trevlige men ack numera så dyre, revisor. Han är värd varenda spänn, men med tanke på hur lite mitt lilla företag numera drar in, så är det nog egentligen inte så värst ekonomiskt att ha en revisor på ett stort, internationellt revisorsföretag*. Men den lilla funderingen stannar som en fundering. Jag gör ingenting åt den, för jag vet att min revisor är bäst och därför vill jag följa honom vart han än tar vägen. Och dessutom, han och jag har följts åt i åtta år. Varför skulle jag plötsligt byta till någon jag inte alls känner till? Nä, de gör jau änte! Jag hoppas på rabatt, så klart, men det är inte så lätt att få av en siffernörd.

Revisorn min har sagt åt mig i alla dessa år att bestämma en dag i veckan där jag sorterar och sätter in alla papper som tillhör företaget. Tror ni att jag gör det? Tror ni att jag någonsin har gjort det? Nope! Det ligger inte för mig, förstår ni. Jag är nämligen en så kallad självplågare. Problemet är att jag AVSKYR siffror. Jag hade det inte lätt under mattelektionerna i skolan. På gymnasiet gick jag treårig ekonomisk linje och då valde jag bort matten i tvåan och fortsatte med italienskan i stället. För mig är det än i dag en gåta hur man på ekonomisk linje fick lov att välja bort matematiken. Förklara det den som kan, jag vill faktiskt gärna veta hur man tänkte. Jag är i och för sig väldigt glad över att man kunde det, eftersom jag fick stora skälvan bara jag närmade mig mattesalen. Jag kan de fyra räknesätten plus lite till, det räcker. Fast, det säger jag nu och inväntar nästa matematikfas, nämligen döttrarnas... Och då kanske förklaringarna inte ens står på svenska! Hualigen, hur ska det gå?!

I morgon stundar en ny dag, en ny dag fylld med siffror. I morgon ska jag göra något jag aldrig har gjort, nämligen upprätta en s.k. grundbok och föra in alla siffror som står på fakturorna. I morgon tror jag att jag dör en smula....

Morgondagen känns just nu
oöverstiglig, ungefär som
att ta sig upp på denna helt släta fyr...

*Han var inte där från början, han var på ett familjeföretag, men de senaste 3-4 åren har han varit där och vandrat uppåt i sin karriär och jag har liksom fått hänga med trots att jag bara är en liten loppa, knappt det. Jag har faktiskt frågat om han vill att jag hittar någon annan, men han säger att jag inte behöver det. Det måste ju innebära att han tycker om mig lite grand i varje fall.

time flies

2011-02-02T23:03:00.004+01:00

Det här är förvisso ingen nyhet, men att vara tvåbarnsförälder som jobbar hemifrån och försöker få in några arbetspass mellan hämtning och lämning och matlagning och gud vet allt innebär att dagarna formligen flyger iväg. Från det att klockan ringer, eller Miss Starshine vaknar, vilket oftast och egentligen alltid är samtidigt, klockan sju, är det full rulle. Och då menar jag full rulle. Sitta ner och ta det lugnt? Bah! Bara för veklingar. Men samtidigt så älskar jag det, jag känner hur kroppen nu börjar vakna igen efter att ha slumrat till när det gäller jobbet i nästan två år. Att ha flyttat tillbaka till byhålan, och dessutom inhandlat en fantastisk cykelvagn med plats för två småttingar + massor med, har gjort det hela mycket, mycket roligare, och nu när äntligen barnpassning av mini börjar ordna sig och jag kan få lite tid på egen hand så känns det kanoners. Men trött är jag, så det där med att jobba på kvällarna är lika med att bestiga i riktigt, riktigt högt berg. Det finns gränser för vad man orkar. Och utan träning på hög höjd är det lite väl mycket begärt att man ska kunna springa uppför det där jäkla berget. Jag får ta det etappvis helt enkelt.

En sak har jag dock lärt mig och det är att inte vara stressad och frånvarande och tänka på något jobb när jag är med barnen, utan bara vara närvarande med dem, här och nu. De är ju det bästa jag har skapat. Någonsin. Och då får jag banne mig vara närvarande och njuta av vår tid tillsammans. Helt plötsligt är de stora och kan ta vara på sig själva helt utan min hjälp.

Bilden ovan är finfinaste prinsessan Miss Sunshine, nu fyra år och nappfri, och hennes bebis. Obs! Det är inte Miss Starshine - hon har nu vuxit förbi dockan som länge var samma storlek som hon... Se bara här så fin hon är vår minsting, vår clown, vår tuffing:

det ska va gött å leva

2011-01-30T20:38:00.003+01:00

Efter en tung höst och ett tungt slut på år 2010 har det nya året börjat alldeles fenomenalt bra. Vi har flyttat in till hålan igen efter att ha bott hela fyra månader ute på vischan. Eller vischan och vischan, det var det ju inte, men det var ca 8 km till all tänkbar kommers, som bageriet, slaktaren, mataffären och kaféer. För långt för en stadstjej som jag. Men nu har jag provat på det och vet att det inte passar mig att alltid behöva ta bilen vart man än ska. Hade jag varit ensam, utan två barn i åldrarna "kan inte sätta mig i bilen själv", varav den ena dessutom ska lämnas och hämtas på skolan fyra dagar i veckan, då kan det säkert fungera, men att aldrig kunna spontanbesöka, eller få spontanbesök, eller bara promenera och se folk och inte bara samma hästar och samma träd, det är inte min grej. Inte mannens heller, för den delen, även om han klarar av det bättre än jag. Däremot är det jobbigt att ha en miserabel fru, då är det bättre att flytta. Så det har vi gjort. Nu bor vi på en lugn gata i ett litet hus på 43 kvadratmeter med stort garage och trädgård i norrläge och vi bara njuter. Det är gångavstånd till allt - till Miss Sunshines skola, Miss Starshines dagis, affären, stranden, skogen, kaféerna, vännerna - och jag kan lunka runt med mini i vagnen och bara kika på alla hus i hålan. Här finns en hel del jättefina och gulliga hus och några rejäla lyxvillor. Har särskilt en favorit som ligger alldeles vid havet. Det är lite amerikansk känsla över det. Stort trähus vid Atlanten. Här finns ju mest bara stenhus, så man hajar till när det plötsligt dyker upp en främmande fågel.

Det känns som att år 2011 blir ett bra år. 2010 var egentligen inte dåligt, det bara avslutades tungt. Men ibland måste man slå i backen för att man ska kunna resa sig och se allt det där bra som finns och inte bara det jobbiga. Där är vi nu. Som min gode vän Mangan säger: "Uppåt! Framåt!" Jajamensan, det kan ni fethaja. År 2011: Here we come!

Huset i hålan

2010-12-08T23:27:00.008+01:00

Här följer lite bilder på huset som håller på att renoveras. Maken köpte det för 12 år sedan och nu äntligen ska det helrenoveras. Ovan ser ni hur det ser ut från gatan. Där ni ser dörren ska det bli ett badrum och dörren ska i stället vara runt hörnan, i gränden bredvid. Säkrare för barn och hundar och andra väsen som ska in och ut.

Här är Maken och Snickaren på gång med att sätta upp en av väggarna i obehandlad douglas-gran. Ett trähus bland stenhusen. En mink bland hermelinerna. En isolerad dröm bland de oisolerade helvetena.

Maken vill nog helst inte vara med i den här bloggen, men det får han finna sig i, för annars ser ni inte hur det såg ut innan...

...och hur det ser ut nu...

Här ser ni väggen som var på bilden där Snickaren var med också.

Och det här är gången ut från det som håller på att byggas till ingången och ovanvåningen, helt enkelt den delen man ser utifrån gatan. Det som byggs just nu syns inte, det ligger mitt emellan andra hus.

Mer bilder kommer, men inte nu - ögonen bara stänger sig, som Miss Sunshine säger. :-)

Bland snarkningar och sjuka barn...

2010-12-08T23:17:00.002+01:00

...skriver jag så en rad. Det är mycket den här hösten, väldigt mycket. Nu är det vinter och det börjar bromsa in lite. Mitt jobb bromsade in för längesen, det är makens som har varit hysteriskt. Fram tills nu. Nu lugnar det ner sig. Men huset, det vi renoverar, ska jobbas på mellan det nystartade företaget och hemmets lugna vrå, så jag vet inte hur mycket det egentligen lugnar ner sig. Själv servar jag, jag sköter markservicen, skjutsar till skolan, umgås med Miss Starshine och Miss Sunshine, bakar, lagar mat, städar (ibland i alla fall. Det ligger inte högst på priolistan.) och försöker träffa en vän eller två i varje fall en gång i veckan. Det funkar. Det är inte optimalt, men det funkar. Snart åker vi hem till Sverige. Jul i huvudstaden och nyår i Skånes bästa stad. Det ska bli underbart. Hämta lite energi innan jag ska tampas med hålan igen. Men när jag kommer tillbaka ska vi bo nära skolan, i samma del av hålan som vi har huset. Det innebär att jag slipper ta bilen till allt. Jag kan gå eller cykla till affärer, vänner och kaféer. Det ska bli sååå skönt. Och i slutet av sommaren är huset klart. Då ska det njutas i fulla drag!!!

Fritidsaktiviteter i hålan

2010-11-12T08:39:00.006+01:00

Det förra inlägget blev så dystert, så jag känner mig nödgad att lätta upp stämningen lite. Vi har ju även kul, vi hittar på grejer, vi skapar, ensamma eller med vänner och släkt. Här är några exempel:

Den ömma modern tycker att de färdiggjorda dockhusen är alldeles för dyra,
så när det dök upp en lämplig kartong satte skapandet igång.
Och Miss Sunshine lär ju minnas huset hon gjort själv mer
än ett hus som kommer färdigt i färggrann plast. Hoppas jag.
Här färglägger hon fönsterluckor.

Här får väggen fin gul färg.

Dags för lite variation.
Eftersom det var fint väder den dagen
blev det modellera utomhus med Mamy Lily.

En eftermiddag kom bästisarna Thomas och Nathan
på besök. Efter lite inneaktiviteter gick vi ut i regnet
och hälsade på hästarna på Le Ranch precis bredvid där vi bor.

grey but full with hearts

2010-11-12T08:23:00.003+01:00

Sitter i ett grått Sables d'Olonne och saknar mina vänner. Jag saknar ett riktigt rejält asgarv. Men så är det. Det är en tuff höst. Vi valde att bo här och valde att sätta igång med både hus och företag samtidigt. Nu så här i efterhand borde vi, om vi hade kunnat, kanske väntat lite till med huset. Maken går på knäna och brottas med ständigt dåligt samvete över att han inte är tillräckligt mycket hemma och alltid är trött. Töserna och jag försöker hålla humöret uppe. Eller rättare sagt, jag försöker, de har det redan. Miss Sunshine går i skolan och har skaffat nya kamrater. Miss Starshine vet inget annat än världen som kretsar runt hennes ömma moder. Dagmamma är på gång, men det går inte så fort som vi önskar. Jag behöver komma tillbaka till att vara jag också, att ta den där timmen i gymmet, att bara flanera runt på stan, att bara sitta i soffan och läsa en bok. Det kommer, det gäller bara att ha tålamod och det är det jag inte har just nu. Det är lättare att ha tålamod när det är fint väder ute. Nu är det bara grått. Grått inne, grått ute. Men det går mot ljusare tider. Snart är taket på plats på huset så att maken slipper åka dit och tömma golvet på vatten efter de senaste skyfallen, något som tar sina modiga timmar. Snart är det jul och vi drar norröver till Stockholm och sen Malmö och sen hänger vi där i några veckor för att ladda batterierna. Det ser jag otroligt mycket fram emot.

Miss Sunshines nya fina påslakan,
full med en massa hjärtan.
Så mycket kärlek och ännu mer
känner jag för min älskade lilla famil.
Kärlek när den är som störst.

Illa

2010-10-13T23:42:00.003+02:00

Vi har varit sjuka. Jättesjuka. Sämst har nog jag mått. Visst är det så. Att Miss Sunshine och Miss Starshine hade lika mycket feber som jag innebär ju inte att de har mått sämre än jag, mer att vi har mått lika dåligt, men jag har ändå mått sämst för jag har ju mått dåligt av att mina små Missar har mått dåligt. Så det så. Och inte blir det bättre av att man måste ÄTA varje dag och att en av oss tre är den som står för matlagningen... Resultatet ser ni här:

Japp, det var en SÅN dag. Att dessutom TVÅ sådana pizzor hamnade i vårt kök skyller jag helt och hållet på Sjukdomen. Den ena av dem var dock god. Ja, man kan döma efter förpackningen. Den lite lyxigare kartongvarianten var den som smakade nåt annat än Emmentaler, denna förbenade ost tillsammans med Gruyère som de envisas med att ha på köpepizzor från stormarknaderna och som den inplastade varianten var överöst med, vilket gjorde att all skinksmak försvann all världens väg. Kartongvarianten hade speckskinka, mozzarella och ruccola. Den var faktiskt helt okej. Men det lär dröja till nästa riktigt stora Sjukdom innan ett sånt här par letar sig in i det här köket igen.

Breakfast at Tiffany's

2010-10-09T09:05:00.002+02:00

Sverige och Frankrike har helt olika frukosttraditioner. I Sverige är det nyttigheter som gröt eller yoghurt med flingor eller mackor med ost och skinka som gäller. I Frankrike gör man på allvar reklam för Nutella som smörgåspålägg för att få en balanserad frukost, då tillsammans med en kaffe och ett glas apelsinjuice. Det är där balansen kommer in... Maken har övergett det söta mot det salta, som man säger här. Döttrarna har aldrig haft något val - det är den svenska varianten som gäller, utom på söndagar när vi bor i La Chaume nära bageriet och inte i Sauveterre långt från allt som ens doftar bröd. Då blir det gärna croissant med sylt.

Problemet är dock att Miss Sunshine inte vill äta frukost och har aldrig riktigt velat göra det. Hon har haft sina perioder där hon faktiskt får i sig en halv tallrik yoghurt med flingor utan att jag tjatar på henne, men den perioden är över nu. Jag försöker att inte göra en stor grej av det, men det är inte så lätt eftersom jag vet vilket dåligt humör hon får om hon inte får i sig något. När hon var yngre drack hon sin välling. Den har hon slutat med för längesen. Nu dricker hon mjölk med honung när hon vaknar. Det mättar. Så klart. Men det är därför vi går upp minst 1,5 timmar innan skolan, så att det ska hinna lägga sig och hon bli lite sugen på något. Det kan hon bli. Ibland. Men oftast är det jag som, meddelst lirkning, får henne att få i sig fem skedar yoghurt. Det släpper säkert en dag. Eller så gör det inte det. Jag måste släppa det.

Det gjorde jag i dag. Helt. Det blev frukost i soffan och frukosten bestod av clementiner, tre stycken, och en halv knäckemacka. Det tog en timme att få i sig det, men det är ju lördag. Och det är mysmys i soffan, bara hon och jag. En lugn jag. En som inte stressar upp sig för att hon inte får i sig rätt mängd, enligt mig, mat till frukost. Nu är det dags för mig att äta min tallrik med yoghurt. Det ska bli otroligt gott. Får väl se om jag får en av döttrarna som sällskap.

Dundergrip

2010-09-29T22:08:00.005+02:00

Jag har fått en ny kärlek. Det är en grip, eller vad man nu ska kalla den. Man kan kila in den i trånga utrymmen för att hämta något som man har råkat tappa ner. Som jag hade gjort. Jag hade tappat ner en insexnyckel under altanens trätiljor. Av någon anledning stod jag där när jag skulle ändra sadelhöjden på min cykel. Givetvis tappar jag insexnyckeln och givetvis åker den ner under altanen. Jag hyste ingen förhoppning om att få tag i den, så små, taniga fingrar, för att inte säga långa, fingrar har ingen. Mitt hopp stod till Maken. Kanske hade han en magnet? Nope. Men, sa han, jag har något ännu bättre. Och hem kom han med den här...

Det här är alltså Dundergripen. När man trycker in den röda delen så åker det ut en liten klo, en gripklo. Ni ser själva de smala springorna mellan trätiljorna. Där tog den sig ner för att plocka upp min nyckel. Att göra det var lite som de där spelen på nöjesfält där man lägger i en peng och så ska man styra en gripklo och försöka få tag i vad det nu kan tänkas vara det finns i just den lådan. När jag fick tag och upp nyckeln dansade jag allt en liten glädjedans framför Miss Starshine, som såg något förvånad ut.

Och ovan ser ni den i närbild. Eller dem, faktiskt. Både Dundergripen och insexnyckeln.

Glas(s)klart

2010-09-26T22:01:00.004+02:00

Allt är inte glasklart i den här världen. Rättare sagt, det är mycket som inte är glasklart. Det är till exempel inte glasklart varför SD valdes in i riksdagen. Det är inte heller glasklart hur regeringen, den nya, kommer att se ut. Hur vårt nya hem kommer att se ut inuti är inte heller glasklart. Inte än. Men det kommer. Först ska väggarna upp. Och taket. Sen har vi det stora dilemmat: Tulikivi-brasbakugnen, eller bakbrasugnen. Det är stort både bildligt och bokstavligt talat. Tulikivin väger 1700 kg och är 165 cm hög, lika lång och ståtlig som en annan, men något tyngre... För den oinvigde är Tulikivi-spisar en sorts spisarnas Rolls Royce, gjord av täljsten och med finskt ursprung. Här i Frankrike kostar den ca dubbelt så mycket som i Sverige, så just nu lutar det åt att vi köper den från Skånes bästa stad, Malmö, och fraktar hit den och låter återköparen här sätta ihop den åt oss. Men det är inte i hamn än. Vi vet inte om vi verkligen kan ha en och om vi kan ha en där vi vill ha den. Men fantastisk är den oavsett, det är i varje fall glasklart. Och skaffar vi inte en till det här huset så lär det införskaffas en till vårt nästa hus, var det än må vara.

Eftersom glasskiosken stänger den 10 okt
måste vi passa på vid alla soliga tillfällen
att inmundiga glass.
Mini håller Makens glass -
hon tyckte att han kunde ta
den lilla skeden
som egentligen var avsedd för henne.
Hon vill ju göra som syrran, ju!

som det kan bli

2010-09-20T23:12:00.002+02:00

Svenska folket har talat och valt in ett högerextremt parti i riksdagen. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, men mest av allt är jag bestört. Hur kunde det bli så?? Inte mycket att göra, mer än att säga "FAN!", kavla upp ärmarna och kämpa för att de åker ur om fyra år.

konsten att bara vara

2010-09-16T23:58:00.003+02:00

Det är skönt att bara vara. Att bara ta det som det kommer och inte stressa. Den där lampan jag skulle köpa kan vänta med att bli inköpt till...tja...en annan dag. Det var längesen som jag har tagit det så här lugnt och bara varit. Visst, jag dammsög och torkade golvet i dag, men det tog sin lilla tid eftersom jag gjorde annat emellan, som t.ex. pratade med E i Prag på Skype. Sen blev det lunch och därefter siesta för Miss Starshine. Då passade jag på att hänga framför datorn igen och snacka med brorsan i Buenos Aires. Till slut fick jag väcka skönsovande stjärnan, för vi skulle ju åka och köpa den där lampan till systern, så att hon slipper bli rädd när hon vaknar mitt i natten. Tanken var god...för när jag väl fått i stjärnan mellanmål, klätt på oss, samlat ihop oss, hittat kopplet (till hunden, inte någon annan), placerat mini i barnstolen i bilen och var redo att åka, då ringer min engelska väninna P. Eftersom klockan blivit så mycket så ändrade jag planen, så i stället för lampa blev det kaffe på Bar du Pont innan hämtning av Miss Sunshine skulle ske kl 16.20 piiiip. Fortfarande ingen stresskänsla alls, utan jag bara var.

Miss Sunshine hade blivit lovad en glass, så glasskiosken var första anhalten efter skolan. Hon fick en och lillasyster och jag delade på en. Sen hade vi choklad överallt...men gott var det. Och det gäller att passa på - de stänger den 10 oktober. Efter glassen var det dags för...ja, vad? Lekplats? Stranden? Det blev både och. Och jag bara var. Ingen stress. Inget jobb som väntade mig.

Miss Starshine med bästisen Esteban
på stranden en dag som denna

Väl hemma igen tog vi det lugnt. Igen. Lite mat, lite ommöblering så att storasyster inte ska bli så rädd, plus installering av lampa bredvid sängen. En gammal dock, som kommer att lysa upp hela rummet och väcka lillasyster...men hon somnar om, det är inga problem. Efter mat, lite teve, lite mjölk med honung till den stora och välling till den lilla, så däckade först den lilla, sen den stora. Och den ömma modern fortsatte att bara vara. Men nu är det slut, nu är det dags att släcka ner för dagen och fortsätta att bara vara i morgon. Det är skönt. Det rekommenderas varmt. Jag vet att det inte varar för evigt, men nu njuter jag. I fulla drag.

on a rainy day

2010-09-12T22:51:00.002+02:00

Miss Sunshine har igen börjat i skolan, école maternelle, och det gick över förväntan. Visst, lite gråt och tandagnisslan första dagen, men det var tvärtom när vi hämtade henne. Hon hade haft det fantastiskt bra. Så klart.

I fredags var det föräldramöte där lärarna informerade oss, föräldrarna, om hur deras arbete var upplagt och läsårets aktivitetsprogram. Tid fanns då också för att ställa lite frågor. En fråga som jag länge grunnat på var vad de gör de dagar de regnar. Får barnen gå ut eller inte? Svaret var: "Nej, de får stanna inne." Det här är en stor, STOR, kulturell skillnad mellan Sverige och Frankrike, såvida man inte bor i ett område där vädret i stort är som i Sverige, d.v.s. regnigt, blåsigt och snöigt under höst och vinter. I alla andra områden stannar barnen kvar inomhus om det regnar, för inte kan man väl släppa ut de stackars barnen i friska luften?! Bättre då att de stannar inomhus där bakterierna frodas och har värsta swingerpartyt. Jag blir bara så matt. Dessutom får barnen inte vara i sandlådan när det har regnat, de får bara vara i den när den är torr, snustorr. Förklaringen till allt det här var att de annars skulle få byta kläder på barnen stup i ett för de blir ju blöta och det blir sand överallt... Regnkläder existerar inte här. Kanske något jag borde importera och tjäna en hacka på... Miss Sunshines fröken sa dock att det inte regnar så ofta här, så det var egentligen inget problem. Jag håller inte med henne - det regnar ganska ofta här under höst och vinter, men jag får göra som de sa: Ta ut henne efter skolan.
Hoppas bara att de öppnar fönstren om de nu ska vara inne när de regnar...

such a lovely day

2010-09-12T22:39:00.004+02:00

Har haft en fantastisk söndag, helt underbar på alla sätt och vis. Vädret perfekt, sol och 20 grader, humöret på topp, god mat, gott sällskap, ingen stress. Promenad på morgonen med la famiglia. Passerade stallet, Le Ranch, och det visade sig att de skulle ha öppet hus på eftermiddagen, så när eftermiddagen kom gick vi dit. Miss Sunshine ville, som hon sa, "först titta, sen prova". Sagt och gjort, hon tittade - noga - och sen provade hon. Jag blev sååå stolt, för den här lilla tjejen är en sån som tittar många gånger innan hon vågar. En observatör av rang, helt enkelt.

Miss Sunshine och Monsieur samarbetar vid stigbyglarna...

Hon var dock lite besviken över att hon inte fick prova en stor häst och hade lite problem med att förstå att hon först behövde bli något större innan hon fick prova en stor. Men besvikelsen gick snabbt över, och väl hemma blev det ett dopp i poolen med fadern medan den ömma modern drog iväg på en mountainbiketur för första gången på flera år. Det gjorde den ömma modern enormt gott och hon landade hemmavid med ett stort leende efter en 16 km lång tur. Får väl se hur det känns i morgon... Hur som helst så bådar det gott inför hösten som lär bli fulltecknad med allsköns aktiviteter för stora och små.

busy

2010-08-31T21:39:00.003+02:00

Jo, jag lever, men jisses vad tiden går fort när man har mycket att göra. Lägenheten såldes hastigt och lustigt, så Monsieur, barna och jag fick åka hem och tömma den inför utflyttningen som var i går. Jag planerade för en gångs skull bra och har inte ett enda jobb med mig i bakfickan. Och om sanningen ska fram så vet jag inte ens när jag kan börja jobba igen. Det lär ju inte bli en lugn höst heller nu när Monsieur har blivit egenföretagare plus att husrenoveringen ska påbörjas. Piuh! Blir trött bara jag tänker på det. Tur då att jag ska bo granne med bästa vännen, norska M och hennes lille son E. Det gör det hela lite lättare.

Men nu njuter jag fullt ut med barnen i världens bästa svenska stad: Malmö. Bloggen kommer igång igen, jag lovar, men jag vet bara inte riktigt när. Kanske i helgen, när jag har fått min nya dator och kan fixa och trixa med den.

worst week of my life...

2010-08-11T00:25:00.003+02:00

...var väl i och för sig inte den en och en halv vecka som precis passerade, men den var jobbig, det var den. Monsieur drog till en liten ö i Engelska kanalen, jag blev kvar hemma med Miss Sunshine, Miss Starshine, Galna hunden och svärmor. Den sistnämnda åkte hem efter några dagar och kvar var således jag och resten av gänget. Ensam i en stad där man känner några få, varav en är hemma i Norge just nu, en annan har sin brorson från England här, en tredje är bortrest och en fjärde jobbar, då är det inte helt lätt med en 14-månaders som helst bara vill träna på att gå, helst med hjälp, och en motsträvig 3,5-åring som inte riktigt förstår varför pappa drog till Tonton Y:s ö utan henne och varför mamma har nerverna utanpå på grund av jobb som måste göras när småttingarna sover...påspätt med att när man ska gå ut ska alla med ut, inklusive hunden! Miss Sunshine och jag var på kollisionskurs från dag ett till dess att jag tog mitt förnuft till fånga och insåg att det faktiskt var jag som var den vuxna personen och då borde uppföra mig bättre (med hjälp av peptalk från olika håll... Tack, Mulle! & Merci, cheri, l'amour de ma vie.). När jag lugnade ner mig och stoppade in alla nerverna som låg utanpå, ja, då lugnade även Miss Sunshine ner sig. Magic!

Under den här tiden har vi även varit avskärmade från världen på grund av att internet slutade fungera, bildörren på Miss Sunshines sida har inte gått att öppna, jag bröt av nyckeln till skåpet i köket där alla tallrikar står och min sista kontaktlins gick i två bitar i ögat under morgonpromenaden i skogen med hela gänget så att jag fick köra hem blundandes med ett öga...

I morgon drar vi till La Rochelle och hämtar hem Monsieur. Hade jag kunnat, då hade jag dragit en vecka SJÄLV någonstans, men nu är det bara att förbereda bilresan hem till Sverige för tömning av lägenhet. Kanske blir läge för en ny "worst week of my life"-inlägg inom en snar framtid... ;-)

Dream on

2010-07-20T07:57:00.006+02:00

Drömmar är märkliga ting. Drömtydning tycker jag är ännu märkligare. Dessutom kan de skrämma vettet ur människor, som t.ex. rinnande blod = någon dör, eller få dem att tro att deras lycka snart är gjord, för om man drömmer att man tappar ens tänder, då får man snart en massa pengar. Så drömtydning går bort, men drömmar är ändå fascinerande. Varför drömde jag, att jag var hemma hos Makens morbror och moster i deras hus som inte var deras hus? Och varför var min gamle popkompis där och sjöng för oss? Varför var han plötsligt tillsammans med en tjej från Asien? Och varför hade Makens morbror en jätterutschkana i sitt hem som var hur kul som helst att åka ned för? Och varför tog denna roliga dröm slut???

Något annat jag ofta drömmer om är Val d'Isère där jag bodde under andra hälften av 1990-talet, men något stämmer inte. Det är nämligen inte byn Val, det är en annan by i ett annat bergslandskap, men det är ändå Val, för alla människor som är i Val är där. Det underliga är, att jag har drömt om den platsen så många gånger under flertalet år, så jag kan utan problem rita upp landskapet, vägen dit och själva byn, exakt hur den är uppbyggd. Men...jag har aldrig varit där, det är det som förbryllar mig. Att jag drömmer om Val är normalt, man drömmer om platser och människor man tycker om, men att drömma om en plats men göra om den så att den inte ser ut som den gör i verkligheten, det är för mig mycket märkligt.

En gång, när jag var i yngre tonåren, kom jag till en plats där jag aldrig hade varit. Ändå visste jag exakt var allt låg. Det där är också märkligt. Och lite läskigt, för det kan ju då innebära att jag i ett annat liv har varit där. Eller så är det så enkelt att många småstäder påminner om varandra och det därför inte är så svårt att lokalisera station, post och annat. Man kanske skulle ta sig till en healer eller en hypnositör och kolla vad som döljer sig. Eller inte. Tänk om man får reda på en massa konstiga saker som skrämmer vettet ur en? Nej, då föredrar jag att inte veta och i stället fortsätta att spekulera om vad det kan vara. Spekulera är kul - tankegångarna blir ibland så vindlande att man blir yr.

Borta bra, men hemma bäst

2010-07-19T21:49:00.002+02:00

Det gick inte längre, jag gav upp. Eller inte helt, jag har kvar WP-kontot för det är så enkelt att lägga upp småposter och bilder via min telefon. Men jag tänker blogga här igen. Var för inkörd på blogspot, kom aldrig riktigt in i WP. Nu är jag tillbaka här. Det känns bra. Mycket bra. Det känns...hemma.

Hooked!

2010-04-10T13:03:00.002+02:00

Ledsen, Blogspot, jag överger dig. Det har varit en rolig tid, men det är dags för lite nytt.

Vänner! Följ med till Tour de vie på WordPress i stället. Den här bloggen ligger kvar, det kan dyka upp en post då och då, om andan faller på, men annars händer allt på WP från och med nu.

I change blog tool to WordPress from today. Join me there instead!

Häng med! Och häng kvar!

2010-04-09T14:08:00.003+02:00

Så här är det: Min bror, den ödmjuke, tycker att jag ska prova på att blogga på WordPress i stället. Jag är skeptisk, men han har några bra argument varför jag ska göra det, bland annat att jag i förlängningen kan ha min hemsida på WP och därför är det bra om jag är bekant med hur det fungerar. Det argumentet väger tungt. Sedan är det så att WP är snyggare, tycker han. Jag är benägen att hålla med. Däremot är det för mig för tillfället lite tungrott eftersom det är nytt för mig, men för att det ska bli mindre tungrott så måste jag dit och ro. Därför har jag satt upp ett konto där och har så smått börjat göra några små inlägg. Följ med mig dit och kom med kommentarer om hur ni tycker att den sidan är. Adressen är: tourdevie.wordpress.com
Som sagt, Balance var redan taget, så det blev Tour de vie i stället (vilket visade sig vara ett cykellopp i Kalifornien. Bara en sån sak.).

Men observera att jag även har kvar den här sidan till dess att jag är SÄKER på att jag ska byta, d.v.s. när jag ror fortare där borta än här. :-))

light as a feather

2010-04-07T22:43:00.004+02:00

Påsken kom och gick. Vi hade näsan i maginfluensa, så vi brydde oss inte så mycket. Svårt dessutom att berätta om häxor och Blåkulla när det i det här landet handlar om chokladkaniner. Enbart. Men Miss Sunshine och jag gjorde ett påskris. Jajamensan. Upptäckte att "fjädrar" var ett svårt ord för henne. Hon fick det till "fjärilar", så när Maken kom hem fick han berättat för sig att vi minsann hade gjort ett "papillon"-träd. Maken förstod först inte så mycket, men sedan gick det upp ett ljus. "Ah! Plumes!"

Efter en fjäder, som hon inte fick fast, tröttnade dotra på att göra påskris, men jag fick ivriga påhejningar när jag gjorde klart det och sedan satte upp det bakom spegeln. Hon däremot tejpade fjädrar så det stod härliga till på bordet... och på pappren jag hade tagit fram för ändamålet...

Jo, det finns ett papper där under...

Vannes

2010-04-06T23:48:00.008+02:00

Bild hämtad från stock.xchng - golf in Bretagne

Precis innan Mini blev sjuk var vi i Vannes i Bordeaux, 2,5 timmars bilväg från Sables, för att hälsa på vänner som vi inte sett på två år. Jag fick då minnesbilder från när jag i mitten av 1990-talet jobbade på en resebyrå som sålde skid- och golfresor och jag, den ofrivillige golfaren, hade tvingats att ta grönt kort så att jag kunde följa med på PR-resan med ett gäng pro:s från golfklubbar på västkusten. Resan gick till Bretagne och området runt Golf de Morbihan. Jag blev förälskad i arkitekturen och landskapet och var på vippen att stanna kvar. Vi åt, drack och sov golf i tre dagar, på tre olika slags golfbanor, och vi hade "aperitifgolf" där vi gick ut med varsitt glas med dryck i, en golfklubba och en boll och spelade på övningsbanan tills vi inte såg bollarna längre. Fantastiskt kul! Golfspelet blev jag inte så förälskad i just där och då, men den kärleken har däremot vuxit sig starkare med åren och det var ett tag väldigt mycket golf i mitt liv. Nu saknar jag det något enormt, men det blir tid för det sen igen. Femton år senare var jag alltså tillbaka i samma region, nu med Maken och de två små. Det är lika vackert som då och jag rekommenderar varmt ett besök där.

Alla fem barnen på en och samma bild:
Nell, Camille, Baptiste, Louise och Céleste.
Och Maken och Céline.

När det gäller vännerna vi besökte kan jag bara säga att det var fantastiskt trevligt och med tanke på att det var fem barn i åldrarna 10 månader till 4 år så gick det över förväntan. De tre äldsta fann varandra direkt och de två yngsta, som det skiljer två månader mellan, körde varsitt race, sida vid sida. Tro det eller ej, men lugnare kväll har jag inte haft på länge. :-)

Vem behöver dyra leksaker
när det finns träd och en liten plantering??

Jag älskar de franska karusellerna.
Det gör även barnen.

den inbillne sjuke

2010-04-06T23:32:00.003+02:00

Det kan vara jag. Eller Maken. Oavsett vilket så går vi runt och känner efter lite sådär extra mycket nu efter helvetesveckan som gick med magsjuk Miss Starshine. Eftersom hon är en minivariant* och därmed inte har så mycket reserver att ta från när det krisar, så fick hon ta en vända till sjukhuset här i Sables för observation över natten. Där reglerade hon det hela själv, utan vare sig dropp eller andra skojigheter man annars kan få på sådana inrättningar. Mini behövde helt enkelt sova ut, först då kunde hon behålla det vi hällde i henne. I vårt hem går det nämligen inte att stänga ute några som helst ljud. Inga dörrar där inte. Knappt ens några gardiner, så dagsljuset sipprar in, eller rättare sagt, flödar in, och är man då som Mini** är, nämligen både ljud- och ljuskänslig, då tror f** det att man inte sover så bra och då lär illamåendet man går runt med inte att försvinna. Men det gjorde det till slut. Sedan var det Miss Sunshines tur... Men hennes sjukdomsförlopp var kort och intensivt, så hon var frisk på två dagar. Däremot har hon fått vara hemma en extra dag från förskolan så att vi inte smittar ner de andra barnen. Maken snörvlar i sitt hörn, men jag tror inte riktigt på att han är sjuk. Jag mådde otroligt illa i går och hade fruktansvärd huvudvärk i dag, så jag har bara väntat på att det ska bryta ut, men nu börjar jag faktiskt bli övertygad om att det är ett hjärnspöke. Och det är ju fantastiskt skönt. Känner mig redan helt frisk. :-)

* Det skiljer 2 kilo på töserna i samma ålder, 10 månader. Lika långa, men 2 kilos skillnad. Det gör en hel del när man blir sjuk och tillhör den som har 2 kilo mindre hull...
**Hon får gå under smeknamnet Mini numera, bara så att ni vet.

hon kryper tätt intill

2010-03-09T13:51:00.004+01:00

Miss Starshine har knäckt koden. Krypkoden. Sen två dagar tillbaka tar hon sig fram av egen maskin. Några större hastigheter är det inte fråga om. Än. Och hon kryper tätt intill. Nu. Men det lär ändras och då gäller det att hänga med, för i huset i Sables finns det diverse fällor för barn i den åldern. Det är minst av allt barnsäkert. Eller vad sägs om stentrappa från övervåningen som även är sovrum och lekrum, stengolv på nedervåningen, ett värmeelement/kamin på fyra hjul som drivs med något väldigt brandfarligt, kyla (huset är nämligen väldigt dåligt isolerat)...? Men vet man om det, vilket vi ju vet, då är man på sin vakt, vilket vi ju är. :-)

Här borde en bild på
en krypande Miss Starshine vara,
men den ömma modern
ligger lite efter i fotograferandet.
Det blev i stället en bild från i söndags
när Solen matade Stjärnan i skogen.

Miss Sunshine kryper också tätt intill. Det gör hon dels när hon visar sin syster hur det går till när man kryper fort, dels när hon sover mellan Monsieur och mig själv. Och när hon gör det gör det inget att det bara är ca 12 grader i sovrummet - hon är som en kamin hela hon och så lägger hon sig gärna tätt tätt intill. Myyyysigt!!! Och välbehövligt för denna genomfrusna kropp. Inte ens med strumpor, joggingbyxor modell tjocka och långärmad t-shirt vaknar jag varm. Men sjuka är vi inte - bakterieluskerna är nedfrysta... ;-)

Och en bild på när
orkanen Xynthia kröp tätt intill
Sables d'Olonne . Denna stenmur
raserades av arga Xynthia.

Xynthia

2010-03-06T17:25:00.003+01:00

Att döpa orkaner är populärt. Den senaste i raden var Xynthia. Det var en argsint en som ödelade byar och delar av städer precis vid Atlantkusten här i Vendée. 52 personer dog, 7 saknas. Les Sables d'Olonne klarade sig hyfsat bra. Strandpromenadens äldre del fick stora hål i marken, precis som på vår sida av staden, i La Chaume, där vattnet tog sig upp under vägen och lyfte upp asfalten. I småbåtshamnen åkte bryggorna iväg och båtar sjönk eller landade på andra båtar. Maken sov gott bredvid mig och vaknade vid tresnåret på natten. När han hörde vinden blev han lite orolig för att taket skulle ge sig av. Jag själv var vaken mellan 1 och 4 för Miss Starshine tyckte inte det var så kul att sova...men jag reflekterade inte så mycket över vinden, kände mest bara att jag hade det gott i sängen. Brorsan frågade om jag hade gått ut och kollat. Tack och lov hade jag inte det. Det fanns dock idioter som gjorde det och helt ärligt var det väl inte det smartaste, fast visst kan jag förstå att det lockar. Läste om en man som tagit med frun och de två barnen ut för att se på havet... De räddades dock undan jättevågorna som slog in, vågor som vinden lyfte med sina starka armar och som gjorde att fiskebåtar hamnade uppe på kajen i en stad. Som maken min sa: Det var väl tur på ett sätt att den slog till på natten och inte på dagen - då hade ännu fler varit ute och kollat och då hade förmodligen dödsantalet stigit.

Småbåtshamnen, Sables d'Olonne
Bild hämtad på Flickr.com, tagen av oula85

Jag låg iofs och funderade över om vad som skulle hända med vårt hus om en tsunami drog förbi, men vi ligger upp i en backe så det skulle vara lugnt. Sa maken. Fan vet när naturens makter har röjarskiva...

Mot våren

2010-02-24T10:34:00.004+01:00

Nu packar jag, inte en dag för sent. Vi åker i kväll från Kastrup, om inte de franska flygledarna har utökat sin strejk. Ute är det minus 6 grader. Ska bli skönt att komma till ett Sables d'Olonne där snön är långt borta, där solen visar sig och mannen finns. Visst regnar det en del, men just nu föredrar jag det och tio plusgrader än den här envisa kylan. Trodde aldrig att jag skulle säga så, men så är det. Även jag har en snögräns, särskilt när man bor i en stad långt bort från höga berg.
Men, hör ni, jag ville bara säga hej då, på återseende, och då från ett lite varmare land, för nu packar jag ner datorn. :-)

Sables d'Olonne.
Vi bor i riktning
ungefär rakt bakom masten
längst till höger och ca 50 meter in.

Vit, blanc, white, weiss ...

2010-02-23T09:35:00.003+01:00

Vackert så att det förslår.
Tignes, Frankrike, 2010.

...är en färg som vi har sett en del av i år. När man tror att våren är på väg, som i går eftermiddags när det rann små rännilar av vatten på gatorna, blir den upphunnen och förbisprungen av vintern igen, allas vår Kung Bore. SJ sliter sitt hår och strandsätter sina resenärer som har kommit till de olika stationerna runt om i vinterlandet i Sverige i tron och hopp om att tåget de ska med verkligen kommer att avgå, och alla skyller på alla - regeringen på förra regeringen, Banverket på SJ, SJ på Banverket osv tills de har kommit till vägs ände, eller räls ände, och där inte står någon mer på tur att skylla på - men faktum kvarstår: Det är katastrofdåligt att tågen i ett land så långt norrut som Sverige och där vintern faktiskt brukar hälsa på varje år står stilla på grund av frusna växlar! Nu drabbas inte jag, jag tar flyget i morgon ner till Paris. De går i varje fall, och hur klimatsmart är det egentligen, att det miljövänligare tåget står still medan det mer nedsmutsande flyget går??? Nu hade jag iofs tagit flyget i alla fall - tåget kostade det tredubbla för mig och töserna, men ändå. När ska tågpriserna sänkas så att man har råd att ta tåget ner i Europa? Inte över en överskådlig framtid, tror jag. Tyvärr.

last minute

2010-02-18T00:29:00.004+01:00

Varför väntar man alltid till sista minuten? Varje år är det samma visa inför mötet med Revisorn: Kvällen innan vi ska ses tar jag fram Pärmen med alla Papper i. Sitter de i ordning? Nope. Inte det minsta i ordning. Detta trots att jag lovat Revisorn att jag ska sätta in den gångna veckans papper i pärmen varje fredag så att jag på slutet av året bara kan ta pärmen och på lätta steg och utan påsar under ögonen ta mig till Mötet. Det lovar jag varje år. Det har snart gått åtta år och än har ingen förändring skett. Jag sitter fortfarande kvällen innan och sorterar. Konstigt nog gick det ovanligt smidigt den här gången. Jag hade nämligen sparat alla Kvitton och kunde snabbt (nåja...) och enkelt (ganska...) hitta dem och sortera dem i rätt månad. Tror jag. Ja, ni ser, inte många rätt där inte. Särskilt inte vid denna sena timme. Och inte efter att ha fått stora skrämselhickan när allas vår Anja höll på att köra ihjäl sig i OS-störtloppet i Whistler. Tack och lov gick det bra. Det tror jag minsann det gjorde även med alla mina Papper i min fina Pärm (som nog är i minsta laget, men om man sätter sig på Pärmen så stängs den...)

Och nu över till en helt annan sak... Jag har ju varit ganska frånvarande här sen i november. Det har sina randiga och rutiga skäl. Ett av dem har varit trötthet, ett annat inspiration - det förstnämnda har jag haft, och har, en masse och det sistnämnda har lyst med sin frånvaro. Nu hoppas jag dock att situationen ska bli den motsatta, att tröttheten ska försvinna och inspirationen vinna mark. Vi drar till Frankrike och där hoppas jag att det infinner sig, stadiet jag just nu önskar mig så det gör ont.

I'll be back, som Kaliforniens guvernör sa på den tiden han kallade sig för skådis...

Var på tjejhelg i Sälen v.5.
Så här såg det ut i Tandådalen.
Vackert så det förslår.

Overdone

2009-11-08T21:12:00.003+01:00

Så har man gjort det igen. Det kvittar hur gammal man än är, man gör det gång efter annan. Och nu med två småglin är det extra tungt. Jag är inte 25 längre, även om jag så gärna vill tro det. Jag är marginellt äldre, inte mer, men det känns i kroppen, det är där skillnaden är. Huvudvärken är densamma men det är kroppen som reagerar annorlunda. Den är liksom tröttare och klarar inte två sena kvällar på raken, två kvällar som dessutom innehöll gott vin, lite portvin och en fantastisk slånbärssnaps. Särskilt inte när småglina vaknar TIDIGT. De bryr sig inte det minsta om att föräldrarna behöver en (Okej, fem...) timme till i sängen, och det med all rätt. Varför skulle de? Det är ju vi själva som försätter oss i de här situationerna. Nu går det ju väldigt lång tid emellan, som tur är, och det var ju inte precis så att vi raglade hem, tvärtom, men det är sömnbristen som ger det där extra, det där som gör att kroppen bara inte vill. Det är inte för inte som sömnbrist är en gammal beprövad tortyrmetod...

Öresundsbron sedd från Bunkeflostrand
en sen eftermiddag i oktober.
Mother Nature is the one!

Nåväl, nu är helgen snart över. En mycket trevlig helg ska tilläggas, värd den här tröttheten ändå. Jag sitter här och översätter ett modeprogram, vilket jag väl är sådär sugen på just nu. De andra tre snarkar för fullt. Förlåt, fyra ska det vara, jag glömde den galna hunden. Jag har väl en timme eller två kvar innan jag får krypa ner och bara vara, sträcka ut min lekamen som har fått ta stryk den här veckan eftersom jag inte heller har kommit iväg till gymmet, ännu en sak som liksom spär på hela den här jobbiga grejen och inte behöva vakna förrän makens klocka ringer klockan tjugo över fyra och sen igen när Miss Sunshine och Miss Starshine vaknar vid 6-7-tiden. Måndag morgon - en ny dag, en ny vecka, med en helg som ska gå i ett mycket lugnare tempo än den som precis passerade. I overdone it this time - hopefully not doing it again. Bah! Who am I kidding??? :-)))

Mediastorm, tack!

2009-11-02T11:11:00.003+01:00

Olle Josephson på SvD uppmärksammar min bransch. In och läs, och skriv gärna till Olle J.
Tänk om det kunde bli en mediastorm om våra usla ersättningar, det vore något det.

It's all about nails, pink nails

2009-10-28T23:24:00.004+01:00

Nu har Miss Sunshine lagt sig till med ännu en måste-grej,
förutom klänningarna, strumpbyxorna, nappen, filten, doudou...
Nu är det "Måla naglarna, mamma?". Det är bara att låta henne hållas och måla om efteråt.
En dag tröttnar hon. Det bara måste hon.

Miss Sunshine har målat sin mors naglar...

...medan hon själv lät grannen Monica måla sina...

Morning walk

2009-10-26T10:37:00.002+01:00

Varje morgon tar jag Miss Sunshine och Miss Starshine med mig för att lämna den förstnämnda, och tillika förstfödda, på dagis. I släptåg har vi den galna hunden som vackert får vänta utanför grinden tills Miss Sunshine är lämnad. Sen tar vi en runda. I dag blev den lite längre eftersom det faktiskt var rätt skönt ute: 11 grader och bara lite lätt smådugg kan få en att anse det när nu Hösten har gjort sitt intåg. När det dessutom inte blåser i denna vindarnas stad, så får man passa på att ta en extra sväng. På vägen passerar man människor, bilar, träd, stenar, hus...och i parken var det en man som blev riktigt arg på sin hund, en kungspudel. Jag har aldrig förr hört någon skrika med all kraft "Ditt jävla svin!" till sin hund. Nu har jag det... Han slog inte den, han bara var verbalt otrevlig, och det för hela parken. Jag som är rätt bra på att svära åt galna hunden stod mig slätt där, det vill jag lova.

Nåja, vi glömmer honom och går vidare. Till frukthandlaren. Han/hon/de har bra grejer och de är trevliga. Jag blev dock lite förvånad över att de inte kunde slänga med bladpersiljan gratis när jag nu handlade för 175 kronor. Nope, det blev allt fyra kronor till. Men visst, de ska ju överleva de också... Blä! Tacka vet jag vår underbara grönsakshandlare här på gatan. Tyvärr är han inte riktigt lika pålitlig som den andra - han står där nämligen inte när det är dåligt väder och inte heller på måndagar. Han har dock ett gott öga till maken och vad maken än plockar åt sig så blir det aldrig mer än 200 kronor, resten bjuder grönsakshandlaren på. Och jag får dyrt och heligt lova att INTE äta fikonen, för de är faktiskt till maken. Så det så. Jag tror att han känner en viss samhörighet med maken, som ju är en relativt nyanländ invandrare här i landet. Grönsakshandlaren var också det en gång. Snart är hans säsong slut. Då drar han till Polen och Turkiet i några månader och återvänder framåt vårkanten. Det lustiga i kråksången är att han har ett väldigt passande namn - han heter nämligen Ertan...

Hommage

2009-10-25T22:44:00.004+01:00

Makens farmor gick bort för en vecka sen. Det innebar att maken åkte till Paris för att ta farväl av sin älskade farmor som han växte upp med och som vi träffade för bara en månad sen i hennes lägenhet i Argenteuil. Ni som har varit med i bloggen från början har fått se hennes tapeter på bild. De finns kvar, men frågan är hur länge? Makens far är nämligen rysligt glad i färgen grön, och då menar jag grön som GRÖN. Tänk Shrek och ni förstår...

Farmor, eller mémé som hon kallades, var en härlig 82-årig dam som nådde mig till bröstet och som aldrig kunde säga mitt namn rätt. Det blev av någon konstig anledning alltid Milla. Varifrån de där l:n kom ifrån vet vi inte. Vi lät henne säga det - det var charmigt, det var mémé. Hon var en prylsamlare utan dess like, men hon köpte nog inte så mycket, hon fick det mesta. Den absolut fulaste prylen var en minitoalettstol som spelade en trudelutt när man lyfte på locket... Hon var en populär dam i sitt lilla kvarter där hon bodde i mer än 40 år tillsammans med sin man, som tyvärr gick bort för några år sen. Honom fick jag aldrig träffa, men han verkar ha varit en hyvens karl. Maken ville döpa vår son efter honom om vi hade fått en son, och det hade han kanske fått göra, i alla fall i andranamn...

Jag är väldigt glad över att jag fick träffa och lära känna mémé, och att hon fick se alla sina barnbarn och sina barnbarnsbarn bara några veckor innan hon gick bort. Vi valde rätt vecka att åka till Frankrike - solen sken och mémé var pigg. Det känns bra. Nu har maken sagt farväl till henne. Miss Sunshine, Miss Starshine och jag stannade här, vilket fick mig att än en gång fundera på hur ensamstående föräldrar orkar och får ihop det, särskilt om de dessutom har en hund...men DET är en annan historia.

Rest in peace, Mémé! Bises /Milla

Textirutan-blogg

2009-10-22T22:33:00.003+02:00

Det har skapats en blogg av undertextare. Det är en oerhört viktig blogg för oss som sysslar med att göra texter i rutan och för er tv-tittare som vill att texterna ska fortsätta att hålla hög kvalitet. Tv-kanalerna gör dock sitt bästa för att försämra dem, för de jobbar efter devisen kvantitet i stället för kvalitet, och ger därför uppdragen till det översättningsbolag som är billigast. Det här avspeglar sig givetvis på den ersättning vi frilansande översättare får för vårt arbete. För en struntsumma förväntar sig, och kräver, översättningsbolaget en bra produkt, d.v.s. oklanderlig svenska, inga översättningsmissar och perfekt tidkodade, något som är omöjligt om vi ska hinna översätta de program som krävs för att vi ska kunna överleva ekonomiskt.

Nu har vi dock tröttnat. Vi vill få till en debatt, att det uppmärksammas i media, på bloggar, att det diskuteras lite här och var och överallt. Så lägg till textirutan-bloggen i er blogglista och tipsa era vänner om den - vi behöver all hjälp vi kan få i vår kamp för skälig lön.

OM + T = S

2009-10-22T22:01:00.005+02:00

Jo, så var det ju så att det var lite mycket. Lite mycket att göra, alltså. Det är barn och hem och jobb. Men det är jag ju inte ensam om att ha, så varför har den här bloggen gått i stå nu i flera, flera månader? Jag tror att det handlar om motivation. Jag har inte varit motiverad att skriva några inlägg. Och den Obefintliga Motivationen har helt klart att göra med Trötthet, och lägger man ihop dem får man Stillestånd, d.v.s. OM + T = S.

Men nu så kanske jag är igång igen. Jag hoppas det, för jag har saknat det. Får se vad det kan bli av det.

Vår minsting, som nu är 4,5 månader.
Time flies, my friends, time flies...

Any day now*

2009-07-30T08:13:00.006+02:00

Sent i går kväll rensade och organiserade sambon och jag kläder. Vi har ju inte så mycket plats och därför måste det rensas ut med jämna mellanrum (Dessa mellanrum kan variera i längd och är allt från veckor till år. Den här gången var det månader.) särskilt nu när lilla Miss Starshine har anlänt.

Efter att i flera veckor ha pratat om att ta upp storlekarna 56 och 62 som fanns i en låda i källaren gjorde vi nu slag i saken...och fick i det närmaste slag. Herrejisses vad mycket kläder!!! Och det mesta har vi fått, väldigt lite har vi köpt själva. Miss Starshine har nu tre hyllplan för sina kläder, vilket är lika mycket som Miss Sunshine, mer än sambon och marginellt mindre än modern. Här ska inte inhandlas ett endaste litet plagg till, oavsett hur gulligt/snyggt/fräckt det är - vi har så att det räcker och blir över.

Miss Starshine är nu inne i bra rutiner och börjar följa sin systers exempel, nämligen att sova, sova mycket och bra. Hon har nu gjort sina nätter, d.v.s. från 22.30 till ca 06.00, två dagar på raken. Det börjar likna något nu, men än är det inte hundra. Hon äter som en häst och har vuxit bra. Det är en dessutom en lång räka: 57 cm och 5 kg tung så här vid 7 veckors ålder. Det är hela 2 cm mer än Miss Sunshine vid samma tid. Undrar varifrån hon har fått längden...

Miss Sunshine har fått Nej-sjukan. Ett helt vanligt samtal med henne består av 90 procent nej-svar, och det inkluderar även frågan om hon vill åka den där bilen utanför leksaksaffären som hon precis sagt att hon ville åka... Där kan ni ju föreställa er de snopna minerna hos föräldrarna. Och vi sparade en femma dessutom. Får nog lägga den i hennes sparbössa. Fast å andra sidan har hon ingen aning om vad pengar är. De 22 kronorna hon fick när hon fick sparbössan, som för övrigt är en londonbuss som innehöll en påse gott te, är nog för längesen försvunna bland soffans springor... Denna lilla dröm har nu blivit en mardröm, men hon är ändå väldigt mild i sina utbrott om jag jämför med andra barn jag har stött på. Men frustrationen är total när man inte kommer någonstans i förhandlingarna med henne. De brukar sluta med att jag lyfter henne dit jag vill att hon ska eller att jag kittlar henne, det sistnämnda bara om jag inte är för trött och tålamodet är nere vid nollgränsen eller på minus. Ni kan ju själva gissa vilket som fungerar bäst och som gör det hela mycket angenämare för oss båda... Länge leve kittlandet!!! Och länge leve dagis som börjar på måndag igen efter fem veckors uppehåll. Förvisso bara tre dagar i veckan och 15 timmar, men dock. Både hon och jag behöver respit, och hon behöver mer stimulans i form av jämnåriga lekkamrater. Det kommer att minska bråkfrekvensen mellan mor och dotter drastiskt. Hoppas jag i alla fall... ;-)

* Lyssnar på Elvis och han sjöng precis det och jag bara tyckte att det passade på nåt sätt.

Kakmonster

2009-07-24T23:34:00.004+02:00

Jag har i kväll bakat chocolate chip cookies för första gången i mitt liv. Resultatet blev...sådär. Tanken var att de skulle följa med som en liten trevlig gå bort-present på vår lilla turné vi ska ut på i morgon, men de är tyvärr inte så vackra och frågan är om de ska degraderas till att ätas av enbart min lilla familj. Goda är de, jättegoda, men jisses som de ser ut! Nej, jag tänker inte ens visa er för så pinsamt är det. Jag la alla 20 kakorna på samma plåt och de ... flöt ... ju ... ut ... Det blev en enda stor c c c. Jag tror inte ens att det vackraste av paket kan rädda dem...

I stället för en bild på kakorna får ni en bild på Miss Sunshine och hennes älskade kusiner. Håll till godo. Jag går och knyter mig och försöker glömma kakfadäsen. ;-)

Trött

2009-07-14T22:51:00.005+02:00

Japp, nu vet jag vad det innebär att vara tvåbarnsmor där tvåan har ont i magen och man aldrig får sova. Och nu vet ni, om det nu är någon kvar som läser, varför jag inte har synts till och förmodligen inte lär synas till på några veckor till i det här forumet... But I'll be back, det vet ni. :-)

Mina älsklingar som orsakar grav tids- och sömnbrist...

3 blev 4

2009-06-20T08:49:00.006+02:00

Vi har nu blivit fyra stycken och det är tokhärligt! Lilla C kom till slut, en vecka försenad, den 8 juni tidigt på morgonen. Inget mer ska sägas om förlossningen än det här: Det blir inga fler! Nu är det gjort och vårt andra underverk är ute, mår bra och är bara så där perfekt som ens barn är. Hon äter, sover och uträttar det hon ska. Vi försöker hitta en rytm och det ska väl erkännas att föräldrarna har det lite halvjobbigt för de ligger efter med sömnen redan från början och det gör att om inte alla nätter är bra och långa blir de dagar efter nätter som har varit lite väl avbrutna fruktansvärda. Men det rättar alldeles säkert till sig inom de närmaste veckorna. Det är sånt man får ta. Jag är dock ytterst tacksam för att sambon är här och inte på något snickeri i franska alperna...

Våra allra finaste prinsessor.

Ett problem har dock uppstått i och med att det blev en tjej till: Vad ska jag nu kalla dotra för här i bloggen? I den engelska heter hon Miss Sunshine. Jag kör på det här också och så får jag komma på något för lilltjejen, som för övrigt är otroligt lik sin far. Hon fick den finlemmade, franska kroppen. Miss Sunshine och jag kör på den lite mer bastanta svenska modellen. Inte för att vi är stora vi heller, men större än den franska sidan av familjen är vi. Jag känner mig som en jätte bredvid sambons två systrar, en jätte både på längden och tvären. Vilket osökt får mig att tänka på när vi bodde i Valencia. Där kände jag mig bara som en jätte på längden, aldrig på tvären, för spanjorskorna är rätt stadiga av sig...

Bästa stället att hänga på:
Pappas eller mammas axel.

Nu när det hela är överstökat och lilltjejen är ute och mår finfinemang börjar jag längta efter att dra utomlands igen. Till hösten kanske vi drar. Vet ej vart. Förhoppningsvis Frankrike. Har ju varit hemma länge nu, ända sedan i november. Mot nya äventyr och nya utmaningar. Men nu ska vi bara njuta här i vårt vackra, avlånga land.

Spärrtips

2009-06-03T10:54:00.004+02:00

Jag blev i dag, för jag vet inte vilken gång i ordningen, uppringd av en telefonförsäljare, den här gången för företaget Spärrlinjen. Ni vet, de där som man kan betala 25 kronor i månaden till och skulle man tappa kort, plånbok, mobil, pass på en och samma gång kan man ringa dem så spärrar de allt. Allt låter jättebra och givetvis vill de sälja till en direkt där i luren och det är något som jag bestämt säger till alla telefonförsäljare att jag inte är intresserad av. Kan de inte skicka hem information som jag kan gå igenom i lugn och ro, ja, då får det vara. "Men vi skickar hem", säger han glatt. "När du har mottagit informationen har du 14 dagars ångerrätt." Och där avbröt jag honom igen och sa att det är jag inte intresserad av. Jag vill ha information utan att behöva tacka nej inom två veckor, för jag glömmer alltid att tacka nej och så sitter man där med en vara/tjänst som man inte alls vill ha, vilket är precis vad de vet och vill att man ska göra. Alltså glömma tacka nej.

Killen gav sig ändå inte och började snacka om andra fördelar med tjänsten. Då fick jag säga åt honom att han pratade med en höggravid, förkyld och oerhört irriterad kvinna och att han gjorde bäst i att sluta tjata, lägga på luren och inte återkomma på flera månader. Det gjorde susen. Han önskade mig lycka till och la på.

Tänk hur arg denna gravida, förkylda och irriterade kvinna
hade blivit om hon hade ägt den här bilen
och kommit ut och sett
denna åverkan på ögonstenen...
Även i våra lugna kvarter händer detta...

En saga

2009-05-20T13:49:00.004+02:00

Det var en gång en vitrysk pojke på fyra år som for med mor till Norge där far violinspelaren väntade efter att ha hoppat av. Nu, 23 år gammal, vann han Eurovision Song Contest och mitt och min familjs hjärta. Ja, jag har köpt låten för nio kronor och den spelas flera gånger per dag i vårt hem just nu och varje gång går både sambon och jag runt med fåniga leenden.

Att vi ens tittade på Eurovision Song Contest beror på en blandning av tradition och graviditetesimmobilitet. Sambon har varit så illa tvungen att hänga på.

I väntans tider

2009-05-19T09:54:00.004+02:00

Det börjar närma sig slutet av elefantgraviditet nummer två. Det tackar jag för. Nu är jag innerligt trött på det för nu är bekväma ställningar när man ska sova eller sitta ett minne blott, knäna börjar göra ont och andfåddheten är värre än vanligt.

Så här glad var Dotra när hon hade kommit ut

När jag födde Dotra sa en barnmorska att jag var som gjord för att föda barn. Förlossningen hade nämligen gått väldigt smidigt och med minimal skada på mor. Bara minuterna efter att förlossningen var över sa jag att jag lätt skulle göra om det. Det vidhåller jag fortfarande. Det jag däremot hade glömt var att själva graviditeten inte var en höjdare. Det lär jag inte göra den här gången, denna andra och sista gång. Jag vet, man ska aldrig säga aldrig, men om det inte sker av misstag så lär det inte bli ett tredje barn, såvida inte sambon bär det...

Nu ser jag sjukt mycket fram emot att se vad det är för en liten parvel som har gjort mitt liv lite besvärligare de här senaste nio månaderna. Den är absolut värd det, tro inget annat. Den har vägrat att visa oss sitt ansikte - fötter och händer har varit i vägen och det enda den har bjudit på är en del av kinden, näsan och pannan. Ja, och så fötterna förstås. Och en arm eller två. De är ruggigt överrörliga, de små liven där inne. Imponerande. Och så undrar vi förstås om det blir en total motsats till Dotra eller ungefär samma när det gäller temperament och sovvanor.

Nu är Dotra stora tjejen och ska bli storasyster.
Bebisen i magen ska heta Pappa om hon får bestämma...

Alla frågor får vi svar på förhoppningsvis senast den 2 juni. Jag hoppas dock att den väljer att ta sig ut en vecka tidigare, den behöver inte gå hela vägen. Söstra mi kommer dessutom hit till pingst och hon hoppas ju på att den ska titta ut precis då så att hon får vara med. Vi får väl se. Den kan ju också trivas så bra där inne att den väntar några dagar till...

The Stockholm Syndrome

2009-04-22T14:08:00.000+02:00

He he, den här är lite kul:

http://www.thedailyshow.com/video/index.jhtml?videoId=225113&title=the-stockholm-syndrome

Aktivt val

2009-04-17T10:16:00.002+02:00

Har i dag gjort ett aktivt val: Jag har bytt vårdcentral. På den vårdcentral som jag har gått sedan min far gick bort (han var ju läkare och då behövde vi inte uppsöka vårdcentraler) har jag aldrig haft samma läkare, blivit utskälld för att jag kom 2 minuter för sent, stött på en ingenjör som hade sadlat om men som borde ha stannat kvar som ingenjör för han skrev så glatt ut den sjukt starka hostmedicinen Coccilana (med reservation för felstavning) efter att jag själv hade ställt den felaktiga diagnosen luftrörskatarr. Den flaskan gav jag bort till en som behövde den bättre, en som faktiskt hade hosta på riktigt.

I dag var vi på vårdcentralen igen, dotra och jag, för att kolla dotras öra. Vi kom fem i åtta, läkaren kom fem över åtta. Jag satt nämligen utanför det minimala öronrummet och läste för dotra, så jag vet att han inte kom från någon konsultation med en annan patient. Undersökningen gick bra, förutom att dotra ska vidare till specialist för det gav inga tillfredsställande utslag testet på trumhinnan, och läkaren var snäll mot dotra. När det var över frågade jag om han skulle kunna tänka sig att ta mitt blodtryck eftersom jag var lite orolig eftersom jag hade lätt havandeskapsförgiftning vid förra graviditeten, men se, det blev blankt nej för de hade ju så ont om tid och det hade ju inte bestämts innan, men han skulle ta fram vilken distriktssköterska jag skulle gå till. Den tid som det tog honom, ca 2 minuter, den tid skulle det ha tagit att ta mitt blodtryck. Oflexibel? I allra högsta grad. Jag har dessutom frikort, så det hade varken gjort från eller till när det gäller inkomstbiten för denna vårdcentral.

Nu har jag därför lämnat in min lapp om byte och min mor ska också byta. De förlorade i dag tre stycken patienter och det kan de gott ha!

Recap

2009-04-07T22:31:00.007+02:00

Okej, när man har försökt ge inlägget en titel och inte lyckats, då kanske man egentligen bör gå och lägga sig. Men skam den som ger sig. Om jag börjar skriva så kanske det ger sig till slut eller i mitten eller aldrig (och i så fall får den vara utan titel, så det så).

Om någon där ute fortfarande kikar in här så är jag alltså tillbaka. Det har varit en hektiskt period, mycket hektisk, men nu lugnar det ner sig. Hoppas jag. Jobben har i varje fall tunnats ut från att ha varit hysteriskt många till att vara humant många. Om en månad lägger jag av helt för att helt gå in för förlösningen i slutet av maj/början av juni. Sen ska jag njuta av sommaren. Jag har beställt finfinemang väder och ljumma vindar heeeela långa sommaren i Sverige.

Men strunt i det, nu kommer en snabb uppdatering i form av bilder på det som har hänt här sen sist:

Vi fyndade en loftsäng åt dotra på Blocket. 1 500 för säng och madrass, använda bara tre månader. Nu sover dotra där uppe och det funkar finfinemang. Compact living - we love it!

Vi bakade bröd. Med surdeg. Supergott! Men gången efter skippade jag den så kallade utsmyckningen - den blev alldeles för torr och föll av och fyllde helt enkelt ingen ätfunktion.

Fiffi som bor i Shanghai kom hem fullpackad med presenter till dotra. "Din dotter behöver bli mer rosa", sa hon bestämt och spände ögonen i mig. Och dotra blev mer rosa. Och mer Hello Kitty. Söt som socker.

Det verkades på Torpet. Sambon och svärfar hjälptes åt att få upp det välta staketet. Totempålen till vänster hittades på stranden och vårt staket är nu minst sagt originellt. En dag gör vi kanske om det, men till dess blir det där kanoners.

Och sen for dotra och jag till Stockholm för att hälsa på syster och bror och annat löst folk. Vi debuterade på Junibacken och det var ju ett ställe som jag kommer att återvända till. Fantastiskt mysigt! Djurgårdsfärjan till Slussen var succé hos dotra, för att inte tala om de blå bussarna.

Det var det hele. Och så var det titeln... Ja, ni såg ju själva vad det blev. ;-)

Förbannad

2009-03-07T16:07:00.002+01:00

Jag blir så in i bomben förbannad när jag ser bilderna tagna utanför Baltiska hallen här i Malmö nu på eftermiddagen. Idioter till "demonstranter" som kastar enorma gatstenar mot polisbilarna, som står uppe på piketerna och sparkar av blåljusen. Vad fan ska det vara bra för?! De som får betala ödeläggelsen och polisinsatsen är ju vi och då även dem, såvida inte alla kommer från Danmark eller Norge. Att demonstrera är en sak, det har vi som tur är rätt att göra, men att ha en demonstration som ursäkt för att ta till våld och kasta gatstenar mot polisfordonen, det är så otroligt fel. Dessutom är de allra flesta maskerade, för så tuffa att de vågar visa sina nunor det är de inte - de skulle ju i så fall riskera att behöva ta ansvar för det de ställt till med.

Det finns många olika sätt att visa sitt missnöje på, eller när det gäller det här IQ-fiskmåsgänget, många olika sätt att få adrenalinkickar på. Det här som de håller på med tillhör de absolut sämsta.

Glöm inte...

2009-02-26T09:31:00.001+01:00

...att diska diskstället då och då. Det kan bli ruggigt smutsigt. *rys*

Surt sa degen

2009-02-23T21:05:00.003+01:00

Nu är det spännande. Jag har nämligen satt en surdeg för första gången i mitt liv. Det ska bli grunden till ett franskt bondbröd som ska bakas i morgon. Hoppas, hoppas, hoppas det blir bra. Älskar att baka bröd. Doften, smaken, känslan av att ha bakat det själv. Mor min tipsade mig om ett program med danska brödbakerskan Camilla Plum som började i kväll. Ett mycket trevligt program. Nu var det inte hon som inspirerade mig, vi hade redan planerat det här brödet, men vad lätt det såg ut när hon blandade till, knådade och knådade och skjutsade in det i sin ugn i sitt fantastiska lantkök. Vi håller till godo med ett helt vanligt kök i en helt vanlig tvåa i en helt vanlig stad...och nog fasiken ska vi också lyckas. Frågan är bara om jag får lyckas själv eller om sambon har tillfrisknat till i morgon och kan stå till tjänst med knådning. Han har ju faktiskt jobbat på ett bageri i Frankrike en gång i tiden. Joserni, sambon har många strängar på sin lyra. ;-)

Teatro picnico

2009-02-22T20:37:00.004+01:00

Jag har varit på picknickteater på Victoriateatern i Malmö. Det var i fredags och som alltid fantastiskt trevligt. Artisten var Carl-Johan Vallgren. Alltid lika kul. Han är en fantastisk ordvrängare som hittar på helt fantastiska historier under tiden han berättar dem. Han har skrivit en ny roman. Den högläste han ur. Det har jag lite problem med. Tycker att det blir tråkigt. Men musiken och mellansnacket var lysande. Som alltid. Och jag älskar konceptet med picknickteater. Jag hade gjort några fantastiskt goda wraps till modern och mig. Receptet på tunnbröd hittade jag i senaste Allt om mat och de var hur enkla som helst att göra. De fyllde jag med kallrökt lax, wasabikräm (Philadelphia blandad med wasabi, vilket hade gått lika bra med riven pepparrot, men de hade ingen i grönsaksdisken på Hemköp just den dagen), rödlök, sallad, timjan (färsk), citron och paprika. Mums! Rekommenderas!

Och den här bilden har inget med texten att göra.
Det är bara från staden Alsfeld
där vi sov över på vägen hem från Frankrike.
Hotellet var sådär, frukosten var dock suverän.
Nästa gång ska vi prova en by som låg ett snäpp söderut.
Men Alsfeld är verkligen mittemellan Annecy och Malmö.
Bara så att ni vet.

Long gone found again

2009-02-15T19:49:00.004+01:00

Vi har varit borta. I Frankrike. Så det har varit som hemma. Men ändå borta. Det har varit lysande. Briljant. Underbart. Nu är vi tillbaka. Att vara tillbaka är bra. Men även lite halvjobbigt. "Verkligheten" heter det här. Frankrike den här gången var "semester" (och "rekognoscering"). Fast jag jobbade. Så klart. Det var antingen det eller stanna hemma. Valet var enkelt. Alperna lockade. Gamla vänner lockade. Skid-VM lockade. Och vilken valuta jag fick för pengarna! Två gamla vänner pånyttfunna. Tänk, tiden går men när man träffar riktiga vänner från förr, då känns det som i går. Nu släpper jag dem aldrig igen. Och ja, livet är fantastiskt, men det visste ni väl? ;-)

Här vill jag bo, vid Annecysjön.
Som en tavla.
En lisa för själen.
Och ja, drömmar kan bli verklighet.
Man vet aldrig...

Analogt funkar

2009-01-23T21:29:00.004+01:00

I väntan på att en digital systemkamera ska inhandlas nästa århundrade så klickar vi vidare med min gamla analoga systemkamera anno 1997. Det är min gamla vapendragare. Många roliga foton har tagits med den på ett gäng olika platser. Nu har vi den till att laborera med svartvit film. Egentligen skulle vi ju ha ett mörkrum och framkalla bilderna själva, men nu har vi inte det och får därför framkalla dem för en ganska stor penning på en av fotoinrättningarna i stan. Det positiva med det är dock att man får bilderna på en cd också. Det var en glad överraskning. Nu kan vi trixa med dem i datorn också. Det är kul. Värd varenda krona till slut var den där framkallningen.

Dotra med choklad om munnen i julas.
Det är det negativa med analogt:
man får inte bilderna direkt...
Men hon har inte förändrats så mycket
på de här senaste veckorna... :-)

Jakten på mat utan E...

2009-01-22T15:14:00.006+01:00

Jag fick i min hand i julas boken "Den hemlige kocken" av Mats-Eric Nilsson, där fusket med maten vi stoppar i oss avslöjas. En mycket bra bok, tänkvärd på alla sätt och vis. Min lättmajonnäs jag hade köpt en gång för hundra år åkte ut, så även de lättcreme fraiche jag hade. Nu är det fullfett som gäller. Nyttigare. Inga tillsatser. Och för första gången i mitt liv har jag Bregott i kylen, enda smöret utan tillsatser. Med i boken är hela listan av E-medel. Ni vet, såna där siffergrejer som står med i innehållsförteckningen. Det är färgämnen och konserveringsämnen och fan vet allt. Ett av de mest vanliga konserveringsmedlen är E250, natriumnitrit, ett annat E251, natriumnitrat, och om dem står det: "Omdiskuterat ämne med cancereffekt i vissa djurförsök." Gulp! Vill jag äta det? Nej! Vill jag ge det till dotra? Nej!

Jag begav mig ut på jakt efter leverpastej utan E250 och ost utan E251, men det var inte det enklaste. Leverpastej hittade jag till slut en och det är en dansk, Tulip, deras ekologiska baconleverpastej. Supergod! Och utan konserveringsmedel. När det gäller ost får man leta kravmärkta ostar, vilka är en försvinnande liten del av ostutbudet. Jag tänkte i min enfald att stadens stolthet när det gäller ostar, Möllans Ost, skulle veta råd och ha minst ett par stycken att välja mellan. Tji fick jag. De hade ingen kravmärkt och när jag sedan frågade om de visste vilken av deras hårdostar som hade minst antal konserveringsmedel i sig (många innehåller nämligen tre olika, alla med olika biverkningsrisker), då hade de ingen aning för "så detaljerade innehållsförteckningar får vi inte från leverantörerna", men de skulle ta reda på det och ringa mig. Nu har de gjort det. Ringt alltså. För tagit reda på det gjorde de inte. Deras råd till mig var att ringa mejerierna. End of story från deras håll helt enkelt. För dem var jag bara en jobbig kund, kändes det som. Den kravmärkta osten hittade jag senare i Hemköps ostdisk, en Arla-ost, herrgård, 28 %.

För er som vill ha E-information, livsmedelsinformation, säsongsguide när det gäller frukt och grönsaker, gå till Äkta vara:s hemsida.
Skaffa gärna boken och ha hemma att slå upp i. Ta en extra koll på innehållsförteckningarna på det ni köper - ju kortare, desto bättre. Det tar lite längre tid att handla i början, men när man väl har lärt sig vilka produkter som är mest naturliga går det som en dans. Tyvärr går det inte alltid att undvika tillsatserna helt, men man behöver kanske inte stoppa i sig övermycket mängder av en ost som innehåller E202, E232 och E251... Bättre då att betala någon krona mer och få en kravmärkt ost utan några tillsatser. Kanske redan för sent för mig, min kropp är redan full med tillsatser, men dotra kan ju få en ärlig chans att slippa dem så mycket det går.

Vi ska förhoppningsvis snart till Frankrike. Då ska jag botanisera i deras matvaruaffärer för att se vad man kan få ihop när det gäller produkter utan tillsatser...

Inte okej

2009-01-21T09:52:00.002+01:00

Att vänta i 40 minuter i telefonkö till vårdcentralen är inte okej.

Men det uppvägdes av att min familjeläkare, som jag inte visste att jag hade en, tar in oss ändå på en extratid så att vi kan kolla om dotra har streptokocker eller ej.

Så lite okej blev det ändå till slut. Hoppas hon inte har streptokocker bara...

Inget karriärbyte i sikte

2009-01-17T15:09:00.003+01:00

Var och blev uppiffad i går eftermiddag/kväll på ett företag i Turning Torso som har som affärsidé att bjuda in folk som blir sminkade och stajlade i håret och sedan fotograferade av proffsfotograf. Sedan kan man, om man vill, köpa bilderna. De är ganska dyra, så they better be good. Innan jag gick dit var jag anti. Att bli uppiffad är liksom inte min grej, men jag ville inte heller dra mig ur i sista minuten heller, så jag gick dit. Plockade ner några ombyten som jag fortfarande kommer i* och så bar det iväg. Väninnan V hade halva bohaget med sig och tillsammans trotsade vi den iskalla vinden och tog sikte mot TT.

Väl där blev vi sminkade och jag måste säga att där någonstans vände det. Jag blev jättefin. Håret likaså. Riktigt snygg blev jag. Och tänkte: "Ha! Man kanske blir upptäckt i kväll. Det är väl aldrig för sent att bli modell. Eller???" Efter någon timmes väntan var det dags att bli fotograferade. Fotografen var jättetrevlig och man kände sig avslappnad och väldigt, väldigt modellaktig. Sedan väntade vi igen. Det var mycket väntan.

Och sedan kom domen - bilderna skulle gås igenom. 44 stycken in alles. En katastrof! V:s var jättebra, fotogenique som hon är och allt, hennes syster E:s sådär och mina sådär. V köpte 11 bilder, E köpte 2 och jag inga. Tack, men nej tack. Och lite besviken var jag allt - jag hade ju sett framför mig glitter och glamor och så vidare, att jag liksom bara skulle "äga" kameran, eller vad de nu säger de i branschen, men tji fick jag. Inget karriärbyte så långt ögat kan nå, i varje fall inte inom det gebitet. Så jag sitter kvar framför datorn och tittar på mina program. Det är nog bäst så ändå.

* Anledningen till att jag skriver "fortfarande kommer i", är att vi väntar tillökning och jag är nu i vecka 21 och hyfsat rund om magen. Tänkte bara säga det. :-)

Två år i dag

2009-01-16T14:59:00.003+01:00

Då...

Dotra fyller år i dag. Två år. Tänk vad tiden flyger iväg.

Nu...

Jag älskar dig, min lilla loppa.

So, so wrong - del 2

2009-01-16T13:43:00.003+01:00

Jag tror jag smäller av! Följande står det i manus när Donatella pratar om sin mammas inflytande på henne: there's a picture on one of her ad campaign, I did with, you know, myself, featuring Madonna. Madonna she's wearing a suit, a very ladylike suit -- light blue--very well cut, it's very proper and she's pushing up from courage, with a (inaudible) inside..."

Egentligen säger Donatella det här: "I don't know if you remember, but there was a picture in an ad campaing I did with Steven Meisel featuring Madonna. Madonna is wearing a suit, a very ladylike suit, light blue, very well cut, very proper, and she is pushing a pram carriage in front of her with a baby inside, and she looked so beautiful."

Hade bara manusskribenten bemödat sig att googla på "ad Madonna versace" så hade den kommit fram till samma som jag: Att det var från kampanjen 1995 och fotografen heter Steven Meisel och inte "myself". Och det var inte svårt att lista ut att hon sa "prom carriage" när hon sa att det var en "baby inside". "Pushing up from courage"??????

Det blir en låååång dag. Tror det är bäst att jag går ut och luftar mig med hunden en stund.

So, so wrong

2009-01-16T13:08:00.002+01:00

När vi översätter har vi 90 procent av gångerna ett manus som hjälper oss att bekräfta att människan i bild faktiskt säger det den säger. Det här kan ibland bli väldigt, väldigt fel. Manusförfattaren har kanske haft bråttom eller får för lite betalt, eller båda delar, och bryr sig därför inte särskilt mycket och skriver som de hör. Och hör de inte, då skriver de bara [inaudible] och så är det vi, undertextarna, som ska försöka klura ut vad som sägs.

Förra veckan hade jag ett intervjuprogram med Nigella Lawson. Där hade manusförfattaren verkligen struntat i vilket och skrivit lite vad den kände för. Jag lät manus vara och försökte själv lista ut vad svammel-Nigella sa. Det gick. Ibland kollade jag i "manus". Droppen som fick bägaren att rinna över, och jag ringde till uppdragsgivaren och bad om en dag extra, var när Nigella sa "camembert" och det i manus stod "camel bear". Och vad i all världen är "camel bear"??? Och det var bara ett fel i den långa meningen just där.

I dagens program intervjuas Donatella Versace på engelska av en annan italienare... Hon börjar med att berätta att när hon var liten kläddes hon av sin bror i "miniskirts in Patton leather". Så stod det i manus. Så lät det faktiskt också med Donatellas accent. Jag är inte så hemma i skinnvärlden, så jag googlade, bildgooglade, och fick upp dels general Patton, dels ett gäng olika skor i vad som beskrevs som "patton leather". Jag hittade dock inget på svenska, varken "pattonskinn" eller "pattonläder" och blev misstänksam. Jag skickade iväg ett mejl till mina älskade kolleger på nätet och se, de kunde givetvis hjälpa mig. Hon sa "patent leather" och inte "Patton leather". Och "patent leather" är lackskinn. Hon kläddes alltså i lackkjol och lackskor av sin bror.

Än en gång har jag alltså svurit över manus och fått inse att det här manuset är lika dåligt som Nigella-manuset, men jag blir alldeles varm om hjärtat när mina kolleger rycker ut och ställer allt till rätta när jag har trasslat in mig med general Pattons läder.

Awakening

2009-01-15T09:30:00.004+01:00

Har precis läst ut en tunn liten bok som heter Familjens projektledare säger upp sig av Gunilla Bergensten. Den handlar om allt kvinnan gör i hemmet, hur hon styr upp, städar, diskar, plockar, ser till att barnen får med sig det de ska ha med sig till skola och dagis, köper presenter när de ska gå bort etc etc. När jag läste den fick JAG mig en knäpp på näsan. I vår familj är det nämligen jag som är den slarviga, den som kan gå förbi och över högar med saker som ligger på golvet i stället för att plocka upp och hänga/lägga sakerna där de ska vara. Sambon är den ordentliga och den som otaliga gånger har hotat med att detta kan bli en anledning till att vi går skilda vägar i framtiden. Än så länge säger han det på skoj, men jag tror faktiskt att jag måste skärpa mig... Däremot är det jag som håller reda på dagis och presenter, men det är mest för att han inte kan språket och har dålig koll på vem som heter vad och vart vi ska. Själva umgängesagendan i Sverige sköter jag och den är jag bra på. I Frankrike är dock han minst lika involverad i det som jag.

Och som den gentleman han är, bär han väskorna.
Je t'aime, mon amour!

När jag läste den här boken, slog det mig att jag nog har hittat en riktig guldkille. Ni vet, en sån där som det finns få av. En sån som städar självmant, till skillnad mot mig som bara gör det när dammråttorna attackerar mig, som packar kvällen innan vi ska åka för att verkligen vara förberedda och se till att vi har allt, till skillnad mot mig som gör det fem minuter innan vi ska åka, som ser till att vi har med blommor till värdinnan, till skillnad mot mig som inte alltid tänker i de banorna fast ändå alltid har med något, men då oftast vin eller något ätbart. Ja, ni ser själva - hade jag varit min sambo hade jag försökt styra upp den hopplösa och funkar inte det hade jag nog till slut dragit. Fast hur skulle han klara sig utan min kokkonst? För det är jag faktiskt ganska bra på, att laga mat. Han också, för den delen.

Men eftersom jag nu är ännu mer medveten om denna negativa sida hos mig själv, så vore det väl själva den om jag inte lyckas ändra på mig. Med början i dag! Har faktiskt börjat redan, så det så. Och för er som undrar så har dotra ärvt sin fars ordningssinne, inte mitt.

Det bästa är dock att sambon och jag kompletterar varandra - han har sina sidor, jag har mina - och än så länge har han överseende med mitt kaossinne, för jag är väldigt organiserad när det gäller andra saker.

Singing in the Rain

2009-01-14T16:42:00.003+01:00

Vädergudarna har den här veckan inte varit nådiga mot oss malmöiter. Det är få solglimtar man har fått sig till livs och de stackarna som faktiskt har visat sig har i varje fall inte jag hunnit med - de försvann innan jag hann lyfta blicken från datorn. Men i dag, denna onsdag, har jag äntligen kommit i kapp med jobbet och ser ljuset i det kompakta mörkret. Sambon och jag har sjungit, tvättat, nu bakar vi (kanel- och vaniljbullar, sambon gör en fantastisk vaniljkräm som vi lägger i. Godare går inte att få.) och senare ska en mössa eller två skapas (skapade två i går, bägge till dotra för hon får alla dem som jag gör under det så kallade prototypstadiet...).

Alltså, livet känns bra igen, trots den gråa, fuktiga dimman som har legat över Malmö stad hela dagen. Sätter nu på lite Cranberries* på Spotify. Hade en gång en skiva med dem, men den stannade kvar i alpbyn jag en gång bodde i när jag själv åkte hem för att slicka mina sår och lägga 200 mil mellan mig och personen som då var mitt allt. Minnena till skivan är dock inte med honom, de är med bilen, en Ford Fiesta, som vi hade ihop och som jag förfogade över när jag pluggade franska i Aix-en-Provence i tre månader och vi bara sågs på helgerna hemma hos hans morföräldrar i en by i Alpes de haute Provence, ca 2 timmars bilfärd från Aix. Då spelade jag Cranberries på högsta volym både dit och hem. När jag nu spelar "Dreams", så är det min och bilens färder och hur vi sjöng ihop, jag med min människoröst och den med sin motorröst, samtidigt som den vackra naturen for förbi. Särskilt bra var det där motorvägen tog slut och det blev Route Nationale och vi, bilen och jag, fick koncentrera oss på de slingriga vägarna bland vinrankor och äppelträd och att inte glömma att bromsa in när vi kom till en by, för gendarmen stod gärna där och väntade in alla bilister som for fram i mycket mer än 50 km i timmen... Det var då det, år 1999 tror jag minsann att det var. Cranberries musik finns kvar, men bilen är såld. Antar jag.

*Det var Liz1e som fick mig att lyssna på Cranberries igen i dag. Som sagt, det var några år sedan jag gjorde det senast.

grått och galet tråkigt

2009-01-10T13:59:00.006+01:00

Lördag. Malmö stad. Grått. Utsikt: Kronprinsens sidohus betongfasad. Upplyftande? Nej. I datorn: Ett intervjuprogram där Nigella Lawson är gäst. Hon är trevlig. Intervjuaren sådär. Manus stämmer inte alls. Upplyftande? Nej. Sambon ute med hunden. Mors hund. Tio månader. Lyssnar inte mycket. Rädd för dammsugaren. Rädd för vatten om hon inte bottnar. Går helst inte uppför smala trappor. Upplyft? Kan hon glömma - hon har fyra ben att pallra sig uppför trappan med. Hon kommer så småningom. Det är ju läskigt att vara ensam. Men söt är hon. Svart som natten.

Sommar. Falkenberg. Båtviken.

Veckan som gick var bra, men torsdagen tung. Begravning för en väldigt nära vän till familjen. Hon blev bara 57 år. Dottern hennes stark. Ställde sig upp och sjöng tre sånger i kyrkan för sin mor. Jag grät floder. Vi saknar dig, Annika! Massor! Vi ses i Nangijala. Jag följer tonerna av dina Evert Taube-sånger du gillade att sjunga (skråla). Du sjunger dem säkert med min far och i händerna har ni varsitt gott glas vin. Kanske en Saint Emilion? Jag tar med en flaska, för er är säkert slut redan. Men det dröjer. Länge. Tänker inte lämna dotra och sambon än på ett tag. Hoppas jag. Peppar, peppar...

Här får du, kusin vitamin.

Om solen lyste skulle en lördag som denna kännas lättare. Men samtidigt måste jag jobba i dag, så det kvittar lite för egen del för ut kommer jag inte ändå. Men något som hjälper är kärlek och närhet, så här kommer mitt recept för en grå och galet tråkig lördag: Kramar i massor, pussar likaså, bakning av en chokladkaka att ha med sig till vännen O i kväll, mycket skratt, mycket läsning av allehanda böcker på allehanda språk för dotra (jo, jag får ta lite pauser ibland) och bara den underbara känslan av att leva. Vad gör lite grått väder - solen visar sig tids nog. :-)

Here we go again

2009-01-06T22:50:00.004+01:00

Inför slutet av 2008 drog vi norröver till Sälen. Vi drog några timmar efter ett frackbröllop och resan var lååång... Väl framme möttes vi av KYLA. Utanför vårt lägenhetsfönster stod det -22 grader konstant hela veckan. Dotra tyckte att det var ett jäkla påhitt att ta ut henne i den kylan och stod mest bara still med de stooora tårarna rullandes nedför kinderna. Vi var barmhärtiga och lät henne få gå in igen. Pulkan fick vi leka med själva. Det enda hon till slut dristade sig till var att låta nyvunne nallebjörnen Kalle, efter Kalle som äger Harry's i Lindvallen och som gav henne den, och boken hon fått av "tata Mulle" åka i pulkan medan hon drog den några meter.

Vi, hennes ömma föräldrar, nosade dock upp en barnstuga som var villiga att ta hand om en liten tjej som inte ens fyllt två år, trots att rekommenderad ålder var 3 år. Tack, Pernilla på barnstugan i Kläppen! Där fick hon vara två timmar på morgonen under tre dagar, medan vi roade oss i backarna. Vilken lycka! Och sista dagen fick hon hänga med "tata Mulle"* inne i värmen i deras stuga medan vi halkade runt längdåkningsspåret med fåniga flin. Fantastiskt härligt! Men som sagt, det var förbenat kallt, men med ansiktsmask och hjälm blev det inte så tokigt ändå.

Men jag får väl erkänna att jag gärna hade velat vara en liten maskot på min mors resa som hon gör just nu i norra Thailand... Det hade varit skönt med lite värme. Men man gör sina val - vi valde Sälen och kylan, hon valde Thailand och värmen. Rätt på olika sätt, helt enkelt.

Och nyåret kom och nu är det 2009. Nya friska tag. Nyårslöftet är samma som de senaste 6 åren: Att sätta in fakturor och andra viktiga papper som hör firman till i pärm en gång i veckan så att jag slipper det veckan innan jag ska träffa min revisor... Jag har inte lyckats hålla det en enda gång.

* "Tata Mulle" är min absolut bästa vän sen lääänge tillbaka. Dotras extramoster, helt enkelt. Därav "tata".

Hoppsan hejsan!

2008-12-26T15:13:00.005+01:00

Det var verkligen inte i går som jag var inne och skrev. Mycket har hänt... Nej, det har det faktiskt inte. Det enda som hände var julafton och den var väldigt lugn och väldigt trivsam. Juldagsmorgonen tillbringade jag på jourläkarcentralen och fick en ny liten penicillinkur i julklapp av il dottore. De gav mig något att inhalera där också. Mycket märkligt, men det hjälpte nog. Tror jag. Och fort gick det att komma till. Kanske beror det på att jag faktiskt var bland de första på plats.

Innan jul hade vi ett grandilemma. Jag hade en idé om att starta en ny tradition och ge mig av och hugga en egen gran med familjen på någon granodling vid Hörby. Så blev det inte. Dagarna gick och plötsligt var det dan före dan. Då tog sambon tag i saken och drog iväg till en stor växtförsäljare. "En gran ska vi väl ändå ha, för dotras skull", sa han. Och gran bidde det... En vit plastgran! Först blev jag lite ställd, men nu har jag vant mig och faktiskt kan jag inte tänka mig någon annan gran nu. Tänk så länge vi kan ha den. Och inte hugger vi ner dem som står i naturen. Jag är dock väldigt glad över att sambon inte tog en rosa eller en svart...

Julafton avlöpte som sagt lugnt och stilla. Nu laddar vi inför nyår som ska firas på snöigt och kallt ställe, närmare bestämt Sälen. Vi piper iväg med bilen på söndag kväll efter att vi har tillbringat lördagseftermiddagen och kvällen på ett frackbröllop. Ja, ni läste rätt: Ett frackbröllop! Vilket oskick att ha det. Det har väl ändå gått ur tiden, kan man tycka, men icke. Och de kör stenhårt på etiketten har jag förstått när de kollade med mig om sambon och jag var förlovade och i så fall hur länge. Mindre än ett år och man ska sitta bredvid varandra. "Japp", sa jag. "Vi är förlovade mindre än ett år, men vi har inga ringar. " Det är sant, men jag sa det mest för att vara säker på att sambon hamnar bredvid någon som pratar hans språk. Även om den blivande brudgummen en gång sa, det var en nyår för inte så längesen, att "vi pratar samma språk, bara olika dialekt, och förstår varandra alldeles utmärkt", vilket sambon glatt skålade för utan att ha en aning om vad skåningen hade sagt. ;-) Men sen när det gäller etiketten kan de se sig i månen om att alla följer klädtvånget till punkt och pricka. Det kommer att dyka upp både skinnbrallor, kråsskjorta och kvinna i frack. Brudgummen har nämligen en väldigt brokig samling människor i sin bekantskapskrets, de flesta totalt ointresserade av vett och etikett, så de gör lite som de vill ändå. Man kan väl säga som så här, att de som känner brudgummen är ganska förvånade över klädvalet. Det låg inte närmast till hands precis att det skulle bli ett frackbröllop, särskilt inte i december månad. Jag känner redan hur kalla mina fötter kommer att bli under promenaden från kyrkan till festlokalen. De ska nämligen vara i ett par högklackade skor med öppen tå... Och man kan knappast ha raggsockor på, för hur skulle väl det se ut???

Mot ljusare tider?

2008-12-18T07:41:00.003+01:00

Jo, det var ju så att trots att jag nu har återhämtat mig och faktiskt kan klassa mig själv som frisk så hjälper det föga, för det där mörka, gråa, trista är fortfarande kvar. Nej, jag ska inte säga att det inte hjälper att jag är frisk, det gör det. Mitt tålamod är oändligt mycket längre, jag till och med ler flera gånger per dag och har börjat tänka på annan mat än mackor med ost. Men det är ju väldans vad det är mörkt den här årstiden! Det är som att gå med en grå kastrull över huvudet dagarna i ända, dagar som är väldigt korta får man väl tillägga också. Senast klockan fyra går ridån ner. Adjö! God natt! Och sen går den inte upp igen förrän vid niohugget. Vojne, vojne.

Men i mitt hem finns min solstråle som jag uppskattar sååå mycket mer när jag är frisk och pigg. Det är inte lätt att vara kanonsjuk och ha en snart tvååring som pockar på uppmärksamhet och mannen är annorstädes. Fast han är på väg nu, jag pratade med honom nyss och då var han vid belgiska gränsen. Beräknas anlända här vid kvällningen. Fast då kan han glömma mitt eminenta sällskap för jag ska till Babel och kolla på Timbuktu, en kväll som garanterat blir toppen. Dotra får antingen sova hos Mimmi eller så får hon vara hemma själv. Jag menar, hon är ju stor nog nu. Jag sätter på en dvd och visar henne var play-knappen är, så löser det sig. Borstar tänderna gör hon ändå inte och klä av sig kan hon själv nu för tiden. ;-)

Dotra hängandes i granen på dagis

Det här inlägget blev bubbelibabbel om ingenting. Nu ska jag väcka dotra, som plötsligt har visat sig vara en sjusovare, den enda i familjen.

On the right track

2008-12-11T10:04:00.003+01:00

Det har vänt. Den förbenade sjukdomen börjar släppa greppet och jag börjar kravla mig upp ur det avgrundshål jag har befunnit mig i den senaste veckan. Världen är inte lika svart och smärtsam längre, den börjar ljusna och jag känner styrkan komma tillbaka. Den är inte där än, bara att gå med dotra till dagis får mig att andas flämtande, svettas ymnigt och känna mig yr, men vilken skillnad från i går! Jag önskar med hela mitt hjärta att varken jag eller någon i min närhet drabbas av någon hemsk sjukdom där man mår som jag har gjort utan att man kan göra något åt det. Må vi gå så friska vi bara kan genom livet!

Och så vill jag skicka ett stort tack till min mor, min älskade mor, som har ställt upp och hjälpt mig med att hämta dotra på dagis och underhålla henne några timmar efter det också, trots att hon inte har varit helt frisk hon heller. Je t'aime, maman!!!!

Två av mina absoluta favoriter här i livet,
dotra och mor.

En ny vän

2008-12-10T15:11:00.002+01:00

Jag har fått en ny vän i min lägenhet, en vän som min mor har tjatat på att jag borde skaffa ända sen dagen jag flyttade in här i februari 2004. H*n heter Bosch och kostade mig fyra lakan, men det är h*n värd. Särskilt nu, sjuk som bara den som jag är, inser jag det magiska med att ha en sån vän, för vem pallar stå och diska när man bara vill krypa ner under täcket och sova bort det onda???

Från 42 till 222 på fem dagar

2008-12-08T21:51:00.002+01:00

Gick till läkaren i onsdags. Efter en liten undersökning av öron och hals och en sänka togs konstaterades 42 i blodsänkan, eller hur man nu uttrycker det. Det tydde på ett virus. "Gå hem och vila, finns inget att göra." Åkte till England dagen efter. Hostade som en galning, men tyckte ändå att det gick åt rätt håll. Pang! sa det på lördagen. Bihålsinflammation. Och det var den dagen som våra vänner gifte sig. Jag var med under bröllopet, men fick kasta in handduken efter bröllopstårtan. Låg i sängen på det fantastiskt mysiga hotellet redan halv åtta på kvällen. Engelska bröllop är tidiga, men riktigt så tidigt hade jag inte tänkt gå och lägga mig... Flög hem dagen efter. Ni som har flugit med bihålsinflammation vet vad det innebär... Inte kul, inte kul alls. I morse ringde jag vårdcentralen. Fick träffa samma läkare. Hon såg lätt bekymrad ut när hon såg mig där igen. Sänkan togs igen. Den här gången var den på 222!!! Sköterskan blev lite förvånad - jag hade nämligen ingen feber, men såna är vi i vår familj, vi har aldrig feber. Mycket märkligt, men så är det. Läkaren bleknade och skrev snabbt ut Kåvepenin, en riktig hästkur på 10 dagar. Den hade jag velat ha INNAN jag åkte till England. Men men... NU ÄNTLIGEN SKA JAG VÄL ÄNDÅ BLI FRISK!!!

När jag väl blir frisk, tänkte jag faktiskt återkomma med lite bilder och lite inlägg utan gnäll, för helt ärligt: vem är inte sjuk den här årstiden...? Men nu ska jag sova och låta medicinen verka. :-)

Är du en rymdväskspanare?

2008-11-28T11:35:00.002+01:00

Då är det dags att ta fram kikaren och börja spana. En NASA-astronaut har tappat en verktygsväska stor som en ryggsäck uppe i rymden. Nu far väskan fram som en vilde där uppe, så har man alltid drömt om att se en väska i rymden är det nu man ska börja spana på allvar.

Ur Sydsvenskan: http://sydsvenskan.se/skane/article393473/Blinka-lilla-vaska-dar.html